Juletid
Jaha, så var då alla julklappar inhandlade. Hemmet håller på att städas och överallt står tomtar.
Snart är det julafton skriker alla barnen och de vuxna ler sina filluriga leenden om vad som tänkas kommas skall i alla paket.
Ser massa glädje hos människor i dessa dagar, så många förväntningar. Myser med dem och inandas julefriden (som i själva verket är julestressen :)
I övermorgon samlas familjer, generationer emellan sitter de där i sina julpyntade hem med stark lukt av mat och nerbrunna levande ljus.
Kan inte hjälpa att även om jag gläjds med andra känna en viss tomhet och sorgsenhet inför att jag vet att mina barn och min familj inte är hos mig denna dag. Vi har som tradition min familj att istället fira den 25:e dec för att slippa julstressen, att folk kommer, slänger i sig maten och far vidare. Ett ganska smart val kan man tycka men för mig innebär det att jag varje julafton får vara utan mina barn då jag inte vill förstöra deras chans att fira jul på självaste julafton med nära och kära och för att jag så gärna vill ha dem med mig den 25:e då alla i min familj kommer, därför så spenderar de varje julafton med sina fäder.
Givetvis brukar jag inte sitta ensam, men jag känner mig oerhört ensam i hjärtat denna dag. Julaftonen är till för barnen och jag skulle så innerligt vilja dela deras glädje denna speciella dag.
Vet att de finns de som har det värre, de som verkligen är ensamma så mitt i allt får jag dåligt samvete för att jag känner så som jag gör men samtidigt så tror jag att alla de som varit utan sina barn på julafton känner igen den tomheten.
Värker i hjärtat idag då jag vet att denna tomhet kommer infinna sig inom kort, och av flera års erfarenhet så vet jag med mig att det är den värsta känsla jag har och därför är det så svårt att hålla tillbaka tårarna.
Visst tar jag mig igenom det, det har jag alltid gjort men det hade varit underbart att någon gång slippa ta sig igenom och faktiskt ha dem här, nära. Smyga upp på morgonen och väcka dem bara för att få se deras strålande leende för att det just är julaftonsmorgon....... Se deras iver medans de väntar på att alla ska samlas, deras ihåliga tjat om att få öppna "bara en julklapp" innan alla kommit. Saknar att ha dem här!
Våra språk skiljer sig, och gör avståndet längre!
Kanske är det så att vi kvinnor bäddar in våra tankar på ett luddigt sätt för er män,
eller kanske är det så att det är egentligen det mest logiska som förblir osagt eller sägs.
Kanske är det så att om ni lyssnade till våra hjärtan i orden skulle ni förstå,
vad som fattade oss och vad vi behövde.
Kanske skulle vi lättare då kunna närma oss varann om era sinnen öppnades
till att känna orden som sas och inte bara höra dem.
Logik i kubik!
Om jag är ledsen är det dina armar jag strävar efter i första hand, inte dina teser.
Om jag är arg är det fortfarande armarna och lugnet som är den bästa medicin..
Ord i sammanhanget blir oftast fel, ord uttalas inte rätt försen ro infunnit sig.
Med diskussioner rör vi till det så fort vi känner att vi står på olika öar,
för diskussion behövs harmoni, trygghet, något dina armar i första hand ger.
Om min oro, min ovisshet, stjäl vår tid,
varför då inte bara fråga, om mina egna ord har låst sig.
Eller oroas ni utav att en fråga leder till en hög med missförstånd
eller ett dygn av osammanhängande svammel från vår sida?
Om du lyssnar till orden, och känner dem innan du tuggar sönder dem
kommer du att förstå att i slutändan är det enbart din famn jag behöver,
och att ifrågasättningarna, attackerna och försvarsställning
bara driver oss längre bort från varann och den trygghet som eftersöktes.
Våra språk skiljer sig och gör avståndet längre
då jag verkligen behöver dig.
Teser, logik i kubik, Jaget, Mitt,
är ditt språk
Ett språk som för mig saknar empati och förståelse.
Ying och Yang, Venus och Mars,
attraktionen finns men balansen?
Balansen till att mötas,
må bra och ge varann kraft och energi då det fattas,
Se till varann och våra behov,
Hålla om, ge trygghet, styrka.
Visa, älska och somna med ro.
Kanske vi kvinnor bäddar in våra tankar på ett luddigt sätt för er män,
eller kanske inte!
Kanske vi bara är allt för olika för att se och förstå
våras behov och olikheter då vi verkligen behöver det!
En man känner med huvudet hellre än hjärtat,
och Kvinnor bygger med hjärtat hellre än huvudet.
Men oavsett, Kompromiss till att hitta balansen,
vart tog den vägen?
Vart missades det att det var jag som behövde dig,
att det var jag som behövde "räddas" idag.
Att det var Mig det handlade om,
och mina behov.
min ovisshet, mina rädslor och mina tankar?
Jägaren, den praktiska som alltid står på stadiga ben,
Det är inte han i första hand jag behöver när jag känner mig svag,
när modet sviket och när livet blir till massa frågor.
Den milde och den förstående, hans famn,
hans lugn, sänd HAN hit istället!!
Jag tror egentligen inte att vi bäddar in våra tankar på ett luddigt sätt,
Jag tror mer på att många av er män är rädda för att ta i bomull,
rädda för att våga vara sköra,
rädda för att "ge upp" er manlighet,
Jaget genom att verkligen lyssna till någon annan än er själva.
Jag tror ni förstår bara ni är villiga till att höra hjärtat!
Babbel, babbel och mera babbel
Statusen för FB idag blev:
Huvudet upp och fötterna ner, det är väl tur att de kroppsdelarna redan har sin givna plats annars hade nog mitt huvud idag varit ner och fötterna upp. Känner att jag måste få i ordning på saker som stör och gör ont, känner mig något vilsen! Kanske är det tid att göra min egna livskompass, sätta upp mina egna mål och önskningar för mig och barnen. Vet bara inte riktigt vart jag ska få orken ifrån, känner mig matt!
Vet inte vart jag ska börja, känns som himlen ramlat ner på mina axlar. Många saker sker, allt från minsta lilla sak till största hjärtesorg. Arbete, ekonomi, kärlek, barn, tårar, saknad, välmående, förlorade mål, ja allt värker i mig.
Tyvärr så tror jag att den senaste tid (sista 2 åren) lagt så mycket tid på att få andra att må bra, utvecklas, osv att jag någonstans tappade mig själv och mina egna prioriteringar på vägen.
Idag när jag verkligen behöver min energi till mig själv så finner jag den inte medan jag i samma sekund kan bli bedd om hjälp av någon utomstående och finna hur mycket kraft och ork som helst för att hjälpa.
Vill inte bli en människa som bara ser till mig själv men HUR ska jag kunna se till andra när hela min vardag ramas just nu av ovisshet!!!!
Ovisshet, det är verkligen DÄR jag befinner mig... Ovisshet med arbete, med ekonomi, med kärlek, med barnen, med hemmet, med saknaden, med välmåendet, med alla mina förlorade mål!!!!
Önska jag kunde vara så mycket tydligare i min blogg just nu, verkligen skriva ner alla de röriga tankar som snurrade i mitt huvud men vet inte vart jag ska börja och inte heller vem det skulle gynna.
Jag vill ju egentligen inte dela alla mina problem med alla, utan egentligen bara dem de berör eller de som står mig närmst men jag måste ändå få skriva, det hjälper tyngden att falla lite från mina axlar.
Jag måste verkligen få ordning, städa upp och lägga min energi på mig själv och de som jag ansvarar över, alltså mina barn! Måste verkligen få till ett liv som jag känner mig nöjd med, ett där mina mål får ta plats, där det handlar om Mig och mina trollungar och inte alla andra.
Jag måste verkligen lära mig att säga nej, och inte vara så orolig för att det ska ställa till en konflikt. Jag måste stå stadigt och faktiskt kunna få bita ifrån utan att skit för att jag gör det, jag biter ju enbart ifrån där jag berörs eller ofrivilligt dras in i något! Jag måste lära mig att borsta bort det som tar min kraft och sänder negativ energi, inte ta allt så personligt och inte heller alltid jagas utav mitt dåliga samvete.
Jag måste ta itu med mitt förflutna, säga de ord som smärtar mest. Jag måste våga ställa människor till svars för sitt uppträdande utan att vara rädd för att såra dem. Jag bara måste, annars kommer jag själv drunkna av att må dåligt själv.
Med alla måsten som jag vet att jag har måste jag sist men inte minst ta hand om mig själv, ge mig själv glädjestunder och finna ut vad jag själv mår bra utav, inte då genom andra utan genom mig själv. Alla MÅSTE tynger mig, och jag vet inte i vilken ända jag ska börja inte heller hur jag ska finna energin och kraften till att nå dit.
Idag är en dag med upprörda känslor och massa rädslor....
//Noomi
Funderingar, Saknad och Önskan!
Önskade Ellinor här för att prata med mig.
Har så många funderingar i mitt huvud som känns nästan omöjliga att nässla ut själv.
Saknar det "bollandet" vi hade i olika viktiga frågor som alltid ledde till att man kände sig nöjd oavsett vad man sedan tog för val.
Känns konstigt att "prata" med sig själv. Jag får ju endast de svar jag Önskar höra men kanske inte alltid de mest riktiga. Behöver lite mothugg, lite ifrågasättningar och reflekteringar för att det ska kännas oki med de val jag tar.
Känns som om valen hopar sig runt om mig, och jag enbart står och stampar på ett och samma ställe, stället där jag ifrågasätter mig om jag gör de riktiga valen hellre än att sträcka på mig och stolt säga. Detta är vad jag vill och önskar! Mycket tankar, problematik och olösta känslor här, önska att det inte var så men det är ju det sanna faktumet vart jag står.
Ibland hade jag önskat att livet var enklare. Att beslut inte var tvungna att tas, i alla fall inte bara utifrån mina egna tankar. Önska att jag inte var så känslosam, att varje ting som snuddade vid mig inte tog så stor plats. Önska jag var bättre på att ta hand om mig själv, utan att alltid påverkas utav att först få andra att må bra. Vill ju inte vara en människa som bara ser till mig själv men ibland hade det varit fint om jag även gjorde det för att få ihop min egen kraft och energi.
Funderingar över livet, över hur jag ska nå dit jag vill komma och var nöjd med resultatet och mig själv. Funderingar över hur jag ska få människor att inse att deras val och deras tankar berör mig lika djupt som dem själva utan att jag för den delen fråntar dem sitt egna ansvar för sig själva.
Ellinor, om du var här skulle du nog bli galen på mig för att jag står där jag står. Du hade nog ifrågasatt mig på alla sätt och vis på det omtänksamma sätt du alltid gjorde och din vishet hade nog fått mig att tänka en gång extra på hur jag gjorde mina val.
Saknar dig varje dag vännen, inte bara då livet är svårt utan också då livet fylls av glädje. Det går inte en dag utan att du finns med mig i mina tankar och mitt hjärta och oavsett hur skönt det än är att ha det med sig så kan jag inte låtsas som om inte det kroppsliga inte nu fattas mig. Saknar att se ditt leende, dina ögonbryn som höjde sig så fort du grubblade. Saknar kramen då du kom och gick, ditt sätt att se på mig och hålla min hand när du viste att jag hade det som tuffast. Saknar den sprallighet som fick oss att tjuta utav skratt och människors blickar då de säkert funderade på om vi var riktigt kloka i huvudet när vi väl satte igång med att bara barnsliga oss. Saknar våra "charader" emot varann då vi i sammanhang inte kunde prata fritt, miner, blickar och allt som sa allt utan ord. Saknar att gå ut och dansa med dig, se dig glida förbi baren flörtandes med någon stackare som inte kan slita ögonen ifrån dig. Saknar att putta fram dig i centrum och luta mig tillbaks och bara begrunda. Saknar till och med din tokighet att upplysa människor om hur jag inte var intresserad (även då jag kanske var det) genom att slänga dig runt min hals och pussa mig mitt framför deras ögon. Du slutade aldrig att förvåna mig med dina galenskaper..
Vet inte egentligen vart jag vill komma med detta inlägg, förutom att livet just nu är tufft och jag önska du var här. Inte bara för att hjälpa mig begrunda utan oxå för att ge mig stunder av leende och skratt för de är dem jag saknar mest....
Vackra ängel, önska du kom tillbaka till mig. Inte bara på natten då jag sover utan även i verkligheten så jag fick känna dig inte bara i hjätat.............
Har så många funderingar i mitt huvud som känns nästan omöjliga att nässla ut själv.
Saknar det "bollandet" vi hade i olika viktiga frågor som alltid ledde till att man kände sig nöjd oavsett vad man sedan tog för val.
Känns konstigt att "prata" med sig själv. Jag får ju endast de svar jag Önskar höra men kanske inte alltid de mest riktiga. Behöver lite mothugg, lite ifrågasättningar och reflekteringar för att det ska kännas oki med de val jag tar.
Känns som om valen hopar sig runt om mig, och jag enbart står och stampar på ett och samma ställe, stället där jag ifrågasätter mig om jag gör de riktiga valen hellre än att sträcka på mig och stolt säga. Detta är vad jag vill och önskar! Mycket tankar, problematik och olösta känslor här, önska att det inte var så men det är ju det sanna faktumet vart jag står.
Ibland hade jag önskat att livet var enklare. Att beslut inte var tvungna att tas, i alla fall inte bara utifrån mina egna tankar. Önska att jag inte var så känslosam, att varje ting som snuddade vid mig inte tog så stor plats. Önska jag var bättre på att ta hand om mig själv, utan att alltid påverkas utav att först få andra att må bra. Vill ju inte vara en människa som bara ser till mig själv men ibland hade det varit fint om jag även gjorde det för att få ihop min egen kraft och energi.
Funderingar över livet, över hur jag ska nå dit jag vill komma och var nöjd med resultatet och mig själv. Funderingar över hur jag ska få människor att inse att deras val och deras tankar berör mig lika djupt som dem själva utan att jag för den delen fråntar dem sitt egna ansvar för sig själva.
Ellinor, om du var här skulle du nog bli galen på mig för att jag står där jag står. Du hade nog ifrågasatt mig på alla sätt och vis på det omtänksamma sätt du alltid gjorde och din vishet hade nog fått mig att tänka en gång extra på hur jag gjorde mina val.
Saknar dig varje dag vännen, inte bara då livet är svårt utan också då livet fylls av glädje. Det går inte en dag utan att du finns med mig i mina tankar och mitt hjärta och oavsett hur skönt det än är att ha det med sig så kan jag inte låtsas som om inte det kroppsliga inte nu fattas mig. Saknar att se ditt leende, dina ögonbryn som höjde sig så fort du grubblade. Saknar kramen då du kom och gick, ditt sätt att se på mig och hålla min hand när du viste att jag hade det som tuffast. Saknar den sprallighet som fick oss att tjuta utav skratt och människors blickar då de säkert funderade på om vi var riktigt kloka i huvudet när vi väl satte igång med att bara barnsliga oss. Saknar våra "charader" emot varann då vi i sammanhang inte kunde prata fritt, miner, blickar och allt som sa allt utan ord. Saknar att gå ut och dansa med dig, se dig glida förbi baren flörtandes med någon stackare som inte kan slita ögonen ifrån dig. Saknar att putta fram dig i centrum och luta mig tillbaks och bara begrunda. Saknar till och med din tokighet att upplysa människor om hur jag inte var intresserad (även då jag kanske var det) genom att slänga dig runt min hals och pussa mig mitt framför deras ögon. Du slutade aldrig att förvåna mig med dina galenskaper..
Vet inte egentligen vart jag vill komma med detta inlägg, förutom att livet just nu är tufft och jag önska du var här. Inte bara för att hjälpa mig begrunda utan oxå för att ge mig stunder av leende och skratt för de är dem jag saknar mest....
Vackra ängel, önska du kom tillbaka till mig. Inte bara på natten då jag sover utan även i verkligheten så jag fick känna dig inte bara i hjätat.............
