Positiva Dagen!
Då dagen imorgon kommer vara full av olika inslag (startar dagen kl 06.00 med tv-intervju via skype på finlands/svenska nyhetsmorgon i Positiva Dagens tecken) skrev jag min tacksamhetslista idag då jag tjuvstartat lite för att hinna med allt :) Jag ville ge er lite av min tid och mina tankar!
Idag börjar jag min dag med ett leende. Bara på en kort tid har ett event som jag inte trodde skulle bli så stort växt sig starkt i Sverige men oxå i många andra länder runt om oss.
Jag har fått så otroligt många fina meddelanden från människor som jag aldrig träffat,där enbart våra vägar korsats pga av denna fantastiska dag.
Hur många vänförfrågningar har jag inte fått, vågar inte svara på det men otaliga. Tyvärr har jag varit tvungen att tacka nej, jag gillar ju att vara lite privat och på min sida finns ju foton mm som bara är mina som jag helst av allt bara vill dela med dem jag känner mig trygg hos. Vill ju så gärna också hinna med alla de fantastiska människorna som jag redan har hos mig. Jag hoppas så innerligt att de som jag tackat nej till har förståelse för varför och inte tar det personligt, för det är allt annat än det <3
Jag är så oerhört tacksam för er alla som hjälpt till att sprida dagen idag vidare. Eventet startade med att jag sände ut ca 350 inbjudningar men slutade med att minst 418 000 inbjudningar gått ut med hjälp av er alla. Hur positivt är inte det :-)
Tacksam för alla mina fantastiska vänner som stöttar mig i allt. Både utanför och inne på FB.
Tacksam för livet som jag än en dag fått vakna till.
Tacksam för mina fina, underbara, fantastiska 3 barn som gör varje andetag värt att levas.
Tacksam för alla de upplevelser som väntar mig.
Tacksam för de som puffar och knuffar mig i ryggen till att gå den vägen jag inte trodde jag skulle våga gå men som jag nu börjar ta kliv mot.
Tacksam för den kärlek jag får uppleva och för all den kärlek jag får ge.
Har SÅ SÅ SÅ mycket att vara tacksam för så idag är en enkel dag att vara positiv! Och även om jag hade vaknat med motgång hade jag haft svårt att inte le med tanke på att ni är så många därute som ler med mig för att jag dragit igång denna dag. Ni har fått mitt hjärta att smälta, av värme.
Som jag skrivit i mina inlägg på positiva dagen så lever jag i verkligheten.
Jag går inte ständigt med ett påklistrat leende och jag har mina dagar av sorg och negativitet som alla andra. Jag vill inte att de människor som "höjer" mig för att ha skapat detta event ska få för sig att jag är någon "barbie" som lever det perfekta, bekymmersfria livet. Låt mig berätta, Det finns inget sådant liv!
Den som tror det eller gör sken av att så skulle vara fallet lever nog i en liten egen illusion i vad man kanske istället hade önskat att man hade. Denna dagen är till för en påminnelse om att vara tacksam för det man har, att det finns alltid ljusglimtar även om man inte genast ser dem. Glöm aldrig det!!
Vi lever för att ta lärdom av livet. Vi bestämmer inte hur det ska se ut men vi bestämmer hur vi ska se på det!
Utan positivitet blir livet lätt allt för mörkt och det är allas vårat ansvar att sprida ljus till oss själva och till dem vi har omkring oss i våra hjärtan och bon när livets prövningar kommer.
Att le mot en okänd person är inte att bjuda in denna till ditt liv utan att bjuda in den till värme. Vi alla behöver värme och omtanke. Livet blir så mycket enklare och underbarare att leva då <3
Tacksam för att jag får dela denna dagen med er alla. Även om jag inte känner er har ni värmt mitt hjärta och det är jag oerhört stolt över att få vara med om.
Tack alla ni fantastiska människor därute för allt <3 Kanske ska jag genast sätta mig ner och dra igång Positiva Dagen för den sista Oktober oxå då övning ger färdighet och vi behöver alla öva för att bli bättre :)
Må väl
Noomi Tingeling
PS. Kanske skulle jag inte lagt in denna tacksamhetslista på min blogg då denna blogg oftast inte är så positiv. Här skriver jag vanligtvis om livet som jag inte styr över men kände ändå att jag någonstans ville tacka er där min tacksamhet alltid låg kvar. Ett ställe jag kan gå tillbaks till då negativitet stör mitt liv :) ds.
Ta hand om mig!
Hela mitt liv har jag varit en person som alltid tagit hand om andra. Jag har hjälpt där min hjälp behövts. Jag har bortprioriterat mig själv och så snart jag satt mig själv i centrum har mitt dåliga samvete jagat mig för att inte vara tillräcklig för de som behöver mig. Jag har hönsat för att vara omtyckt som mamma. Jag har varit den "perfekta" hushållerskan, älskarinnan, "mamman" för den jag levt med. Jag har alltid satt upp ett leende utav styrka då folk "krävt" min uppmärksamhet. Ja jag har nog gjort och varit det mesta för att alla ska vara nöjda och få ut så mycket utdelning som möjligt utav mig. Jag har aldrig bett om att bli sedd, ompysslad, omhändertagen, inte ens om att bli älskad även om det innerst inne varit den mest önskade tanken.
Trött idag, trött på att alltid vara den starka, den hjälpsamma, den kärleksfullaste och den bästa i allt som finns för alla. Känner verkligen i min kropp och min själ att energin börjar tryta och masken utav styrka börjar fallera.
Måste man orka jämt, kan det inte vara styrka att visa sin svaghet.
Kan jag inte bara få luta mig tillbaka och be dig ta hand om mig?!
Handlar inte om att se mig själv som ett offer, som någon som inte klarar någonting.
Jag kommer fortsatt ge av mig själv, jag kommer fortsatt göra mitt bästa för alla de som behöver mig.
Jag kommer fortsatt vara den jag är fast utan att slita ut mig själv.
Jag behöver få känna din närhet, din vilja till att vilja ha mig nära.
Jag behöver få luta mig tillbaka och bara få vara utan massa krav.
Jag behöver få bli ompysslad och sedd så som jag ser och pysslar om dig.
jag behöver att få känna mig älskad, älskad för att jag är jag och inte för allt det jag gör.
Jag behöver få lägga ner mitt huvud utan att få dåligt samvete för allt jag missar att hinna med bara för att jag rår om mig själv ett kort ögonblick..
Jag behöver få utan att alltid ha som krav på mig själv att alltid ge igen.
Jag behöver få vara, bara vara, för en kort sekund, i stillhet!
Ta hand om mig, är det så fel att be dig om det?
Är det så fel att inte alltid orka
att inte alltid vara på topp?!
Jag böjer mig ödmjukt inför mig själv och erkänner att jag inte alltid har den styrkan som så många tror.
Jag böjer mig ödmjukt inför mig själv för att jag raderar min stolthet och erkänner att jag behöver;
DIG!
Ta hand om mig <3
Demokrati! Rättighet? Nej, Skyldighet!
Såhär dan efter valet måste jag säga att jag sitter med extremt blandade känslor. Jag är glad att de parti jag röstade fortsatt sitter i regerande position men tyvärr dock med en minioritet i mandat.
Djupt besviken över att det har behövt gå så långt att SD kommit in i riksdagen, tror att detta skapar en oerhörd otrygghet hos många, inte bara regeringen i sig utan oxå ute bland "svenska" folket.
Om jag varit invandrare hade jag förmodligen känt en olustighet gentemot att faktiskt så många som hela 5,7 % röstat in dessa aktörer i riksdagen. Tror att det blir svårt att hålla upp "fasaden" genom att alltid ligga steget före och argumentera med att det ändå bara var 5,7 % och resterande inte är emot dem. Det är inte bara invandrarna jag tänker på utan oxå de andra minioritetsgrupper som SD förr visat sina ståndpunkter till så som de homusexuella i samhället. Olikheter utifrån deras gamla ideologi försöker människor i SD dämpa ner och påstå att de inte alls står för samma värderingar idag som för 30 år sedan. Om du frågar mig så är det inte riktigt så! I undertoningar utav deras sätt att prata ligger där ett djupt förakt som fortsatt håller i sig. Det är inte av en slump som vi kan spåra dessa människor som väntar på mandat i riksdagen till olika organisationer som fortsatt står för en hård och stark främlingsfientlighet och nertryckningar utav olika grupper, men många blundar för det och försöker finna argument för att döva den vetskapen.
MEN mitt i allt då vi pratar om demokrati och fientlighet kan jag inte heller låta mig ta på mig "masken" och ifrågasätta varför deras fientlighet talas så starkt om medans faktiskt vi som opinerar oss emot dem har en fientlighet emot dem och deras demokratiska rätt att få säga och stå för sina synpunkter och åsikter. Det är som sagt 5,7 % i Sverige som har dem och vi övriga sänder ut vårat förakt till dem för det. Med denna lilla funderare står det starkare för mig att förakt och hat föder inget än förakt och hat tillbaks. Nu står vi med ett bollplank emellan oss och kastar skit. Gillar inte att ha hamnat här men mina åsikter emot främlingsfientlighet, rasism och utpekande av andra minioriteter har sitt fäste och jag kommer aldrig se likadant som SD. Min olikhet som jag har rätt till!
Givetvis ska vi alla lära oss av våra olikheter och demokratin ska vi vara rädd om, alla besitter inte den rättigheten att ha skyldighet för att visa och ta ställning för hur landet ska styras.
Inträdet för SD i riksdagen säger mycket, ett starkt missnöje visar sitt rätta jag. Det är trist att stå med facit i hand nu i eftertid trots att vi alla säkert någon gång har tänkt tanken att segrationen är något vi verkligen borde arbeta emot. Segrationen som har satt människor i utanförskap och därav inte gjort det möjligt för många invandrare att komma in i det svenska samhället. Segrationen som gjort klyftorna så mycket större emellan oss att vi till slut var "tvungna" att hamna här.
Sen har ju definitivt inte den ekonomiska krisen hjälpt till, det är alltid lätt att försöka hitta syndabockar för att någonting inte är som man önskar! SD propsar på att sätta invandrarna till svars för detta fast det i själva verket är regeringarna som satt oss i skiten om och om igen. För att tala mitt tydliga språk hur jag resonerar och stå för mina politiska åsikter så anser jag att socialdemokraterna kört ner vårt land långt pga den oerhört givmilda välfärdspolitik som de levt på länge. Det är nu lätt och sitta och säga att den nuvarande regeringen gjort detta då det är deras krafttag man får se för att försiktigt resa upp vårt sk välfärdsamhälle. Prioriteringar görs, en del bra och en del käpprätt åt H-te om du frågar mig men prioriteringarna måste göras för att ta oss ut ur krisen och i alla de belångar som Sverige samlat på sig under årens lopp med den generösa politik som styrt.
Ingen hade varit gladare än jag om pengar fanns i överflöd och ingen var tvungen att ha ett ekonomiskt utanförskap. Jag själv som sitter i arbetslöshet, utförsäkrad från A-kassan och numera istället får aktivitetstöd som är långt under den ekonomiska säkerhet som jag skulle önska för mig och mina barn har svårt att skylla detta på Aliansen och deras kraftansamlingar för att få Sverige att komma upp på fötter igen, däremot lägger jag ett stort ansvar på de som bara kastat ut pengar i massor förut och gjorde oss "beroende" utav set stora sociala nätet. De som satte oss här.
Nu börjar nog många att skrika högt för att jag har mina åsikter och att de inte är detsamma som deras men det är ju det som är skönheten i att leva i ett demokratiskt land. Olikheten och rätten till att tycka olika! Lika vacker är olikheten och lärdomarna som vi kan ta med oss ifrån andra människor med andra kulturer. Jag gillar mitt Sverige, jag gillar att jag har möjlighet att få så mycket utbyte i alla våras olikheter. Jag gillar att jag har rätten och skyldigheten att få vara med och bestämma i ett val. Utan allas våra rättigheter och skyldigheter och olikheter hade vi alla stått och stampat i samma spår och absolut inte utvecklats.
Trist tycker jag att det är när vänsterpartiets ledare genom barnslighet visar upp sitt sanna jag genom att näckta att bli sminkad i samma loge som Jimmy. Har absolut en förståelse till hans dubbla förlust men att som partiledare inte bara vara saklig och stå upp för sitt partis åsikter i en vuxendebatt är en av de sakerna som gör mig orolig, hur många fler utöver han kommer införa denna sandlåda? Ska jag behöva leva i en sandlåderegerings händer nu där mandaten ligger så nära varann att alla är beroende av varann. Varför inte bara ställa hårt emot hårt med sakliga och vuxet beteende och åsikter utan att själv ge de som man säger man föraktar hos den andre och, fientlighet. Om något så borde väl vänsterns O kunna stå för det han propagerar själv om att acceptera varandras olikheter och åsikter annars blir ju han inte ett dugg bättre än Jimmy.
Undrar ärligt på vilken nivå detta kommer hamna. Kommer MP stå för sina starka ord som sades igår efter valresultaten att ett samarbete tillsammans med Aliansen var inte alls att tänka på, och som Mona sa, Detta är R sak att lösa och puttade bort hennes egna ansvar för Sveriges välmående till att ställa upp för de resterande 94% av folket som Inte röstat in SD i riksdagen.
Demokrati och valmöjlighet är inte bara en rättighet utan oxå en enorm skyldighet man har som människa till de land man lever i. Inte bara på valdagen utan även resterande dagar under de fyra åren. Jag tycker vi ska fundera, och till och med oroa oss en liten del för hur detta kommer till att se ut med SD som vågmästarparti i vår riksdag. Oavsett om vi är röda, gröna eller blå så kommer det givetvis bli en påverkan på oss alla.
För min del som röstade på FP för att jag uppskattar och gillar deras politik i Många frågor liksom alla ni andra därute oavsett vad ni röstade på kan vi ju komma till att bli lidande OM nu inte hela vår "gamla" regering tar ansvar och väljer att ställa sig ihop i stora frågor oavsett block för att mota bort ett en ideologi som de flesta svenskar faktiskt inte stödjer och vill ha.
Vi måste absolut ta upp hur invandrarpolitiken sköts på allvar och hur vi kan förändra och göra den bättre för oss Alla!
Djupt besviken över att det har behövt gå så långt att SD kommit in i riksdagen, tror att detta skapar en oerhörd otrygghet hos många, inte bara regeringen i sig utan oxå ute bland "svenska" folket.
Om jag varit invandrare hade jag förmodligen känt en olustighet gentemot att faktiskt så många som hela 5,7 % röstat in dessa aktörer i riksdagen. Tror att det blir svårt att hålla upp "fasaden" genom att alltid ligga steget före och argumentera med att det ändå bara var 5,7 % och resterande inte är emot dem. Det är inte bara invandrarna jag tänker på utan oxå de andra minioritetsgrupper som SD förr visat sina ståndpunkter till så som de homusexuella i samhället. Olikheter utifrån deras gamla ideologi försöker människor i SD dämpa ner och påstå att de inte alls står för samma värderingar idag som för 30 år sedan. Om du frågar mig så är det inte riktigt så! I undertoningar utav deras sätt att prata ligger där ett djupt förakt som fortsatt håller i sig. Det är inte av en slump som vi kan spåra dessa människor som väntar på mandat i riksdagen till olika organisationer som fortsatt står för en hård och stark främlingsfientlighet och nertryckningar utav olika grupper, men många blundar för det och försöker finna argument för att döva den vetskapen.
MEN mitt i allt då vi pratar om demokrati och fientlighet kan jag inte heller låta mig ta på mig "masken" och ifrågasätta varför deras fientlighet talas så starkt om medans faktiskt vi som opinerar oss emot dem har en fientlighet emot dem och deras demokratiska rätt att få säga och stå för sina synpunkter och åsikter. Det är som sagt 5,7 % i Sverige som har dem och vi övriga sänder ut vårat förakt till dem för det. Med denna lilla funderare står det starkare för mig att förakt och hat föder inget än förakt och hat tillbaks. Nu står vi med ett bollplank emellan oss och kastar skit. Gillar inte att ha hamnat här men mina åsikter emot främlingsfientlighet, rasism och utpekande av andra minioriteter har sitt fäste och jag kommer aldrig se likadant som SD. Min olikhet som jag har rätt till!
Givetvis ska vi alla lära oss av våra olikheter och demokratin ska vi vara rädd om, alla besitter inte den rättigheten att ha skyldighet för att visa och ta ställning för hur landet ska styras.
Inträdet för SD i riksdagen säger mycket, ett starkt missnöje visar sitt rätta jag. Det är trist att stå med facit i hand nu i eftertid trots att vi alla säkert någon gång har tänkt tanken att segrationen är något vi verkligen borde arbeta emot. Segrationen som har satt människor i utanförskap och därav inte gjort det möjligt för många invandrare att komma in i det svenska samhället. Segrationen som gjort klyftorna så mycket större emellan oss att vi till slut var "tvungna" att hamna här.
Sen har ju definitivt inte den ekonomiska krisen hjälpt till, det är alltid lätt att försöka hitta syndabockar för att någonting inte är som man önskar! SD propsar på att sätta invandrarna till svars för detta fast det i själva verket är regeringarna som satt oss i skiten om och om igen. För att tala mitt tydliga språk hur jag resonerar och stå för mina politiska åsikter så anser jag att socialdemokraterna kört ner vårt land långt pga den oerhört givmilda välfärdspolitik som de levt på länge. Det är nu lätt och sitta och säga att den nuvarande regeringen gjort detta då det är deras krafttag man får se för att försiktigt resa upp vårt sk välfärdsamhälle. Prioriteringar görs, en del bra och en del käpprätt åt H-te om du frågar mig men prioriteringarna måste göras för att ta oss ut ur krisen och i alla de belångar som Sverige samlat på sig under årens lopp med den generösa politik som styrt.
Ingen hade varit gladare än jag om pengar fanns i överflöd och ingen var tvungen att ha ett ekonomiskt utanförskap. Jag själv som sitter i arbetslöshet, utförsäkrad från A-kassan och numera istället får aktivitetstöd som är långt under den ekonomiska säkerhet som jag skulle önska för mig och mina barn har svårt att skylla detta på Aliansen och deras kraftansamlingar för att få Sverige att komma upp på fötter igen, däremot lägger jag ett stort ansvar på de som bara kastat ut pengar i massor förut och gjorde oss "beroende" utav set stora sociala nätet. De som satte oss här.
Nu börjar nog många att skrika högt för att jag har mina åsikter och att de inte är detsamma som deras men det är ju det som är skönheten i att leva i ett demokratiskt land. Olikheten och rätten till att tycka olika! Lika vacker är olikheten och lärdomarna som vi kan ta med oss ifrån andra människor med andra kulturer. Jag gillar mitt Sverige, jag gillar att jag har möjlighet att få så mycket utbyte i alla våras olikheter. Jag gillar att jag har rätten och skyldigheten att få vara med och bestämma i ett val. Utan allas våra rättigheter och skyldigheter och olikheter hade vi alla stått och stampat i samma spår och absolut inte utvecklats.
Trist tycker jag att det är när vänsterpartiets ledare genom barnslighet visar upp sitt sanna jag genom att näckta att bli sminkad i samma loge som Jimmy. Har absolut en förståelse till hans dubbla förlust men att som partiledare inte bara vara saklig och stå upp för sitt partis åsikter i en vuxendebatt är en av de sakerna som gör mig orolig, hur många fler utöver han kommer införa denna sandlåda? Ska jag behöva leva i en sandlåderegerings händer nu där mandaten ligger så nära varann att alla är beroende av varann. Varför inte bara ställa hårt emot hårt med sakliga och vuxet beteende och åsikter utan att själv ge de som man säger man föraktar hos den andre och, fientlighet. Om något så borde väl vänsterns O kunna stå för det han propagerar själv om att acceptera varandras olikheter och åsikter annars blir ju han inte ett dugg bättre än Jimmy.
Undrar ärligt på vilken nivå detta kommer hamna. Kommer MP stå för sina starka ord som sades igår efter valresultaten att ett samarbete tillsammans med Aliansen var inte alls att tänka på, och som Mona sa, Detta är R sak att lösa och puttade bort hennes egna ansvar för Sveriges välmående till att ställa upp för de resterande 94% av folket som Inte röstat in SD i riksdagen.
Kommer de rödgröna blocket hellre störta Aliansen än att samarbeta med dem? Innebär inte det då att faktiskt de Rödgröna ställer sig (i ridån) bakom SD? För alla har ju hört klart och tydligt R och Aliansen säga att han aldrig kommer sammarbeta med SD, vilket sätter dem i en oerhört maktställande dager om de väljer att inte ge honom en möjlighet att lösa denna fråga på ett sunt sätt för Sverige. Kan det bli så att vi kommer till att kunna få ett omval, och i sådana fall hur kommer förändringarna bli? Många osäkra frågor som vi i Sverige står inför just nu och trist om inte alla öppnar upp sina ögon för att se det.
Man kan alltid vara positiv, och behålla sin tro och inte slösa sin energi på att oroa sig men då vill jag dock påstå att man inte förstått vad valet och demokratin för det innebär. Vi kan inta alla leka politiker i 3 vecker innan valet och sedan bara säga låt gå. För att jag har tankar eller åsikter eller besitter en oro betyder inte att jag är negativ, jag bryr mig om vårt lands välmående!
Man kan alltid vara positiv, och behålla sin tro och inte slösa sin energi på att oroa sig men då vill jag dock påstå att man inte förstått vad valet och demokratin för det innebär. Vi kan inta alla leka politiker i 3 vecker innan valet och sedan bara säga låt gå. För att jag har tankar eller åsikter eller besitter en oro betyder inte att jag är negativ, jag bryr mig om vårt lands välmående!
Demokrati och valmöjlighet är inte bara en rättighet utan oxå en enorm skyldighet man har som människa till de land man lever i. Inte bara på valdagen utan även resterande dagar under de fyra åren. Jag tycker vi ska fundera, och till och med oroa oss en liten del för hur detta kommer till att se ut med SD som vågmästarparti i vår riksdag. Oavsett om vi är röda, gröna eller blå så kommer det givetvis bli en påverkan på oss alla.
För min del som röstade på FP för att jag uppskattar och gillar deras politik i Många frågor liksom alla ni andra därute oavsett vad ni röstade på kan vi ju komma till att bli lidande OM nu inte hela vår "gamla" regering tar ansvar och väljer att ställa sig ihop i stora frågor oavsett block för att mota bort ett en ideologi som de flesta svenskar faktiskt inte stödjer och vill ha.
Vi måste absolut ta upp hur invandrarpolitiken sköts på allvar och hur vi kan förändra och göra den bättre för oss Alla!
Detta är en fråga som de olika regeringarna blundat allt för länge på och som delvis har lett oss till att vi hamnat här, och här vill jag inte hamna igen! Jag vill inte hamna i klorna på någon som sprider förakt, hat och våld. Jag vill inte att sådana människor ska få vara med och styra. Vi talar om extreminister i olika religoner, kanske tid att prata extreminism även i olikka ideologier. Jag vill verkligen inte bli som dem fyllda utav förakt men bara genom att gå emot allt de som de står för har gjort att "spelat" börjat. Jag kommer aldrig hata inte heller använda våld och glåpord men jag kommer nog aldrig hellre acceptera att det gått så långt och att vi svenska så blåögt inte ser vad detta kan leda till och varit mer upplysta.
Idag tycker jag att det är synd att allt för många satte sig emot att låta SD skulle få vara med och debatera, tror de då hade byggt sin egna "grav" i valkampanjen med det. Nu spelade vi dem rakt in i händerna genom att ge tillbaka i samma anda av vad de står för, förakt emot rätt emot demokrati och olikheter.
Med dessa ord vill jag säga att förakt, hat, våld föder enbart detsamma igen hur mycket vi än försöker låta bli att påverkas.... Jag hoppas att vi lärt oss något efter dessa kommande 4:a år!
Idag tycker jag att det är synd att allt för många satte sig emot att låta SD skulle få vara med och debatera, tror de då hade byggt sin egna "grav" i valkampanjen med det. Nu spelade vi dem rakt in i händerna genom att ge tillbaka i samma anda av vad de står för, förakt emot rätt emot demokrati och olikheter.
Med dessa ord vill jag säga att förakt, hat, våld föder enbart detsamma igen hur mycket vi än försöker låta bli att påverkas.... Jag hoppas att vi lärt oss något efter dessa kommande 4:a år!
Ännu ett år...............
Alla sänder sina små fina meddelanden och gratulationer till mig. Blir överväldigad att så många verkligen skänker mig sin tid. Önska jag kunde le och uppskatta denna dag men speciella dagar har en tendens att påminna än om det som gör ont. Vet egentligen inte vad jag ska skriva eller varför jag gör det men känns som om jag borde så gör det för att stilla min själ.
Tro inte att jag inte uppskattar er som skänker mig era fina ord, det gör jag. Jag har bara svårt att ta dem till mig. Inte alltid jag känner att jag förtjänar dem eller lever upp till de vackra tankar ni har om mig. Idag är en sådan dag. Jobbar på det, försöker verkligen att putta bort det onda men har ännu inte efter minst 30 år lyckats.
Det som gör mest ont denna dag är som alltid att det är en dag jag verkligen drömmer om att min pappa ska ringa och bara säga - Grattis. Vad gör du, hur mår du, saknar dig. Men ännu ett år går och jag är lika osynlig för honom som jag alltid varit, det gör Ont, så fruktansvärt ONT... Sjuk lojalitet, ja jag vet, men den sitter i mig som en gjuten mall fast den inte borde vara där.
Saknar min lillasyster, vackra fantastiska Kim som inte finns hos oss.
Ett sms från Ellinor med en gratulation och någon tokig bild på något som alltid.
Allt är sig likt, men ändå ingenting. Vänjer mig aldrig vid smärtan denna dag.
fler rynkor i min panna.
Ännu ett år till utan min syster,
tiden går men smärtan består.
Ännu en dag utan ett samtal från pappa,
du som borde komma ihåg din dotters födelsedag.
Ännu ett år av besvikelser och sorger,
med vetskap om att det kommer fler och mer.
En första födelsedag utan dig min älskade vän,
saknar dig så det värker i mitt hjärtat och min själ.
Ännu ett år utav funderingar,
vad ska jag göra med mitt liv och om jag räcker till.
Ännu en dag med tårar,
fast en dag då det gör extra ont!
Som tur är så har jag haft en fantastiskt fin man vid min sida idag som fått mig att glömma smärtan emellanåt, så tacksam för dig Henrik <3
Det räcker nu!
Känner mig inte så stark som jag önska,
värker i hjärtat.
Önska jag kunde trolla
och ändra på saker som skett.
Önska jag visste
vad som var rätt och fel,
hur jag skulle kunna göra allt bättre.
Ju mer tankarna snurrar
desto trassligare blir dom.
Nystar och nystar
försöker finna lösningar och ork.
Önska jag kunde ge dig lite
av min egna energi,
även om den nu börjar sina.
Trodde att jag redan nått botten
och nu var på väg upp,
men då kommer ett nytt bakslag
som skär som en kniv i hjärtat.
Vill inte gråta, vill nog hellre skrika,
Det räcker nu, jag orkar inte mer!
Hatar denna otillräckliga känslan,
denna ensamhet som sprider sig.
Försöker allt vad jag kan
att inte ta det personligt,
inte låta mitt samvete ta över,
men lyckas inte så bra.
Jag är trött,
men ändå måste jag orka.
Jag vill le,
istället för att gråta.
Jag ser solskenet därute
och längtar så mycket dit ut
men så snart jag försöker ta mig dit
är det något som drar mig in igen.
Jag är trött, jag orkar inte mer,
snälla låt detta få ett slut nu
så jag orkar öppna dörren,
och låta solen ge mig ny energi.
Tacksam
Jag älskar att älska dig,
det finns inget bättre.
Ser på dig,
hela kroppen blir varm.
Du är vacker,
utanpå och innuti.
Så tacksam för dig,
för det du får mig att känna.
Så underbart,
att få älska och bli älskad utav dig.
Inga ord kan beskriva känslan,
som hjärtat fylls med
då du ser åt mig,
ler mot mig,
älskar mig.
Så tacksam för att vara din <3
det finns inget bättre.
Ser på dig,
hela kroppen blir varm.
Du är vacker,
utanpå och innuti.
Så tacksam för dig,
för det du får mig att känna.
Så underbart,
att få älska och bli älskad utav dig.
Inga ord kan beskriva känslan,
som hjärtat fylls med
då du ser åt mig,
ler mot mig,
älskar mig.
Så tacksam för att vara din <3
Du fattas mig!
Idag känner jag en stark längtan efter dig Ellinor!
Skulle vilja sätta mig i gräset och prata med dig,
prata om allt det som sker och det jag undrar över.
Skulle behöva ditt leende, ditt lugn, dina kloka ord,
att bara få höra din röst hade varit himmelriket idag.
Har bra dagar och dåliga dagar.
Dagar av skratt och nätter av gråt.
Önska så att jag hade en till av dig,
en till som kände mig så innan och utan som du gjorde.
Någon jag kunde prata om dig med,
om det som fattas mig.
Vet att många är villiga att lyssna,
att trösta och att hålla mig när det är som värst,
men du känner mig,
"Ska alltid vara stark som en björn"
och rädd för att ge så mycket av mig själv
att mitt innersta står vidöppet för någonannan.
Försöker verkligen öppna mig
när och där jag känner mig som tryggast.
Inte alltid jag lyckas,
men jag lurar mig själv tills kvällen faller
och frågan kommer om jag tänker på något
då min frånvaro speglats i min närvaro
till den jag håller kär.
Önska att det inte var så,
önska jag kunde ge honom allt vilket han förtjänar
men orden fastnar i mig och luften tar som oftast slut
innan orden om saknaden funnit sin plats i min mun.
Så jag önskar dig här,
hade gett allt för en enda kort sekund med dig igen.
Du fattas mig, mitt liv och mitt hjärta
även om du i högsta grad lever i det.
Funderar att ta mig till minneslunden,
bara för att kanske få känna mig närmre dig,
men vet inte till vilken skillnad det skulle göra.
Finns inga tårar där jag inte gråter här,
inga ord som får starkare mening än de som redan här blir sagda.
Min älskade vän, min klippa, min styrka, mitt allt,
Du fattas mig <3
Heta tankar!
Idag, sådär nära till valet sitter jag och går igenom alla de frågor som jag själv känner är viktiga för mig. Med vetskap om hur många partier vi har och hur dåligt Alla deras arbete är på ett eller annat sätt tycker jag det är oerhört svårt att verkligen finna ett parti som passar mig som en handske, tror vi alla känner lite så. Detta året kommer jag koncentrera mig på ungdomsfrågor hellre än miljöfrågor, trist men sant. Vårat samhälle har så många olösta problem gällande Skolan, barnomsorg, ungdomsbrottslighet mm att vi inte längre kan blunda. Ett annat område jag oxå kommer titta närmre på är flyktingpolitiken, inte för att jag på något sätt är rasist utan mer för att en stor väckaklockan har ringt, Sverigedemokraterna har ett såpass stort stöd att de förmodligen kommer komma in i riksdagen denna mandatperiod. Hur kommer det sig?!
Jag blir så trött på alla som sitter och klagar på hur vårt land ser ut men när man sedan frågar dem vad de röstat på får man till svar att de inte lagt sin röst. Ni kan tycka att jag är hård men i min meninga kan inte en människa som inte tagit ställning emot en förändring sitta och klaga på hur vårt land ser ut. De besitter de inte rätten till i mina ögon. Jag har större respekt för de som röstar blankt än för de som inte ens säger något då de kan. En blankröst är åtminstånde ett sätt att visa att man är missnöjd, ett val att inte ens bry sig är för mig ren lathet!
Sitter och tittar runt på Youtub på valfilmer, debatter mm, man lär sig så mycket bara genom att se hur dessa "aktörer" beter sig framför kameran. Hur kan någon som vill att vi ska rösta på dem ge fingret till en annan för att denna säger något som inte passar? Hur kan man göra ett sådant grovt fel att säga att vi har 7 miljoner löntagare i vårt land när vi egentligen bara har 4,5 sådana och resterande är löngivare eller bidragstagare? Enkla fel som är så viktiga att inte göra! Jag lägger inte min röst på någon som inte vet hur stadsbudgeten idag ser ut och även har ett förslag på hur de skulle vilja att de ser ut och hur vi ska ta oss dit. Gör du?
Hur långt är du villig att gå och läsa på för att utöva demokratin i vårt land?
Välfärden hör jag många människor skrika högt om, och jag förstår precis vad de pratar om. Men vänner, låt oss vara realistiska, det är inte välfärd att leva på belånade pengar, det är mer en utväg för att ens kunna leva.
Vi pratar om att Sverige har haft en sådan oerhört fin välfärdspolitik i flera år och Jo, visst har vi det men inte på eget sparade förvaltade pengar utan på lån efter lån som vårt land tagit upp nya hela tiden. Någongång måste vi börja betala tillbaka och oavsett om vi inte gillar det koimmer det att märkas. Jag kan inte vara naiv och säga att jag inte förstår hur detta kommer sig, även om jag gärna hade velat gå tillbaka till den tid då jag kunde ta en VAB dag utan att bli ifrågasatt, få min sjukpening då jag var sjuk mm. Prioriteringar absolut, men vad händer då vi inte har så många ställen att prioritera på förutom på de ställen vi haft det så bra med?
Jag vill ge er ett exempel på hur våran samhällsekonomiska situation idag ser ut.
I de siffror jag finner på nätet kostar en svensk fånge ca 640 000 kronor per år, 2009 dömdes 9 805 personer till fängelse alltså en samhällskostnad på 627 520 000 på ett år. Vad hade vi hellre kunnat lägga dessa pengar?
En skolelev kostar samhället 7699 kr per år! Skillnaden är oroväckande stor om ni frågar mig! Tänk om vi hade kunnat få ner våran brottslighet, hur mycket pengar hade vi inte då kunnat omprioritera?
Något annat att tänka på!
I Sverige är 93 % män i våra fängelser, och 6,3 % av vår befolkning dömda för någon typ av brott, oroväckande då i Usa BARA är 1 % som är dömda för brott och vi står här och "tackar gudarna" för att vi inte har det lika illa som i USA! Utan att bli missuppfattad eller beskylld för att vara rasist vill jag även göra er uppmärksamma på att 78 % av de som begår brott och är dömda i Sverige är människor med invandrarbakgrund. Alltså är detta oxå ett område som vi måste satsa stort på.
Vi måste intregrera människor som kommer hit bättre i vårt samhälle, Ställa krav på skolgång för att lära sig språket unga som vuxna, inte sätta dem alla på ett och samma ställe, hjälpa dem att komma ut i föreningsliv mm så de kan skapa ett svenskt kontaktnät. Låta dem gå ut i arbetslivet så snart de kan språket någorlunda genom praktikplatser mm. Kan staten lägga pengarna på att ge dem bidrag kan de istället omplacera dessa pengar till att ges vid en praktikplats som förhoppningsvis leder till jobb efteråt då människoan fått lov att visa sin kompetens istället för bara sin hudfärg eller sitt namn. Vi borde även ställa krav på kommuner som idag inte tar sitt ansvar för invandrarpolitiken så att vi har ett större och fler område att placera ut människorna som kommer för att de just Ska ha lättare att intrigrera sig i det svenska samhället och även finna "praktikplatser. ( Idag flyttar ca 100 invandrare in i Södertälje per månad, detta är inte rimligt) Vi kan inte fortsätta låta männsikor få vänta i flera år på beslut om de får stanna eller ej, detta tär på dem och gör inget gott för samhället i stort, svar borde ges inom 1 år istället för som nu väntan upp till 4:a år! I min mening är det även viktigt att vi som svenskar undervisar de som kommer från andra kulturer att våra lagar ser helt olika ut här och att HÄR blir man dömd för tex, BARNMISSHANDEL och HUSTRUMISSHANDEL. Många tar tyvärr med sig dessa brott hit genom att deras kultur tillåter dessa tragiska saker, som man lär lever man heter det!
Vi måste satsa på barnen och ungdomarna, skolor, fritidshem, värderingar mm. Kultur och arv är en viktig del i fostran, förståelse och empati men oxå traditioner mm. Vart får de det idag, inte i skolan och inte i sina hem i den utsträckningen som det behövs!?
Snälla, sitt inte bara på rumpan utan ta ställning för det som du tycker är viktigt!
Den starke!
Ibland känner jag mig så otillräcklig.
Mitt hjärta känner varmt för så många att jag inte riktigt vet hur jag ska hinna med att sprida den värmen till er.
Jag hoppas och önskar att ni vet och förstår att jag vill er alla väl,
att ni alla har en alldeles egen plats i mitt hjärta.
Ibland blir jag överrumplad av mig själv (får man lov att säga så?)
Överumplad över att jag känner så mycket kärlek i mitt hjärta som jag gör.
Det kanske tillsynes se påklistrat ut men tro mig,
mitt hjärta brinner av kärlek för alla de små, utsatta, sorgsna hjärtan därute
men även till mina starka medmänniskor.
MItt i allt "arbete" om att ta hand om de som behöver mig glömmer jag ibland att ta hand om mig själv,
att ta itu med mina egna sorger som ligger i min själ.
Jag kanske anses vara stark för att jag aldrig ber dig om hjälp,
eller för att du aldrig sett mig gråta men vet,
jag är lika skör som dig och mitt hjärta gråter såsom ditt.
Mitt i all styrka hade det varit skönt att få vara svag,
liten och rädd och bara sig själv.
Man kan önska sig ett större hjärta men jag tror inte i ärlighetens namn att det för den skull
hade funnits plats för mer kärlek än vad vi människor redan är kapabla till att redan känna.
Tror bara att vi enkla människor inte prioriterar kärleken för andra på det sätt
som vi egentligen borde då det är så mycket enklare att spara allt till sig själv.
För att ge kärlek krävs oerhört mycket energi,
energi som måste fått sin egen kraft från någon annanstans.
Nästa gång du ser en "stark" människa,
var inte rädd att visa att du vill finns där för denna.
Få människor gör det vilket gör att energin snabbt tar slut och
Att den starke i sin ensamhet känner sig tom, ensam och bortglömd.
Kanske inte för att den nödvändigtvis är det,
utan kanske nog mer för att den "starke" aldrig genom sin styrka visat sin svaghet.
Jag lägger dig vid mitt hjärta!
Gick in på din sida min vän för att gratulera dig på din dag men mötes av en fasansfull syn.
R:I:P...........
Förstår ingenting fast egentligen allting.
Nu öppnas mitt hjärta upp igen med gamla, nya sår och lägger till ännu ett ärr.
Min fina vän, undrar vart är du nu?
Landet ingenstanns, Himmelriket, Nangiala, vart?
Möts ni alla upp för att möta upp oss andra när vår tid är kommen eller blir allt bara svart?
Vet inte hur mycket man ska orka av detta, människor som bara försvinner.
Människor som satt ett avtryck i mitt hjärta.
Finns det inga stopp för hur mycket som kan ske på bara en kort stund?
Samvetet för alla ting jag ångrar jagar mig.
Jag borde följt med dig till Ystad som du bad mig!
Förlåt, förlåt att jag inte förstod att tiden arbetade emot oss!
R.I.P vackra Susan <3
Vem bryr sig om framtiden?!
Härom dagen så visade de en dokumentär på tv om de palestinska barnen.
Om hur de lever och deras upplevelser utav det sk gångna kriget som jag vill påstå fortsatt är det nutida "kriget"
Det var fruktansvärt att behöva med egna ögon se vad deras upplevelser har gjort med den mentala hälsan för dessa stackars barn. Små barn som med sina egna ögon sett sina syskon, kusiner, föräldrar blivit mördade. Förstår inte i mitt hjärta hur vi i omvärlden har kunnat stå vid sidan och se på medans detta har skett. Jo jag vet att krig drabbar många, jag vet att barnen är de som får lida mest i dessa stunder men vanligtvis brukar omvärlden ofta reagera starkt emot brott mot de mänskliga rättigheterna och sätta in sanktioner mm för att kunna göra en påverkan utifrån. I konfliketn Israel emot Palestina har inte detta skett utan vi har kanske fördömt men vi har inte i vårt fördömmande varit klara med faktiska åtgärden.
Israel är ett land omringat med muslimska länder, vi hade genom dem kunnat utan att ta till våld tagit hjälp för att tvinga israeliterna att upphöra med sina mångfaldiga brott emot människor och deras mänskliga rättigheter inne i de ockuperade områderna. Ja jag vet, jag har förut skrivit om denna "konflikt" och kanske upprepar jag mig i mångt och mycket men ilska i mig växer när jag hör hur många som har en åsikt om detta men som faktiskt inte öppnar munnen högt eller som för den delen fördömmer utövandet av makten som Israeliterna tagit på sig genom att "spärra in" palestinerna.
Jag hör ofta människor fördöma Palestinernas "attentat", deras vedergällningar men jag hör aldrig en diskusion om varför dessa vedergällningar sker. Är människor på vår jord så okunniga att de inte förstår att man får det man ger. VEM skulle som i deras situation inte vilja hämnas eller ge igen? Jag kan öppet tänka mig in i deras sinne och stå för att även jag förmodligen skulle söka hämn på ett eller annat sätt.
En kommentar från dokumentären var från en liten pojke - Jag har inget emot barnen i Israel, men de vuxna ska jag hämnas på. Denna kommentar etsade sig fast i mig pga att jag Vet med mig att även många israeliter fördömer deras egna regerings aktioner gentemot palestinerna. Tyvärr är inte detta något den lilla palestinka pojken förstår utan för honom blir hela den vuxna israelitiska massan ett hot för honom som han vill förgöra. Givetvis kommer inte bara denna inställningen hos pojken från tomma intet utan givetvis har han även hört det från andra vuxna i sin närhet.
Även om våldet just nu därnere ligger vilande till viss del så kommer en helt ny generation med grymma upplevelser från "kriget" som ingen brydde sig om. Tillsammans med de grymma upplevelserna kommer även sagda hatiska ord att följa med generationen som inom sig bär på både sorg och hat som de inte får bearbeta då Palestina inte har all den manskap som skulle behövas för att hela en hel barnbefolkning. Det lilla manskapet de har utifrån olika organisationer blir ofta hemskickade, fängslade mm utav Israels regering tyvärr. Vad händer när denna generation växer upp, när de blir stora nog att ta sina egna beslut och val? För mig låter det som en explosivt ämne som bara just nu ligger och tickar men sannolikhet är hög att bomben någon gång kommer explodera högt för alla våras ögon att se.
Det var ingen av de barn som de intervjuade som inte kände hat gentemot sina upplevelser som vuxna försatt dem i, visst fanns det de som visade på mer sorg än ilska men majoriteten var de som omvänt sin sorg till frustration och hat.
En liten pojke vars morbror var "medlem" i Jihad berättade om hur hans högsta önskan var att bli martyr för att hämnas sin fars död. Denna lilla pojk hade blivit vittne hur israelitiska soldater skjutit ihjäl hans pappa påväg hem ifrån marknaden, utan att hot för dem fanns. Givetvis vill pojken hämnas, vem hade inte velat det?
Morbroderna som nu var anhängare till Jihad visade stolt upp en k-pist för pojken som han sedan lät pojken "leka" med. Han visade hur man satte in magasinet, hur man säkrade den osv, något en liten pojke på 11 år inte ens ska behöva lära sig eller ens ha tillgång till. Enligt morbroden var pojken allt för liten för att bli martyr eller Jihadsoldat men han skulle givetvis låta honom bli en senare om han så fortsatt önskade. Hur friskt är det? Vem vill att ens barn, brorsbarn ska dö? Hur skev inställning har inte "kriget" gett dem?
I mitt hjärta så lider jag för det palestinska folket. I enlighet med mig själv så som jag förut har skrivit så påminner deras levende så som judarna fick leva under Hitlers tid. Judarna hade koncentrationsläger, Palestinierna har valda områden. De är överbefolkade, har inte tillgång till läkemedel mat, osv i den utsträckningen de skulle behöva. De palestinier som arbetar utanför de ockuperade områderna kommer inte till sina arbeten och kan inte tjäna ihop sina pengar för att överleva så snart israeliterna väljer att stänga gränserna in till dem. Givetvis växer frustrationen och ilskan hos även de "normal, inte krigsförda" palestinerna.
En mormor fick sitta i 5 timmar för att få tillstånd att komma ut med sitt barnbarn för att besöka en läkare då barnbarnet fått splitter i huvudet. Är detta inte ett brott emot mänskliga rättigheter vet jag inte vad som är det!
En annan pojke dog då han inte fick den läkarvård och de mediciner han behövde då han fick spliter i hela kroppen pga av att en mina som hans bror trampade på utlöst.
Denna familj förlorade två av sina barn på en dag som var ute för att leka. Vart finns de mänskliga rättigheterna i att man inte kan låta sina barn få leka utan att behålla dem i sina hem pga av rädsla för vapen, soldater och martyrer som springer lösa på gator utan kontroll. Krypskyttar som ligger på taken och smäller av en salva patroner i tid och otid för att skapa kaos. Detta är vad palestinska barn lever i och leker i! Barn som i de överbefolkade områderna söker sig till lite yta för att sparka boll tar sig till ytterområderna i närheten av "gränserna". Där riskerar de att bli bortsprängda för att Israelitiska soldater placerat ut minor. Inte ens i vattnet är de barn och vuxna som arbetar med fiske för att överleva säkra. Båtar beskjuts och bränns så snart de israelitiska soldaterna tycker att de kommer för nära.
Sorg, frustration, ilska och hat. Undrar vad framtiden kommer bringa med detta i ryggsäcken?!
Kloka ord om kärlek
Skrivet av: Eva-Christin
www.eva-christin.nu
"Av alla dumheter som skrivits om kärleken är
ingenting mer absurt än föreställningen att den är
OSJÄLVISK. Det jag älskar är mina värderingar
förkroppsligade i en annan människa, rätt uppfattad -
är kärleken en djup form av självhävdelse.
En självisk kärlek innebär inte att man är likgiltig
för partnerns behov och intressen. Än en gång: när vi
älskar vidgas vår uppfattning om vårt egenintresse
till att även omfatta partnerns välbefinnande. Detta
är kärlekens stora makt: att förklara för en annan
människa att hans eller hennes lycka har självisk
betydelse för oss.
Det skulle knappast vara en komplimang att säga den
människa vi älskar att hans eller hennes välbefinnande
och lycka inte har ett egenintresse för oss. Att älska
är att se sig själv i den andre och att vilja
lovsjunga sig själv i den andre, det är knappast
osjälviskt. Ändå är det kärlekens innersta väsen.
Om jag accepterar och respekterar dig, är jag inte
osjälvisk. Om jag värdesätter din integritet, är jag
inte osjälvisk. Om jag bryr mig om dina tankar och
känslor, om jag håller dig i mina armar, om jag rör
vid dig och smeker dig, om jag älskar dig så som jag
älskar mig själv - är det inte osjälviskt.
Och när vi som älskar har förstånd att vara ensamma
tillsammans i en stilla stund... utan att göra något
särskilt i den mening man vanligen lägger i ordet
göra... bara är tillsammans, bara delar med oss av
våra tankar, våra känslor, våra fantasier, vår
längtan... reser gemensamt in i jaget, använder
varandra som vägledning och som spegel för att
utforska jaget... när vi låter kärleken vägleda oss
till självupptäckt, när vi gör kärleken till ett
instrument för vår personliga tillväxt, när kärleken
öppnar dörren för den personliga utvecklingen - är det
inte då det allra ädlaste och mest upphöjda uttrycket
för FÖRSTÅNDIG SJÄLVISKHET?
Osjälvisk kärlek är en självmotsägelse. För att förstå
det kan vi fråga oss om vi vill att vår älskade ska
smeka oss osjälviskt, utan att själv få någon
personlig tillfredsställelse av att göra det eller om
vi vill att han eller hon ska smeka oss därför att det
är en glädje och en njutning att göra det? Vi bör
också fråga oss om vi vill att partnern ska tillbringa
tid med oss och uppleva det som en form av
sjävuppoffring? Eller om vi vill att den andre ska
känna sig lycklig? Om vi vill att han eller hon ska
känna sig lycklig och glad i vår närvaro, bör vi sluta
tala om osjälvisk kärlek som ett ädelt ideal.
Även i det mest intima och kärleksfulla förhållande
måste vi vara medvetna om våra egna behov och
önskningar och respektera dem. Det betyder ju inte att
ett förhållande inte rymmer kompromisser och
anpassning. Det är uppenbart att sådant måste finnas.
Men om jag alltför ofta bortser från eller uppoffrar
mina egna behov och önskningar för att glädja eller
tillfredställa dig, då begår jag ett brott mot oss
båda: mot mig själv eftersom jag förråder mina egna
värderingar och mot dig, för då jag låter dig ta emot
mina uppoffringar, låter jag dig också bli någon jag
kommer att hata. Kärleken har ingenting att vinna på
ett sådant handlande.
Om vi möter en människa som säger sig älska men inte
vet hur man ger näring, är hon inte självisk utan
omogen. Kärleken fordrar inte självuppoffring utan en
vuxen människas insikt om vad själviskhet innebär..
Men kärlek fodrar även en annan människas vilja
till att vilja älska, bli älskad och ge lika mycket som han/hon får"
Underbara vackra!
I dina ögon vill jag drunkna,
falla djupare och längre in i kärlek.
Du värmer mitt hjärta med ditt leende
med dina ord och med ditt sätt att se på mig.
Du får mig att vilja,
le, skratta, känna och finnas.
Så tacksam för dig i mitt liv,
för allt det du ger och så oförmöget inte kräver utav mig.
I dina armar kan jag vara mig själv,
liten, rädd, ledsen, glad, modig,
allt som jag för stunden är och vill vara.
Hos dig kan jag låta mina tankar flöda fritt,
utan rädsla för att du ska dömer mig eller gå.
Du får mig att känna mig fri,
fri till att bara vara mig och ingen annan.
Du behöver inte alltid tala,
ditt sätt att värna om mig lyser igenom i det du gör.
Älskar att se in i din själ och känna,
komma närmre ditt hjärta och njuta.
Underbara, vackra, fina, fantastiska du,
jag älskar allt du gör med mig!
falla djupare och längre in i kärlek.
Du värmer mitt hjärta med ditt leende
med dina ord och med ditt sätt att se på mig.
Du får mig att vilja,
le, skratta, känna och finnas.
Så tacksam för dig i mitt liv,
för allt det du ger och så oförmöget inte kräver utav mig.
I dina armar kan jag vara mig själv,
liten, rädd, ledsen, glad, modig,
allt som jag för stunden är och vill vara.
Hos dig kan jag låta mina tankar flöda fritt,
utan rädsla för att du ska dömer mig eller gå.
Du får mig att känna mig fri,
fri till att bara vara mig och ingen annan.
Du behöver inte alltid tala,
ditt sätt att värna om mig lyser igenom i det du gör.
Älskar att se in i din själ och känna,
komma närmre ditt hjärta och njuta.
Underbara, vackra, fina, fantastiska du,
jag älskar allt du gör med mig!
Ur boken: Bruten tystnad av Noomi Gustafsson
Det är tid nu
Det är tid att öppna boken, det är tid att våga stå för den man är och inte vara rädd för att någon ska tycka mindre om en för det.
Den starka, självkontrolerade, glada, Kvinnan får ställa sig åt sidan för en minut för att släppa fram den lilla, sårade, lämnade flickan som fortsatt gråter i sin ensamhet när ingen ser.
Flickan som aldrig fått ta någon plats behöver sitt utrymme nu för att kunna hela den svårt infekterade själen som aldrig fått läka!
Det är dags nu, dags att bryta tystnaden om mitt hjärtas demoner......
Stulen identitet
Hur ska jag ens kunna börja skriva här innan tårarna börjar falla? Jag vet ju vad jag ger mig in på, en djup rannsakan av mig själv och mina demoner. Känns som det nästan är övermäktigt. Som att allt för mycket ouppklarat hänt att jag inte vet i vilken ände jag ska börja och om jag är stark nog för att ta steget emot verkligheten och verkligen stå för den. Sanningar är inte alltid det någon vill höra men sanningen är alltid befriande för den som förr varit rädd för den.
Jag vill inte kalla mig för ett offer, men jag vill kalla mig för en skapelse utav många tragiska erfarenheter som förföljt mig och min familj i min barndom. Jag har inte varit ensam, jag har syskon med samma erfarenheter men som jag egentligen inte idag vet hur de mår då det är inget vi pratar högt om.
Min underbara mamma har gjort sitt yttersta utifrån sina egna förutsättningar och emot henne är jag evigt tacksam samtidigt som jag känner en skuld för mina tankar om hur uppväxten blev, hur lite vi egentligen pratade om sådant som vi borde pratat mycket mer om. Hur jag varje gång jag behövde prata kände att jag inte Kunde göra det för att jag inte ville riva upp min mammas hjärta på nytt.
Jag tog på mig ett ansvar att "beskydda" henne ifrån min smärtan som låg inom nig men även oss alla och som vi egentligen hade behövt få ventilera.
Varje gång tragedi eller sorg berört mitt liv har jag känt ett behov av att skyffla undan det snabbt så att ingen sårats eller hinna känna efter. Det är ju det jag har lärt mig även om det från början inte var meningen att bli så tror det ligger latent i mig från beskyddarrollen som jag tog på mig när jag var liten.
Snabbaste sättet för det är att helt enkelt ignorera problemet, inte erkänna sina känslor, smärtor, frågor, fel och bara lägga det in i den stora tunga ryggsäcken jag redan bär på min axlar.
Det är så jag har levt, i hela mitt liv är det så jag har skapat min identitet precis så som jag har velat att människor skulle uppfatta mig och se mig. Jag har genom hela min livstid lärt mig att spela ett spel för att inte behöva visa vem jag egentligen är, sårbar. Mitt liv har varit som en stor teater utan manus där jag kunnat bestämma steg för steg hur jag velat att akten ska fortskrida för att slippa visa er den lilla flickan som lever i mig och som är livrädd för att bli lämnad, inte bekräftad, övergiven men störst av allt Inte värd att älskas för den hon är.....
Du som tror du kände mig vet förmodligen lika lite om vem jag innerst är som jag själv gjorde innan min resa emot läkning påbörjades. Många fantasier, lögner som jag byggde min identitet på blev så verkliga att jag själv till slut började att tro på dem för att skydda mig själv emot ett samvete som sakta men säkert mer och mer dog.
Till slut var det lättare att ljuga för att bli erkänd, än tala sanning och stå med ovissheten om jag återigen skulle bli lämnad!
Men jag står kvar!
Känner mig helt tom!
Hela dagen har den olustiga känslan av tomhet krypit in på mig.
Har gjort mitt yttersta för att blockera känslan men ingenting hjälper.
Saknar dig så oerhört, hade behövt dig här.
Så förvirrad och så ensam.
Med nya känslor i mig som gör mig osäker och tveksam
hade jag verkligen behövt dig här för att hjälpa mig igenom dem.
Har alltid kunnat förlita mig på dig,
förlitat mig på att du får mig att se saker klart.
Känns nu som jag gjort ett fruktansvärt misstag,
ett misstag genom att bara ha En riktigt nära vän som känner mig så som du.
Nu står jag ensam,
ingen mer jag känner mig tillräkligt bekväm med för att dela mina innersta tankar.
Just nu verkar inget som en självklarhet,
mår dåligt över att jag känner mig så osäker,
Osäker i det mesta jag säger och gör!
Vet inte vad som har hänt här,
känner inte igen mig själv,
och trivs inte alls med den jag blir.
Saknar dig, saknar dig så oerhört.
Vill höra din röst, ditt skratt,
för att finna ett lugn.
Vill gråta, men utan att visa mina tårar.
Håller inne allt vad jag kan,
så att ingen ska se hur illa hjärtat värker.
Vill inte prata om dig,
orkar inte stå i försvarsställning för att jag inte är stark.
Hur ska jag kunna nämna ditt namn utan tårar
när jag knappt kan tänka det innan klumpen i halsen kommer.
Känner mig svag,
och som du redan vet hatar jag den känslan.
Har inte modet att visa någon hur liten jag just nu är.
Verkar som om alla tror att jag reder mig fint,
att jag tar sorgen som en "vuxen" och går vidare.
Att jag inte längre har allt för öppna sår
så att vardagen återigen återgått till det normala.
De kunde inte ha mer fel
men förmodligen är det mitt eget fel
då jag spelar rollen som den starka Allt för bra.
Hur skulle jag någonsin kunna misslyckas med det,
det är ju en och samma roll jag spelat hela mitt liv.
STARK, Stark, Stark.......................
Vem skulle någonsin kunna tro att jag,
Jag den starka, just nu är så svag
att jag bara vill lägga mig ner och sova tills smärtan gått över.
Önska jag kunde slå ditt nummer,
och säga att jag behöver dig
och att du skulle komma så jag fick se dig igen.
Saknar ditt ansikte,
dina ögon, ditt leende.
Saknar doften utav dig,
ditt sätt att gestikulera när du pratade.
Saknar din jacka hängandes i min hall,
dina skor som alltid låg huller om buller,
och dina tröjor som du alltid glömde.
Saknar allt, även de små ting som retade mig då du fanns.
Jag hade kunnat leva med dem dagligen bara du fanns.
Spelar ingen roll hur mycket jag ber dig i mitt hjärta att komma igen,
du är borta, borta för alltid,
Men jag står kvar!
Hela dagen har den olustiga känslan av tomhet krypit in på mig.
Har gjort mitt yttersta för att blockera känslan men ingenting hjälper.
Saknar dig så oerhört, hade behövt dig här.
Så förvirrad och så ensam.
Med nya känslor i mig som gör mig osäker och tveksam
hade jag verkligen behövt dig här för att hjälpa mig igenom dem.
Har alltid kunnat förlita mig på dig,
förlitat mig på att du får mig att se saker klart.
Känns nu som jag gjort ett fruktansvärt misstag,
ett misstag genom att bara ha En riktigt nära vän som känner mig så som du.
Nu står jag ensam,
ingen mer jag känner mig tillräkligt bekväm med för att dela mina innersta tankar.
Just nu verkar inget som en självklarhet,
mår dåligt över att jag känner mig så osäker,
Osäker i det mesta jag säger och gör!
Vet inte vad som har hänt här,
känner inte igen mig själv,
och trivs inte alls med den jag blir.
Saknar dig, saknar dig så oerhört.
Vill höra din röst, ditt skratt,
för att finna ett lugn.
Vill gråta, men utan att visa mina tårar.
Håller inne allt vad jag kan,
så att ingen ska se hur illa hjärtat värker.
Vill inte prata om dig,
orkar inte stå i försvarsställning för att jag inte är stark.
Hur ska jag kunna nämna ditt namn utan tårar
när jag knappt kan tänka det innan klumpen i halsen kommer.
Känner mig svag,
och som du redan vet hatar jag den känslan.
Har inte modet att visa någon hur liten jag just nu är.
Verkar som om alla tror att jag reder mig fint,
att jag tar sorgen som en "vuxen" och går vidare.
Att jag inte längre har allt för öppna sår
så att vardagen återigen återgått till det normala.
De kunde inte ha mer fel
men förmodligen är det mitt eget fel
då jag spelar rollen som den starka Allt för bra.
Hur skulle jag någonsin kunna misslyckas med det,
det är ju en och samma roll jag spelat hela mitt liv.
STARK, Stark, Stark.......................
Vem skulle någonsin kunna tro att jag,
Jag den starka, just nu är så svag
att jag bara vill lägga mig ner och sova tills smärtan gått över.
Önska jag kunde slå ditt nummer,
och säga att jag behöver dig
och att du skulle komma så jag fick se dig igen.
Saknar ditt ansikte,
dina ögon, ditt leende.
Saknar doften utav dig,
ditt sätt att gestikulera när du pratade.
Saknar din jacka hängandes i min hall,
dina skor som alltid låg huller om buller,
och dina tröjor som du alltid glömde.
Saknar allt, även de små ting som retade mig då du fanns.
Jag hade kunnat leva med dem dagligen bara du fanns.
Spelar ingen roll hur mycket jag ber dig i mitt hjärta att komma igen,
du är borta, borta för alltid,
Men jag står kvar!
Jävla kycklingar!
I min värld finns det inget värre än falska människor.
Människor som går runt och pratar utan att våga söka upp den det gäller själv.
Det som gör mig mera arg är att denna personen hålls bakom ryggen och jag får inte personens namn.
Alltså sitter den personen som först blev kontaktad och godkänner denna låga attityd och respekt emot mig som person.
Det kan alltså vara precis vem som helst och jag ska bara gå med en jävla vetskap om att detta sker men inte få möjligheten att ifrågasätta eller reda ut det.
Ang de sakerna de rör så går jag ändock "fri" då jag vet vad som stämmer och inte gör det men ändå så går jag inte fri då personerna som pratar har satt upp sina förutfattade och fabrikerade sanningar.
Skiter i och för sig i det då de får tro vad fan de vill men skiter inte i att inte veta VEM jag kan och inte kan lita på!
Blir så förbannat arg, hur fan kan man med och hur fan kan man låta människor göra så och sedan hålla dem bakom ryggen och låta dem "komma undan"?!
För mig är det lika illa som att gå och prata om inte värre!
Då borde ju inte personen i frågan som blev kontaktad om mig sedan säga detta till mig! Eller???
FEGA människor kallar jag er!
Feg är den som pratar och feg är du som inte vågar stå upp för mig!
Förklaringen:
Att jag är en såpass "stark" person att den andra inte Vågade fråga mig då jag kan bli arg.
Vad är det för jävla ursäkt?!
Kan man inte stå för sina funderingar bör man hålla tyst om dem och oavsett.
Sedan vill jag bara göra EN enda sak klar för alla de som läser här då jag tyvärr inte kan peka ut en enskild person för denna låga hanteringen.
JAG lever mitt liv som JAG vill, och med vem JAG vill oavsett vad fan någon annan än tycker om det.
Så länge jag inte skadar eller gör någon illa så ska de flesta faktiskt bara ge fan i mitt liv.
Så ursinnig att blodet i mig kokar just nu.....
Envis är jag och på ett eller annat sätt kommer jag lista ut VEM "kycklingen" är-
Tills dess lämnar jag min ilska till den som skyddar personen ifråga som har så mycket att kommentera om mitt liv utan att ha en jävla aning om det................
Överlevnad
Drunknar, faller, djupare allt mer intensivt.
Mer sårbar idag än vad jag var igår.
Hur hamnade jag här,
Hur hamnade jag mitt inne i livets virvelvind?
Jag var egentligen inte villig,
men någonting tog tag i mig och ledde mig hit.
Trodde att min ovilja skulle rädda mig,
men istället förvandlades ovilja till stark längtan och jag följde stigen.
Nu står jag här mitt i blåsten med massa blandade känslor som kommer om vartannat.
Ena sekunden glädjs jag,
men sen kommer känslan om förlorad kontroll och rädslan tar vid.
Vart har jag hamnat,
hur tillät jag mig själv?
Förnuftet som inte alls är vidare förnuftigt
skriker varning, panik, fly och spring.
Hjärtat talar mjuk
stanna, våga, lev, andas och njut.
VILL, Vill, vill!
Stannar, chansar, trotsar min starka överlevnadsinstinkt,
trotsar de små varningsmeningar som klingar i mitt huvud.
Står kvar i yrvädret med blandade känslor av sötma med en bitter smak,
med ett leende på mina läppar om att idag är i alla fall en underbar dag........
Mer sårbar idag än vad jag var igår.
Hur hamnade jag här,
Hur hamnade jag mitt inne i livets virvelvind?
Jag var egentligen inte villig,
men någonting tog tag i mig och ledde mig hit.
Trodde att min ovilja skulle rädda mig,
men istället förvandlades ovilja till stark längtan och jag följde stigen.
Nu står jag här mitt i blåsten med massa blandade känslor som kommer om vartannat.
Ena sekunden glädjs jag,
men sen kommer känslan om förlorad kontroll och rädslan tar vid.
Vart har jag hamnat,
hur tillät jag mig själv?
Förnuftet som inte alls är vidare förnuftigt
skriker varning, panik, fly och spring.
Hjärtat talar mjuk
stanna, våga, lev, andas och njut.
VILL, Vill, vill!
Stannar, chansar, trotsar min starka överlevnadsinstinkt,
trotsar de små varningsmeningar som klingar i mitt huvud.
Står kvar i yrvädret med blandade känslor av sötma med en bitter smak,
med ett leende på mina läppar om att idag är i alla fall en underbar dag........
Kände att det var tid!
Många gånger har jag sneglat på brevet dom stått på hyllan i vardagsrummet.
Många gånger har jag velat öppna men inte vågat.
Idag har jag samlat kraft hela dagen och ikväll tog jag mig mod.
Denna bedrift att ens komma hit har plågat mig varje dag sedan vi sa farväl.
Nu är jag fri, fri från oro och från ilska.
Ditt brev öppnade mitt hjärta på nytt och jag känner en oerhörd frid.
Så tacksam för dina vackra ord.
Så tacksam för din kärlek,
Så tacksam för den styrka som vår vänskap gav
och alltid kommer fortsätta att göra oavsett om du är här eller ej.
Vår vänskap sitter i mitt hjärta, i min själ,
där kommer den alltid att leva!
I ditt brev skriver du att du alltid kommer finnas för att lyssna till mig
och att du kommer känna en oerhörd saknad om jag slutar prata med dig
för att du inte längre finns i närheten.
Du skriver att vi två alltid kommer att vara så nära varann som det någonsin går
då våra hjärtan numera har gått ihop som ett.
Du skriver att du är lycklig, lycklig för att du vet att du fortsatt får finnas,
finnas genom mig och mina tankar och ord.
Att den största lyckan i att vara medveten om ditt öde är att slippa vara ängslig att bli glömd,
du förlitar dig på mig så som vi alltid förlitat oss på varann!
Tårarna faller när jag läser,
givetvis av en oerhörd saknad att bara få höra din röst eller känna din närhet
men mest för att jag vet att jag, du, vi alltid kommer vara bundna till varann oavsett döden.
Vårat band är starkare än vårat öde.
Du ger mig så mycket tacksamhet för all den energi och allt mod det krävdes
för mig att sitta vid din sida dag och natt den sista tiden.
Någonting som för mig var en självklarhet men som för dig var en osäkerhet.
Du skriver om Kim om min rädsla för döden om tankarna runt vad "du" utsatt mig för denna tid.
Om hur rädd du var för att det skulle bli för mycket för mig att jag skulle välja att gå,
men hur jag stod kvar där oavsett mina demoner och höll din hand och torkade dina tårar
när du behövde mig som mest.
Du tackar, inte för en insats men för våran starka vänskapskärlek som aldrig svek.
Du talar om tiden efter allt,
om alla val jag måste hjälpa dig att ta då du inte längre finns där.
Du ger mig fria händer och säger att det finns inga fel så länge jag följer mitt hjärta
för mitt hjärta känner ditt.
SÅ skönt att läsa just detta.
Min största fruktan efter din död var att jag på något sätt skulle sviker dig
med att göra orätta val som du inte alls ville ha,
men nu känner känner jag ro i mitt inre och vet att allt blivit så bra det kunnat bli.
Sist i ditt brev skriver du om byrån i ditt rum,
översta lådan och en vit liten bok,,,, Din dagbok.
Du ber mig hålla fast vid den och bevara den.
En varm känsla sprider sig i mig just nu,
jag kände ditt hjärta!
Dagboken finns här,
den enda ägodel från dig jag tog då det var dina tankar,
dina tankar som jag ville bevara.
Har aldrig ens tänkt tanken att läsa den,
då den är/varit din.
Du ber mig öppna den de mörkaste dagarna,
då tro på vänskap och kärlek sinar.
Vet ännu inte varför men någon dag kanske jag förstår......
Tills dess kommer den vara stängd och enbart din min älskade vän <3
Stunder som skapat minnen!
Egentligen vill jag bara krypa nära dig och andas dig,
du behöver inte säga något utan bara låta mig ligga där.
Känna ditt lugn,
som så många gånger spridit sig över till mig när jag behövt det.
Egentligen vill jag bara att du ska se mig i ögonen,
kan se i dina vad de vill säga då dina ögon talar ett tydligt språk.
Dina ögon,
som jag så många gånger underbart drunknat i.
Egentligen vill jag bara att du ska vara du,
mjuk, ärlig, kärleksfull, sann,
precis så som jag känner dig,
inget annat spelar för mig någon roll.
Vem du är för andra och vilka masker du använt dig utav
är för mig betydelselöst då jag sett ditt hjärta.
Ord kan var överflödiga,
men jag älskar att lyssna till din röst,
till den röst som talar om kärlek och hopp.
Jag kan vara dålig på att uttala mina känslor,
så ibland önska jag att du kunde läsa mina tankar,
så jag slapp öppna min mun.
Jag ljuger om jag säger att kärleken inte skrämt mig,
jag är rädd för att ge dig en för stor glimt av mitt sköra hjärta,
så jag skulle stå här mer sårbar än vad jag redan är.
Känner inte i mitt hjärta att du skulle använda kärleken emot mig,
men rädslan är som en mekanism för egen självbevarelsedrift.
Jag älskar dig,
Kanske borde jag nu inte ta de orden i min mun,
men kan inte låta bli då mitt hjärta inget hellre vill
än att du ska veta.
Älskar våra stunder,
stunder som skapat minnen
Älskar oss,
så som vi är
utan spel för galleriet.
Önskar dig här
för alltid!
Vad morgondagen innehåller
råder jag inte över,
men jag får ju alltid önska <3
Längesedan nu!
Nu var det längesedan jag skrev i bloggen.
Livet går i full fart framåt med barn, semestrar, vita dagen, bråk, mys och stök.
Herregud så mycket som alltid ska hända, ibland hade det varit skönt om man bara kunde få andas och vara.
Klagar,, inte jag inte. Det är jag alldeles för trött för att göra.
I alla fall, denna veckan har jag inga barn och jag har bara bestämt mig för att ta vara på mig själv för att samla lite energi. Behöver den massa, det har varit en omskakande tid med både negativa och positiva händelser, men oavsett karaktär på händelserna så tar det ju ändå energi ifrån en.
De senaste dagarna har varit ganska så tuffa, Ellinor är en av de sakerna som har varit mycket i mina tankar eller rättare sagt påminelsen om förlusten utav henne. Påminnelser om hur enkelt det är att förlora det man har nära och bryr sig om. Kämpar hårt för att någonstans finna ro med det men inte alltid så lätt då fler saker om förluster gör sig påminda. Kämpar oerhört med mig själv för att inte låta tårarna falla, då jag faktiskt helt uppriktigt inte orkar med att gråta just nu, gör ont nog i hjärtat så som det är.
Söker mig till det som ger mig energi nu, de människor som skänker mig ork men som ändå inte kräver massa från mig. Söker mig till lugn fast ändock fart, behöver de båda fast i den takt jag själv orkar med och vill ha.
Livet går i full fart framåt med barn, semestrar, vita dagen, bråk, mys och stök.
Herregud så mycket som alltid ska hända, ibland hade det varit skönt om man bara kunde få andas och vara.
Klagar,, inte jag inte. Det är jag alldeles för trött för att göra.
I alla fall, denna veckan har jag inga barn och jag har bara bestämt mig för att ta vara på mig själv för att samla lite energi. Behöver den massa, det har varit en omskakande tid med både negativa och positiva händelser, men oavsett karaktär på händelserna så tar det ju ändå energi ifrån en.
De senaste dagarna har varit ganska så tuffa, Ellinor är en av de sakerna som har varit mycket i mina tankar eller rättare sagt påminelsen om förlusten utav henne. Påminnelser om hur enkelt det är att förlora det man har nära och bryr sig om. Kämpar hårt för att någonstans finna ro med det men inte alltid så lätt då fler saker om förluster gör sig påminda. Kämpar oerhört med mig själv för att inte låta tårarna falla, då jag faktiskt helt uppriktigt inte orkar med att gråta just nu, gör ont nog i hjärtat så som det är.
Söker mig till det som ger mig energi nu, de människor som skänker mig ork men som ändå inte kräver massa från mig. Söker mig till lugn fast ändock fart, behöver de båda fast i den takt jag själv orkar med och vill ha.
