Forts. Mitt hjärtas sorg
Har fått många privata mail efter det att jag skrev "Mitt hjärtas sorg" som vill att jag ska skriva mer i denna sak. Många känner igen sig i vissa delar och börjar nu prata om sina sorger. För mig så känns det som om det jag helst av allt inte ville skulle komma fram hjälper många att förstå att man inte är så ensam som man tror. Tänk om vi kunde få alla att se detta, att vad du än är med om så står du aldrig ensam. Tänk så många människor som i sådana fall hade kunnat börja läka sig själv mycket tidigare än vad det idag gör pga av att de inte "vågar" berätta!
Besvikenhet över att inte bli sedd, eller erkänd är en fruktansvärd känsla som jag inte önska någon, allra minst ett barn. Även det kan jag tro att xxxx kommer känna, en besvikenhet att han inte vill. Vad xxx ansvar och fel är i det! Ett barns huvud har många frågor, det märker vi ju bara genom att ett barn frågar frågor såsom -varför är himlen blå, och vem säger att blå ska heta blå osv.
Förmodligen kommer xxx först känna alla de där upprörda känslorna som kommer med genom att inte bli sedd, erkänd, accepterad osv.
När jag skriver så så menar jag verkligen det ordagrant. Lögnen räddade mig i situationer runt min far, mitt liv så som det såg ut men lögnen dödade min ro och trygghet i mig själv vilket gjorde livet oerhört svårt att leva.
Så levde jag i många år.
Idag är jag såpass stark i mig själv att jag står för de plumparna jag gör och säger. Om en lögn skulle av dumhet eller "gammal erfarenhet" kom från min mun är jag snabbt där och ber om ursäkt och säger som det är. Ibland blir det ett himla liv där folk inte förstår men faktiskt mestadels förstår människor och uppskattar att jag säger som det är. Idag tänker jag varje mening i huvudet innan jag säger den, allt för att inte hamna in på en lögn.
SORGEN är nog den som är störst i mig: Sorgen om att jag en flicka som förmodligen alltid kommer förbli en flicka i situationen min pappa och mig. De känslor som min pappa skapat i mig kommer aldrig att växa upp, försvinna även om de kan bearbetas och kanske inte ta så stor plats i mitt hjärta längre. Men känslan som satt sig i mitt hjärtat i magen i halsen kommer alltid förbli den samma, krampande, hjärtskärande, orolig, magont, klump i halsen för att gråten är påväg mm.
SORGEN: Att någon annan haft så stor makt över mig i hela mitt liv trots att de inte funnits skapat mig, den ljugande flickan som var livrädd för att inte räcka, duga så hon gjorde sig "bättre och förskönade sitt liv" för att folk skulle stanna. Flickan som sökte sig till armar för att bli bekräftad, omtyckt och som gjorde sig själv illa gång på gång och faktiskt inte brydde sig vidare mycket om någon skadade henne då hon trodde hon "förtjänade" det.
Min pappa, ler när jag säger de orden, hur kan man bli så lojal att man fortsatt efter 36 år kallar han för det trots att han aldrig varit någon!
Kram
Vet egentligen inte hur jag ska skriva en fortsättning på mitt förra inlägg så väljer att lägga in ett mail som jag skrev till en kvinna som bett om mina tankar och erfarenheter i saken.
Hej igen...
Om jag ska tala utifrån mina känslor och min far så blir det i sådana fall med känslan av att alltid se honom men ändå inte ha honom. Tror absolut att en del av mina känslor även kan komma att hemsöka xxx då det alltid är en undran vad man själv gjort för att inte kunna bli älskad.
Om jag ska tala utifrån mina känslor och min far så blir det i sådana fall med känslan av att alltid se honom men ändå inte ha honom. Tror absolut att en del av mina känslor även kan komma att hemsöka xxx då det alltid är en undran vad man själv gjort för att inte kunna bli älskad.
Besvikenhet över att inte bli sedd, eller erkänd är en fruktansvärd känsla som jag inte önska någon, allra minst ett barn. Även det kan jag tro att xxxx kommer känna, en besvikenhet att han inte vill. Vad xxx ansvar och fel är i det! Ett barns huvud har många frågor, det märker vi ju bara genom att ett barn frågar frågor såsom -varför är himlen blå, och vem säger att blå ska heta blå osv.
Förmodligen kommer xxx först känna alla de där upprörda känslorna som kommer med genom att inte bli sedd, erkänd, accepterad osv.
Efter de känslorna kommer massa gråt, och ofta i smyg då man inte vill lägga över sin sorg till någon annan speciellt inte till sin andra "goda" föräldrer. Därför är det viktigt att du kommer ihåg att alltid se henne, även om hon tror att du inte gör det! Annars kan hon slukas utav en sorg som krämpar enormt i hjärtat om det inte finns någon där som kan plocka upp henne. Inte för att du inte skulle vilja vara där men för att hon själv smyger undan!
Efter sorg kommer ilska, en ilska som kan ty sig i många olika former. Jag blev väldigt utåtagerande men samtidigt väldigt inåtvänd. Jag sökte pojkvänner och närhet överallt och speciellt där det inte var bra för mig, detta för att jag inte trodde att jag förtjänades att älskas. För mig var det en självklarhet att "jag" var felet, inte min pappa! I ilskan började jag ljuga för att duga, jag började först med små lögner för att synas och få folk att skapa ett intresse för mig och vilja stanna kvar. Om jag inte var intressant nog var jag livrädd att bli "lämnad igen" Så lögnerna blev större och större och vidare och vidare och till slut kunde jag själv knappt hålla sär sanning och lögn. Samvetet försvann för den jag ljög för men ensam i min säng gräts tusen tårar för just mitt beteende. Det gjorde att ilskan växte ännu mer! Efter ett tag när lögnerna blev min vardag föll de sig helt naturligt att de kom, de kom av sig själv utan att jag själv behövde tänka eller att det inte ens fanns en mening med dem. Lögnerna handlade inte heller alltid längre om att höja mig själv för att bli intressant utan kunde vara om den minsta lilla sak som var helt obetydlig.
Lögnen hade blivit mitt liv, från räddare till mördare.
När jag skriver så så menar jag verkligen det ordagrant. Lögnen räddade mig i situationer runt min far, mitt liv så som det såg ut men lögnen dödade min ro och trygghet i mig själv vilket gjorde livet oerhört svårt att leva.
Så levde jag i många år.
Idag är jag såpass stark i mig själv att jag står för de plumparna jag gör och säger. Om en lögn skulle av dumhet eller "gammal erfarenhet" kom från min mun är jag snabbt där och ber om ursäkt och säger som det är. Ibland blir det ett himla liv där folk inte förstår men faktiskt mestadels förstår människor och uppskattar att jag säger som det är. Idag tänker jag varje mening i huvudet innan jag säger den, allt för att inte hamna in på en lögn.
Det är befriande, jag behöver inte längre minnas alla lögner som jag förr behövde, Bara det tog upp ett helt liv!
Jag är fortsatt ledsen och arg när det kommer till min pappa. Mest arg på honom och känner en oerhörd tomhet där han egentlgen skulle fylla upp rummet. Arg för att jag själv ibland kan komma på mig själv besitta samma lojalitet emot honom som jag gjorde när jag var liten, en lojalitet som han egentligen inte förtjänar!
Jag är fortsatt ledsen och arg när det kommer till min pappa. Mest arg på honom och känner en oerhörd tomhet där han egentlgen skulle fylla upp rummet. Arg för att jag själv ibland kan komma på mig själv besitta samma lojalitet emot honom som jag gjorde när jag var liten, en lojalitet som han egentligen inte förtjänar!
Ledsen för att jag inte viste bättre än att gå vidare på annat sätt än med lögner och tro att jag inte dög. Ledsen för att han verkligen missat mig, Jag faktiskt en oerhört fantastisk människa att känna och ha bakom sig.
Ledsen för alla kramar jag inte fått, alla godnattsagor han inte läst, alla visa ord han aldrig sagt osv.
SORGEN är nog den som är störst i mig: Sorgen om att jag en flicka som förmodligen alltid kommer förbli en flicka i situationen min pappa och mig. De känslor som min pappa skapat i mig kommer aldrig att växa upp, försvinna även om de kan bearbetas och kanske inte ta så stor plats i mitt hjärta längre. Men känslan som satt sig i mitt hjärtat i magen i halsen kommer alltid förbli den samma, krampande, hjärtskärande, orolig, magont, klump i halsen för att gråten är påväg mm.
SORGEN: Att någon annan haft så stor makt över mig i hela mitt liv trots att de inte funnits skapat mig, den ljugande flickan som var livrädd för att inte räcka, duga så hon gjorde sig "bättre och förskönade sitt liv" för att folk skulle stanna. Flickan som sökte sig till armar för att bli bekräftad, omtyckt och som gjorde sig själv illa gång på gång och faktiskt inte brydde sig vidare mycket om någon skadade henne då hon trodde hon "förtjänade" det.
Min pappa, ler när jag säger de orden, hur kan man bli så lojal att man fortsatt efter 36 år kallar han för det trots att han aldrig varit någon!
Jag vill även säga att "bli lämnad"är inte något jag bara blivit av min far, men han var den som medvetet gjorde det! Alla upplevelser jag haft har på något sätt format mig. Jag blev snabbt "lärd" att människor som fanns där ena dagen lika gärna kunde vara borta den andra. Jag är en skapelse utav min barndom, där många bitar bara varit ödet!
Kram
Kommentarer
Trackback
