Dina ord är det som bekräftar vad du visar!
Även om du tror att det inte spelar någon roll
så har dina ord en speciell betydning.
Dina ord är det som bekräftar vad du visar!
Stå alltid upp för det du känner i hjärtat,
vi vet alla att imorgon kan det vara försent.
Våga släppa taget,
våga gå efter det du vill uppnå och ha i livet.
Våga förlita dig på någon annan,
att den som står där
finns där För dig
och inte emot dig!
Ta dig tid att känna
så det du säger är det du menar,
men skynda fort,
Rusa sakta.
Idag är idag,
imorgon vet vi inget om,
Lev livet som som det vore din sista dag!
Utnyttja dagen, tiden som du har
för dina drömmar.
Sprid glädje och kärlek,
Sanna ord och hopp,
till de som bor i ditt hjärta.
Håll dina nära och kära, NÄRA,
Så att inte ånger bankar på din dörr
den dagen de lämnat dig.
Glöm inte,
Du är din egen herre,
den som styr ditt eget liv,
men dina val påverkar alltd de som
har DIG i Sina hjärtan.
Var klar över dina val,
var ödmjuk men sann!
Två saker vet vi i livet,
vi KAN välja och
vi kommer ALLA att dö!
Gör dina val utifrån ditt hjärta!
Var äkta, unik,modig och stark,
stå för vem du är och vad du känner.
Är himmelriket en självklarhet?!
Är det en självklarhet att man har det bra efter döden?!
Vad innebär egentligen den frasen,
- Hon har det bättre nu?!
Kan någon snälla ge mig ett svar!!!
Betyder det av automatik att de goda själar som dör kommer till himlen
eller bara att deras lidande är över?
Ellinor sa en dag för ett tag sedan att oavsett hur ont hon hade
gav det henne en bekräftelse på livet.
Ett liv som hon inte ville ge upp,
ett liv som hon egentligen inte var redo att lämna.
In i de sista minuterna kämpade hon med näbbar och klor för att inte somna,
fanns inget lungt för henne i vetskapen om att döden var där
för att släcka hennes ljus.
Döden är vacker, den skänker ro och lugn,
Säger vem?
De som inte varit där?
Kanske är den det för vissa men man ska inte
tro på en påhittade illusion om att det alltid är så.
Döden var i alla fall inte vacker här,
krämpande händer, panikfyllda ögon
vad ligger det vackra i det?!
- Hon har det bättre!
Hur vet vi levande människor det?
Är det så att alla förmodar att man genast tror på himmelriket när någon dör
eller att den som dör släpper sin oro inför döden för att Gud måste ju finnas!?
Jag är uppvuxen i ett kristet hem.
Tro mig, jag om någon är indoktorerad med värderingar och annat utifrån kristendomen,
(även om jag inte alltid lyckats leva som en "god kristen")
Är det något jag alltid önskat är den med enkelhet att vi alla har ett hem som väntar efter döden.
Men är jag säker ,,,,,, Nej.....
Är du,,,,,,,,, Har du varit där?
Nu kan många tro att jag i min sorg, frustration, ilska ifrågasätter gud,
och Ja, det gör jag.
Inte utifrån att han finns
utan utifrån att vi tar det som en självklarhet att han gör det.
För mig är det ingen självklarhet alls!
Människan är fri att tro på vad de vill,
och jag uppskattar verkligen alla vårans olikheter och åsikter.
Men varför är det alltid så när det kommer till döden
att vi försöker finna trygghet i den genom himmelriket?!
Döden skrämmer de flesta,
inte bara att själva dö utan även att stå bredvid.
Jag har på den korta stund Ellinor dog sett hur människor som "står mig nära"
tagit avstånd "flytt ifrån mig" då de inte vet hur de ska bete sig runt mig.
Döden är skräckinjagande i många led!!
- Hon har det bättre nu!
Ja kanske,
men det finns ingen som med all säkerhet vet så varför ens säga det?!
Till alla mina vänner,,
ni behöver inte säga något,
ni behöver inte fråga något,
ni behöver bara finnas.
Jag är inte död,
och döden finns inte längre runt mig!
Sorgen finns,
den kommer finnas där länge.
Kanske får ni se mina tårar,
det kan jag inte lova inte sker.
Men den dagen jag vill prata,
kommer jag göra det med dem jag känner orkar lyssna!
R.I.P min vackra Ellinor <3
Ellinor har lämnat mig!
Hon somnade in med sin hand i min,
med en krämpande olust.
In i det sista var det en kamp om att få behålla rätten till sitt liv,
en kamp hon var dömd att förlora!
Hjärtat värker,
det finns inget du kan säga till mig
för att göra livet bättre.
Finns inga ord i världen som kan stoppa mina tårar.
Hjärtat värker som det en gång förr gjort,
precis på samma intensiva sätt
borras en kniv in i bröstet och vrids om,
om och om och om igen.
Du finns inte längre.
Din skepnad är nu förbi.
Dina andetag är blott ett minne.
Mitt hjärta skriker,
mitt huvud bultar
vill inte längre,
vill inte vara här utan dig!
In i det sista gav du allt du hade,
tror inte någon nånsin kan förstå hur underbar du var.
Hur mycket hjärta du hade
och hur mycket du spridde din kärlek runtom dig.
Min Kropp den skakar,
bara dina armar hade kunnat lugna mig nu
men den tiden är förbi.
Din trygghet finns inte längre här för mig.
Styrkan, modet, har svikit mig,
grunden jag stod på har nu gett vika,
nu faller bara tårar när ingen ser.
Du finns inte längre!
Ditt leende är blott ett minne!
Mitt hjärta gråter,
mitt huvud värker
vill inte längre
vill inte vara här utan dig!
Alla pratar om vacker död,
hur folk somnar med ett leende på sina läppar,
medett stillsamt lugn.
Önska så att det var sant,
att det hade varit min sista bild utav dig!
Du finns inte längre..........................
Ensam står jag kvar.........................
Överallt jag vänder mig
fortgår livet som om ingenting har hänt.
Hur kan det vara?
Du finns ju inte längre......................
En dag med glädje och sorg!
Idag har jag firat min älskade Brorson Sebastian då han tog studenten.
Finns inte många pojkar som är som han.
Så lugn och harmonisk, ordentlig och hjälpsam. Ovanligt i dessa tider!
Jag hyllar han och önskar han all lycka i världen med kärlek och framgång <3 <3 <3
Det var skönt att "fly för en stund från allt som tynger här,
skönt att träffa "levande" människor som skrattade och log,
skojade och mös. Allt annat än vad jag vant mig vid den sista tiden.
Skönt att få norpa åt mig lite energi för att fortsätta orka stå vid sjukhusbädden hos Ellinor,
denna tid är verkligen tärande så denna dagen uppskattades stort utav mig.
Märkte mig själv uppskatta människor i alla sina former på ett helt annat sätt än vad jag innan gjort
även om jag förr alltid uppskattat de jag har runt mig var denna känsla ny.
En känsla av att ta vara på,
värna om, omfamna och ge så mycket av sig själv man kan.
Imorgon kan vara försent, Idag är det som räknas!
Givetvis satt jag på spänn hela tiden över att telefonen kunde ringa,
som jag skrev för bara ett par dagar sen vet jag att Ellinors tid rinner ut.
Detta blir allt mer tydligt.
Allt fler muskler i hennes kropp börjar försvinna,
ansiktet får en konstig form, ihoptryckt, för att muskelaturen inte längre orkar bära upp det.
Hon orkar inte längre prata, knappt le och hon sover nästan hela tiden.
Tror sanningen börjar komma ifatt mig,
verkligheten om att jag står hjälplös i denna kamp.
En kamp som egentligen inte är en kamp då jag inte har en chans att vinna över den.
Kontollen är utanför mina händer, jag får hänge mig åt ödet,
åt den grymma sanningen att dagen snart är här.
Kommer fler tårar nu,
inte så mycket ilska och frustration längre.
Jag tror att jag på något sätt nu redan börjat sörja min vän.
En förberedande sorg inför den stora som kommer då allt är över!
Känns underligt!
Önska så att vi hade mer tid,
den högsta önskan jag har men som jag vet inte kommer slå in,
våran tid har runnit ut för upplevelser om liv,
nu återstår enbart en gemensam erfarenhet om död.
Jag är tacksam min vän att jag får stå vid din sida i detta
även om denna tid är en oerhörd kamp med mig själv.
Finns ingen annanstans jag hellre hade velat vara än här,
tillsammans med dig,
hållandes din hand.
En famn
Luften börjar ta slut,
energin och styrkan likaså.
För var dag jag sitter här,
dör en liten bit inom mig.
Önska jag hade en famn,
en famn jag kunde vila min överansträngda kropp emot,
en skuldra att lägga mitt tunga huvud på.
Ett öra som orkade lyssna på alla mina röriga tankar,
en mun som gav mig bekräftelse på det jag kände.
En famn, att känna sig trygg i,
där inget ont sker.
Vet inte hur länge jag orkar,
hur mycket mod jag har.
Hur mycket styrka som följer mig
att stå upprätt.
Ensam här,
ensam här med dig och smärtan.
Ensam hemma när natten jagar mig.
Levande, Verkliga mardrömmar
förföljer mig!
Önska jag hade en famn,
en famn som dröjde sig kvar,
och som fanns där för mig
när jag behövde den som mest.
En famn nära.........
Barnen har fått en Cosmos!
Idag har jag uppfyllt mina barns långa dröm om ett husdjur.
Säg hej till vår nya familjemedlem Cosmos, en 2 månader gammal dvärgvädur :-)
Viktor, Lucas och Oliver är i extas <3
Sitter här tills du somnat <3
Saknar dig massa även om du ligger där framför mig.
Ingenting är som det brukar!
Du orkar knappt längre hålla dina ögon öppna,
dina ord blir allt mer otydliga och dina meningar allt mer osammanhängande.
Du verkar vara mer tillfreds med ditt öde, eller kanske lurar jag bara mig själv.
Kanske orkar du bara inte längre slåss emot det,
eller kanske har du bara inte kraften kvar att prata om din oro.
Håller din hand, genom vakna stunder och genom stunder då du sover.
Jag vill att du ska veta att jag är där, även då du inte orkar lyfta din blick.
Jag hör dig inte så ofta numer jämra dig av smärta.
Kanske finns den fortsatt där fast du vant dig
eller kanske orkar du bara inte ta din energi till att låta ljuden komma ut.
Saknar dig vännen,
Dina glada ögon, ditt vackra leende, dina ord, ditt skratt, ditt allt.
Saknar dig och mig, oss, vi.
Tillsammans var vi starka,
nu är jag bara svag och ensam.
Försöker hålla mitt mod uppe,
försöker ge dig min trygghet och ro,
försöker hålla tårarna tillbaks då jag sitter bredvid din sida för att inte tynga dig med min smärta,
du bär din egna!
Älskade vän,
min underbara Ellenor,
din existens har fyllt mitt hjärta med så många fantastiska minnen
som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.
Din existens kommer även att fylla mitt hjärta med en oerhörd saknad,
med en förlust som även den kommer följa mig genom livet.
Bitterljuv smak i min kropp gör sig allt mer påmind.
Det är inte lång tid kvar nu,
jag kan känna det i hela mig.
Min intuition, magkänsla säger till mig att vårda tiden,
att den är påväg att ta slut.
Vill inte, vågar inte gå,
tänk om du, tänk om du inte finns här imorgon!
Du har gett mig så mycket,
vänskap, kärlek, förståelse.
Det finns ingen som känner mig så som du,
och som älskar mig trots alla mina fel och brister.
Vår vänskap har alltid varit på lika villkor,
även om våra olikheter ibland gjort sig påminda.
Vi har respekterat varann så som vi är utan att kräva förändring,
vi har stått upp för varann då andra gått emot oss.
vi har gett varann tid och rum för att växa med varann.
Vi har verkligen gjort allt!
Sitter är nu,
har varit en påfrestande tid för mig
där många gamla sårbara minnen uppenbarat sig.
Ibland har jag haft svårt att andas
men din närhet har hjälpt mig
att inte tappa luften.
Fortsatt, trots denna dystra verklighet
finns du där och hjälper mig
igenom mina egna demoner.
Vågar inte ens tänka på vad som sker den dagen allt tar slut,
då du lämnar denna jord,
då du lämnar mig!
Egocentriskt kan man tycka,
och ja, kanske är det det
men jag kan inte släppa oron.
Du försvinner min vän,
men jag kommer att stå kvar,
ensam och krossad,
vad kommer ske då utan ditt stöd.
Kanske ska man inte bli så beroende av någon
som jag blivit utav dig och ditt stöd,
men jag kan inte ångra något.
Denna vänskap hade inte varit vad den är
om inte vi bägge hängivit oss totalt till den.
Jag kan inte ångra denna kärlek,
denna underbara vänskap som vi har.
Sitter här vännen,
sitter här tills du har somnat.
Håller din hand,
smeker din kind.
Ibland ser jag att dina läppar drar på sig,
vet inte om du ler för att du vet att jag finns här
eller om det är smärtans outtalade uttryck då orden inte kommer fram.
Vad det än är så sitter jag här,
hos dig,
så länge du än behöver mig.
Min kärlek till dig är gränslös,
vart du än kommer att befinna dig,
kommer min kärlek att följa dig.
Jag vet att du vet det,
och just nu är det det enda som värmer mitt hjärta.
Tacksam för våran sist tid,
en tid av massa varma ord och massa varma leenden!
//Noomi
Och där satte den, Ett - Noll till dig!!!
Har idag blivit påmind om varför jag inte vill ta emot hjälp eller be om något.
Från den sista människan på jorden som jag trodde skulle använda det emot mig.
Är det så jävla konstigt att jag skyddar mig emot sådant jag vet kommer av automatik!
Om du behöver min hjälp säg till!
Om jag kan hjälpa dig så finns jag här!
Varför kom du inte till mig?
Jag blir så beviken, du vet ju att jag finns här för dig! är bara ett fåtal kommentarer jag stött på.
Herregud, jag har nog hört alla dess fraser som går att få, och några därtill.
Ofta får jag skit för att jag just inte ber om hjälp eller säger till om det är något jag behöver.
Och inte ens då jag INTE bett om det kommer människor med "hjälp" till mig utifall att.
Hjälp är fint, kan vara underbart att få det men säg inte till mig att att det kommer gratis!
De gånger någon hjälpt mig utan att använda det emot mig på något sätt går att räknas på två händer.
Två händer,,, det är inte många på mina 36 år!!!!
I alla fall,, idag fick jag det slängt i trynet om hur "otacksam" och ovillig jag är att hjälpa tillbaks,
utan att ens veta om att denna person behövde min hjälp!!
Står där som ett frågetecken och undrar HUR jag skulle kunna veta om ingen säger något!
Men efter den frasen får jag bara åter bollat tillbaka till mig att jag kunde ju ha frågat.
Frågat VAD??? Hej vännen, går allt bra idag eller behöver du min hjälp med något??
Ja, eller hur.. VEM har en konversation som låter så???
Mitt i irritationen kommer besvikelsen utav att denna person ens får för sig att säga att jag skulle vara otacksam eller ovillig att hjälpa. Denna person som känner mig SÅ väl.
Jag om någon brukar väl ALLTID hjälpa så långt jag kan och förmår.
Även de som jag egentligen inte känner som kommer till mig och ber om min hjälp, hjälper jag!
Herregud, jag hjälper fler utomstående än vad jag hjälper mig själv oftast.
Mitt i allt som sker här med barnen, Ellinor, mig själv, osv får du för dig att jag bara av automatik ska prioritera dig och ha klart för mig att du behöver min hjälp utan att du nämner det.
Ledsen, men den prioriteten står just nu inte högt på min lista.
På min lista står för en gångs skull Jag själv och mitt och barnens välmående samt Ellenor framför alla andra personer i min närhet.
På tal om det, undrar just vad ni, mina "underbara" vänner, som vill påstå er vara mina närmsta vänner som ställer upp i vått och torrt tagit vägen just nu då jag verkligen hade behövt eran hjälp och ert stöd.
Hur kan DU säga att jag är ovillig, otacksam för att jag inte ser att du har problem?
Vad är då du,,, jag skriker för full hals om hur dåligt jag mår men du varken ser eller hör mig. Kanske är det bara så att du liksom många andra är "rädda" för att hjälpa till i en situation som skrämmer, i en situation som min där utgången oavsett vad du än gör eller säger blir obekväm!!!??
Vilsen
Ovisshet bedövar mig.
Vad är det som händer?
Är detta på riktigt eller bara en illusion!
Viss ovissheter kan jag inte välja,
medans andra borde vara självklara att reda ut.
Har inte kraft nog att fråga,
har inte mod nog då detta sviker mig konstant just nu.
Vet inte mycket nu
men jag vet att ovissheten tär på mig.
Vad händer imorgon,
hur kommer mitt liv se ut?
Vilka kommer finnas kvar
och vilka har försvunnit.
Kommer du fortsatt stå där
eller har jag dig bara till låns
för en kort sekund av mitt liv.
Vilsen, känner mig liten,
svag och otillräcklig.
Önska så att de runt mig just nu var tydliga,
tydliga i sina avsikter så jag slapp
fundera, oroa mig och känna mig osäker
för vad som väntar runt hörnet!
Mitt liv är inte riktigt så som det borde nu.
Jag är inte lika stark och medveten som jag brukar.
Jag är skör och denna skörhet förföljer mig
i alla de saker som händer runtom här.
Önska så att jag var den säkra
självständiga Noomi som jag brukar.
Som tar livet som det kommer
och njuter av var dag som den är.
Men någonstanns i sorgen har jag förlorat fästet,
och känner mig vilsen!
Tack ......................
Sitter på sjukhuset med Lucas,
sjukhus, sjukhus, sjukhus dessa ställen börjar stå mig upp i halsen just nu.
Tröstar honom när undersökningen sätter fart och det gör ont.
Håller honom, torkar hans tårar, pratar lugnt med honom,
allt jag gör för min son här påminner om allt det jag gör för dig.
Telefonen ringer mitt i allt,
hör en röst på andra sidan som jag inte väntat mig.
. Hej det är jag, ville höra Hur du egentligen mår säger du
Förstår ingenting, jag har ju inte sagt någonting om något till dig, allra minst om hur jag mår.
- Hur jag mår frågar jag. Vad menar du?
- Jag har läst din blogg säger du kort,
Mer behöver du inte säga för att jag ska förstå att du vet att jag just nu inte mår vidare bra. Känner en olustighets känsla i mig, vad har jag att vänta nu? Ska jag bli ifrågasatt som mamma eller vart vill du komma?! Känner hur hela min kropp ställer sig i försvar utan att jag egentligen inte har någon grund till det. Förväntar mig det värsta, tar ett djupt andetag och väntar på dina nästa ord.
- Behöver du hjälp med Viktor frågar du stilla
Allt Adrenalin som precis pumpats ut i min kropp för att användas till försvar försvinner på 1 sekund. Behöver du hjälp ekar i mitt huvud, behöver jag hjälp?!
Klarar inte att hålla tillbaka mina tårar nu hur mycket jag än skulle önska att jag kunde det så att du inte hör mig ledsen, så rädd för att visa mig svag för att sedan få det slängt på mig.
Måste lägga på, klarar inte av att hantera alla känslor som detta samtal leder till i kombination med alla de känslor som jag redan har i mig. Inte här och nu, inte på sjukhuset med Lucas där Han behöver mig.
Känner mig redan frånvarande trots att jag är där, känns som jag inte räcker till så som det just nu är.
Säger att jag måste avsluta, att jag är på sjukhuset och att jag ringer sedan.
Gör så, säger du och sedan är du borta men känslan finns fortfarande kvar!
Känslan av oerhörd tacksamhet inför att du faktiskt lyfte luren och frågade mig om en sådan enkel sak om hur jag mår och om du kan hjälpa till med Viktor. Ditt samtal lyfte en stor tyngd ifrån mina axlar då jag förmodligen aldrig självmant skulle komma för mig att be dig om hjälp i denna stund även om jag starkt behövde den. Skulle förmodligen vara allt för rädd att få det vänt emot mig vid ett senare tillfälle eller få slängt i mitt ansikte.
I alla fall, med vetskap om att du läser härinne:
Tack för ditt samtal, Din hjälp med Viktor och för att du är en sådan fantastisk pappa till vår son!
//Noomi
Arg, fruktansvärt arg. Besviken, oerhört besviken!
Hela min kropp har idag gjort uppror.
Ilska blandat med gråt och sorg breder sina vingar runt mig.
Känner mig stressad, trött, sliten, arg, ledsen, besviken och Ja, allt man kan känna.
Vet inte längre till vilket hörn jag ska gå för att känna mig lugn och trygg.
Idag kommer barnen hem, längtar efter dem samtidigt som hela jag skriker,
- Jag orkar inte.... Jag vet inte om jag orkar detta själv!!!!
Känner mig nedstämd, ensam och i oerhörd panik, -Måste klara mig!!!
Vet inte ens vad jag ska skriva här, orden kommer inte i balans med mitt sinne och
när jag läser det jag skriver verkar det inte finnas någon logik i något av det.....
Ringde mamma förut. Mamma, min säkra borg som jag alltid kan gå till när jag mår dåligt.
Trodde jag i alla fall, trodde hon skulle förstå emellan orden att jag behöver henne här, att jag behövde hennes skuldra men nej, återigen blev jag påmind om hur vissa åtaganden absolut inte kan ändras på. Hemförbund, ALFAkursen, Möten ja frälsningsarmen generellt.
Påminner mig lite om den tiden vi var små, då alltid det var något hon/vi skulle gå på.
Speciellt efter den tiden min syster dog då kåren tog över hela vårat liv kändes det som.
Det var där mamma fann sin tröst, i sin tro, i sin gud. Missunnar inte henne den trygghet som hon fann men undrar bara om det var av automatik att vi skulle finna den där med vi barn.
Jag har i alla fall inte gjort det även om jag någonstanns inom mig själv alltid hoppas på att det finns en himmel, en gud, någonting mer där vi alla kan få träffas igen när vi alla dör. För mig har det blivit en "räddning" i min saknad till min syster men nu vet jag inte längre om jag tror eller bara försöker inbilla mig själv för att må bättre.
En av mina bästa vänner håller på att dö! Hon håller på att glida ut ur mina händer och mitt hjärta värker som det knappt någon gång gjort förut, den enda förhållandevis liknande känsla var när Kim dog. Just nu handlar det inte om en månad utan kanske mer en vecka, en dag, en timma, en kort sekund utav mitt egna liv men denna sekund känns som en evighet för mig.
Ångest, stark panik växer i mig. Hur ska jag kunna sitta hos Ellinor med tre barn som jag måste finnas för. Hur ska jag hinna upp i tid till henne om de ringer mig och säger att slutet är nära, tänk om de ringer på natten, hur gör jag då?! Sliter ut mig själv med massa samvetstankar som bankar i hela min kropp. Har lust att ringa min mamma igen och faktiskt skälla ut henne, ilskan inför att hon prioriterar kåren i detta läge tar stor plats just nu. Hur kan hon göra så, hur kan hon bara vända sig till sitt trygga och låta bli att finnas?!
Hon säger till mig att pappa kan, och sedan till honom att det är kris, hur kan det vara kris när hon själv inte kan sätta sitt åt sidan?! Jag behöver inte pappa, jag behöver min mamma.
Arg, fruktansvärt arg. Besviken, oerhört besviken. Men återigen stoppar mitt samvete mig ifrån att ringa henne och verkligen säga vad jag känner för "tänk om" jag sårar henne. Återigen går mitt samvete in och spelar ut mig inför mina egna känslor. Återigen sätter jag mig själv åt sidan för att inte "såra" någon annan. Hur lite tycker jag egentligen om mig själv och vad tycker jag egentligen att jag är värd då jag hela tiden låter mig trampas på eller åtminstonde hela tiden lågprioriterar mina egna känslor så starkt för att "skydda" alla andra. Varför kan jag inte skydda mig själv utan att behöva må dåligt för det?!
Mår illa, kan inte äta, kan inte tänka, finns inget sunt inom mig just nu.....
Önska bara jag fick sova, utan mardrömar och utan att behöva oroa mig för allt!
Vet inte ens om jag egentligen fått sagt så mycket vettigt i det jag skrivit här nu men känns i alla fall för stunden bättre att få spy ut all min galla här istället för att vräka ur mig dumheter till någon jag kan såra........ ÅTERIGEN!
Falla
Har precis talat med Ellinor i telefon. Hon lät trött och ganska medtagen.
Enligt hennes far har hon doserat morfin ganska friskt idag, men ändå klagat på svåra smärtor.
Önska så att jag kunde ta en del av hennes smärta så hon slapp lida.
Ellinor sover mer och mer, hennes förut glänsande ögon har förvandlats till matta livlösa sådana.
Allt går med en extrem fart att jag knappt hinner vänja mig vid det jag ser innan en ny förändring sker igen.
Hennes kindben och ögon sjunker in mer och mer och de sista dagarna är den enda näring hon får i sig genom dryck.
Det är fruktansvärt att sitta här och inget kunna göra, frustration över maktlöshet slår hårt på mig.
De timmar/minuter Ellinor orkar hålla sig vaken har i det sista gått till att planera inför hennes död,
begravning, gravsten eller minneslund, sortering av alla hennes saker vart de ska och vem som ska ha vad.
Känns olustigt i hela mig när vi pratar om dessa ting men för Ellinor är det viktigt att få sin röst hörd så jag sväljer mitt sorg som slagit fäste i mitt hjärta och som jag vet kommer bedöva mig en dag inom snar framtid.
Min vackra, underbara, fantastiska, givmilda, ärliga, trygga, kärleksfulla vän glider längre och längre
bort ifrån mig och hur hårt jag än vill hålla hennes hand vet jag att jag snart måste släppa taget.
Inatt var första gången jag erkände för någon annan än mig själv att jag är livrädd för den dagen,
livrädd för att FALLA............... En förlust, en sorg, det faller alla inför men frågan är bara hur hårt man faller och hur väl man klarar av att lyfta upp sig igen. Jag, Livrädd för ett fall som går utanför kontroll...........
Tårar, leenden, minnen, en rädsla som tar över!
Du är så vacker där du ligger,
hade jag inte vetat, hade du varit som vem som helst.
Kommer närmare dig,
du ler, skiner upp och tar min hand.
Dina ögon vattnas, tårarna faller,
försöker allt vad jag kan för att hålla tillbaks mina egna.
Hjärtat värker så extremt och klumpen i min hals tar min luft,
kan inte, försöker men kan inte hejda gråten.
Du drar mig intill dig och i varandras armar gråter vi tillsammans.
Vet inte hur länge vi sitter så, känns som en evighet,
en evighet som jag inte vill ska ta slut!
Sitter hellre här och gråter med dig livet ut,
än att du ska försvinna ifrån mig.
Ser på dig, smeker din kind, försöker le trots gråten som finns där.
Dina ögon är matt gula, kroppens kolaps gör sig synbar på din hud.
Här sitter jag med min bästa vän och döden,
en märklig känsla som jag nog aldrig kommer att förstå,
trots att jag vet att det är så!
Vi ser på varann och mitt i gråten kommer ett kärleksfullt leende
ifrån dig som jag inte med ord kan beskriva.
En märklig värme infinner sig och hela min kropp blir varm.
Noomi, viskar du med en tunn röst.
- Kommer du ihåg när du och jag en kväll satt i Slottskogen och pratade om livet,
vad vi skulle bli när vi blev stora och hur vi skulle leva våra liv.
Kommer du ihåg att vi bägge då nästan sa i kör att "vi önskade att vi var systrar"
Kommer du ihåg att vi svor en ed på att vara som systrar och ta hand om varann.
Minns du?!
- Klart jag minns, minns alla stunder med oss!
Du ler, kramar min hand, och fortsätter,
- Vi har verkligen levt upp till dom orden du och jag. Du är min syster i hjärtat och jag vet att jag är din i ditt!
Åter faller mina tårar. Bröstet värker, bultar. Magen knyter sig, hela kroppen slår backut. Vet att det hon säger stämmer, vi har verkligen levt upp till den eden vi en gång slöt med varann. Att passa på och ta hand om varann, alltid sätta varann först när vi behövde varann, helt enkelt vara som de systrar vi bägge önskade fanns för oss.
En otäck känd fast gammal känsla väcks i mig, ett minne av en förlust, en tragedi som krossade mig. Ont, hela kroppen stelnar, måste ställa mig i fönstret för att få luft. Rädsla, oerhörd rädsla kryper över mig. Andas Noomi, Andas! Håller i mig hårt i fönsterbrädan.
- Noomi, jag vet att du är här trots allt det du fruktar mest i livet finns i detta rum. Jag vet att döden påminner dig om Kim och den smärta och saknad du känner . Jag vet att du för att ta dig hit idag måste gått en hård kamp med dig själv. Jag vet, för jag har gått den vägen med dig många gånger.
Tittar på henne, ler ett sorgset leende som bekräftar hennes ord. Även om jag önskade att jag kunde ge henne hela min odelade uppmärksamhet är jag splittrad av överväldigade känslor som ramlar på mig från förr. Skillnaden då ifrån nu är att då viste jag inte att min syster skulle dö, det vet jag denna gång. En obeskrivligt konstig känsla att veta för den som inte själv varit där. Du väntar på något som kommer men ännu inte inträffat, en förlust, en sorg, en tragedi. Hur ska man klara av att prata, reagera, leva sunt i en sådan osund miljö?!
Går fram till Ellinor igen, sätter mig på sängkanten, ler emot henne,
- Jag är precis där jag vill och ska vara precis som jag alltid varit oavsett hur tufft det än är.
Ellinor klänger sig hårt runt min hals, borrar ner sitt ansikte emot min axel,
-Noomi, jag är så rädd, så fruktansvärt rädd!
Nu knackar döden på.....
Mår inget vidare bra just nu.
En nära vän till mig fick diagnosen tjocktarmscancer för ett tag sedan men vi, Speciellt hon höll sig vid gott mod och var helt övertygad om att detta skulle gå bra.
Igår fick hon beskedet om att cancern hade spridit sig till njurarna och många andra organ och det inte längre fanns något att göra förutom att vänta ut döden, hon lämnade beskedet till mig för bara ett par timmar sedan lugnt i telefonen precis som det var världens naturligaste sak att berätta.
Gråten sitter i halsen på mig, jag känner den men tårarna kommer inte fram. Kan inte förlika mig med att hon inte längre kommer att finnas hos oss. Hon den mest positiva, livsnjutaren som finns, försvinna, det kan inte vara riktigt!
Jag vägrar tro på det, Kan inte tro på det. Känner hur jag skyddar mig själv genom att inte ta det till mig?!
Trots att jag sagt det i mitt huvud 100-tals gånger den sista timman
-Ellinor kommer att dö, fastnar det inte, kommer ingen reaktion!
Hur kan det vara så, blir arg över mig själv och mitt "omänskliga sätt" att reagera. Är detta normalt?!
Egentligen borde jag väl bara skrika, gråta, vad som helst för att visa min frustration, min sorg över att en av mina bästa vänner kommer att försvinna ifrån mig, men inget händer!
Gör allt för att finna på roliga saker, härliga saker, saker som får mig att glömma. Varför?!
Pratade med mamma precis, ville säga det till henne men orden bara försvann.
Såg fram emot närhet idag massa, efter beskedet ännu mer. Planerna förändrades men fortsatt så önska jag att jag bara kunde få krypa in där och glömma för en stund!
Hade aldrig berättat eller sagt hur jag mådde, bara tagit till mig närheten och energin ifrån dig för att ha lite av den imorgon då förmodligen verkligheten landat hårdare i mig och min egen energi kanske inte räcker till för att vara stark!
Forts. Mitt hjärtas sorg
Har fått många privata mail efter det att jag skrev "Mitt hjärtas sorg" som vill att jag ska skriva mer i denna sak. Många känner igen sig i vissa delar och börjar nu prata om sina sorger. För mig så känns det som om det jag helst av allt inte ville skulle komma fram hjälper många att förstå att man inte är så ensam som man tror. Tänk om vi kunde få alla att se detta, att vad du än är med om så står du aldrig ensam. Tänk så många människor som i sådana fall hade kunnat börja läka sig själv mycket tidigare än vad det idag gör pga av att de inte "vågar" berätta!
Besvikenhet över att inte bli sedd, eller erkänd är en fruktansvärd känsla som jag inte önska någon, allra minst ett barn. Även det kan jag tro att xxxx kommer känna, en besvikenhet att han inte vill. Vad xxx ansvar och fel är i det! Ett barns huvud har många frågor, det märker vi ju bara genom att ett barn frågar frågor såsom -varför är himlen blå, och vem säger att blå ska heta blå osv.
Förmodligen kommer xxx först känna alla de där upprörda känslorna som kommer med genom att inte bli sedd, erkänd, accepterad osv.
När jag skriver så så menar jag verkligen det ordagrant. Lögnen räddade mig i situationer runt min far, mitt liv så som det såg ut men lögnen dödade min ro och trygghet i mig själv vilket gjorde livet oerhört svårt att leva.
Så levde jag i många år.
Idag är jag såpass stark i mig själv att jag står för de plumparna jag gör och säger. Om en lögn skulle av dumhet eller "gammal erfarenhet" kom från min mun är jag snabbt där och ber om ursäkt och säger som det är. Ibland blir det ett himla liv där folk inte förstår men faktiskt mestadels förstår människor och uppskattar att jag säger som det är. Idag tänker jag varje mening i huvudet innan jag säger den, allt för att inte hamna in på en lögn.
SORGEN är nog den som är störst i mig: Sorgen om att jag en flicka som förmodligen alltid kommer förbli en flicka i situationen min pappa och mig. De känslor som min pappa skapat i mig kommer aldrig att växa upp, försvinna även om de kan bearbetas och kanske inte ta så stor plats i mitt hjärta längre. Men känslan som satt sig i mitt hjärtat i magen i halsen kommer alltid förbli den samma, krampande, hjärtskärande, orolig, magont, klump i halsen för att gråten är påväg mm.
SORGEN: Att någon annan haft så stor makt över mig i hela mitt liv trots att de inte funnits skapat mig, den ljugande flickan som var livrädd för att inte räcka, duga så hon gjorde sig "bättre och förskönade sitt liv" för att folk skulle stanna. Flickan som sökte sig till armar för att bli bekräftad, omtyckt och som gjorde sig själv illa gång på gång och faktiskt inte brydde sig vidare mycket om någon skadade henne då hon trodde hon "förtjänade" det.
Min pappa, ler när jag säger de orden, hur kan man bli så lojal att man fortsatt efter 36 år kallar han för det trots att han aldrig varit någon!
Kram
Vet egentligen inte hur jag ska skriva en fortsättning på mitt förra inlägg så väljer att lägga in ett mail som jag skrev till en kvinna som bett om mina tankar och erfarenheter i saken.
Hej igen...
Om jag ska tala utifrån mina känslor och min far så blir det i sådana fall med känslan av att alltid se honom men ändå inte ha honom. Tror absolut att en del av mina känslor även kan komma att hemsöka xxx då det alltid är en undran vad man själv gjort för att inte kunna bli älskad.
Om jag ska tala utifrån mina känslor och min far så blir det i sådana fall med känslan av att alltid se honom men ändå inte ha honom. Tror absolut att en del av mina känslor även kan komma att hemsöka xxx då det alltid är en undran vad man själv gjort för att inte kunna bli älskad.
Besvikenhet över att inte bli sedd, eller erkänd är en fruktansvärd känsla som jag inte önska någon, allra minst ett barn. Även det kan jag tro att xxxx kommer känna, en besvikenhet att han inte vill. Vad xxx ansvar och fel är i det! Ett barns huvud har många frågor, det märker vi ju bara genom att ett barn frågar frågor såsom -varför är himlen blå, och vem säger att blå ska heta blå osv.
Förmodligen kommer xxx först känna alla de där upprörda känslorna som kommer med genom att inte bli sedd, erkänd, accepterad osv.
Efter de känslorna kommer massa gråt, och ofta i smyg då man inte vill lägga över sin sorg till någon annan speciellt inte till sin andra "goda" föräldrer. Därför är det viktigt att du kommer ihåg att alltid se henne, även om hon tror att du inte gör det! Annars kan hon slukas utav en sorg som krämpar enormt i hjärtat om det inte finns någon där som kan plocka upp henne. Inte för att du inte skulle vilja vara där men för att hon själv smyger undan!
Efter sorg kommer ilska, en ilska som kan ty sig i många olika former. Jag blev väldigt utåtagerande men samtidigt väldigt inåtvänd. Jag sökte pojkvänner och närhet överallt och speciellt där det inte var bra för mig, detta för att jag inte trodde att jag förtjänades att älskas. För mig var det en självklarhet att "jag" var felet, inte min pappa! I ilskan började jag ljuga för att duga, jag började först med små lögner för att synas och få folk att skapa ett intresse för mig och vilja stanna kvar. Om jag inte var intressant nog var jag livrädd att bli "lämnad igen" Så lögnerna blev större och större och vidare och vidare och till slut kunde jag själv knappt hålla sär sanning och lögn. Samvetet försvann för den jag ljög för men ensam i min säng gräts tusen tårar för just mitt beteende. Det gjorde att ilskan växte ännu mer! Efter ett tag när lögnerna blev min vardag föll de sig helt naturligt att de kom, de kom av sig själv utan att jag själv behövde tänka eller att det inte ens fanns en mening med dem. Lögnerna handlade inte heller alltid längre om att höja mig själv för att bli intressant utan kunde vara om den minsta lilla sak som var helt obetydlig.
Lögnen hade blivit mitt liv, från räddare till mördare.
När jag skriver så så menar jag verkligen det ordagrant. Lögnen räddade mig i situationer runt min far, mitt liv så som det såg ut men lögnen dödade min ro och trygghet i mig själv vilket gjorde livet oerhört svårt att leva.
Så levde jag i många år.
Idag är jag såpass stark i mig själv att jag står för de plumparna jag gör och säger. Om en lögn skulle av dumhet eller "gammal erfarenhet" kom från min mun är jag snabbt där och ber om ursäkt och säger som det är. Ibland blir det ett himla liv där folk inte förstår men faktiskt mestadels förstår människor och uppskattar att jag säger som det är. Idag tänker jag varje mening i huvudet innan jag säger den, allt för att inte hamna in på en lögn.
Det är befriande, jag behöver inte längre minnas alla lögner som jag förr behövde, Bara det tog upp ett helt liv!
Jag är fortsatt ledsen och arg när det kommer till min pappa. Mest arg på honom och känner en oerhörd tomhet där han egentlgen skulle fylla upp rummet. Arg för att jag själv ibland kan komma på mig själv besitta samma lojalitet emot honom som jag gjorde när jag var liten, en lojalitet som han egentligen inte förtjänar!
Jag är fortsatt ledsen och arg när det kommer till min pappa. Mest arg på honom och känner en oerhörd tomhet där han egentlgen skulle fylla upp rummet. Arg för att jag själv ibland kan komma på mig själv besitta samma lojalitet emot honom som jag gjorde när jag var liten, en lojalitet som han egentligen inte förtjänar!
Ledsen för att jag inte viste bättre än att gå vidare på annat sätt än med lögner och tro att jag inte dög. Ledsen för att han verkligen missat mig, Jag faktiskt en oerhört fantastisk människa att känna och ha bakom sig.
Ledsen för alla kramar jag inte fått, alla godnattsagor han inte läst, alla visa ord han aldrig sagt osv.
SORGEN är nog den som är störst i mig: Sorgen om att jag en flicka som förmodligen alltid kommer förbli en flicka i situationen min pappa och mig. De känslor som min pappa skapat i mig kommer aldrig att växa upp, försvinna även om de kan bearbetas och kanske inte ta så stor plats i mitt hjärta längre. Men känslan som satt sig i mitt hjärtat i magen i halsen kommer alltid förbli den samma, krampande, hjärtskärande, orolig, magont, klump i halsen för att gråten är påväg mm.
SORGEN: Att någon annan haft så stor makt över mig i hela mitt liv trots att de inte funnits skapat mig, den ljugande flickan som var livrädd för att inte räcka, duga så hon gjorde sig "bättre och förskönade sitt liv" för att folk skulle stanna. Flickan som sökte sig till armar för att bli bekräftad, omtyckt och som gjorde sig själv illa gång på gång och faktiskt inte brydde sig vidare mycket om någon skadade henne då hon trodde hon "förtjänade" det.
Min pappa, ler när jag säger de orden, hur kan man bli så lojal att man fortsatt efter 36 år kallar han för det trots att han aldrig varit någon!
Jag vill även säga att "bli lämnad"är inte något jag bara blivit av min far, men han var den som medvetet gjorde det! Alla upplevelser jag haft har på något sätt format mig. Jag blev snabbt "lärd" att människor som fanns där ena dagen lika gärna kunde vara borta den andra. Jag är en skapelse utav min barndom, där många bitar bara varit ödet!
Kram
