Kan jag få köpa lite tid!?
Sitter och gör min själaläxa som jag har.
Känner mig lagom stressad då jag läser att jag ska ta mig ett par dagar bara för mig själv, resa bort eller bara vara i min egenhet och verkligen känna efter vad som ger mig något och bara göra saker för min egen skull.
Vilka saker i livet jag vill ha, vilka som ger energi, vilka som tar min energi och vilka jag borde avskaffa.
Kan låta enkelt men för mig är det allt annat kanske mest för att jag inte vet hur jag ska få tiden att räcka till för min egenhet. Nästa vecka är ju redan fullspikad så som den är. Känner mig redan stressad för att få tiden att räcka till allt.
I min egenhet, herregud, det var djupt! Undrar egentligen vart jag kommer stå om 1 år om jag fortsätter denna själaresa. Vill jag egentligen blicka så långt in så att jag måste ta massa jobbiga beslut. Kommer det bli konflikter utav dem och kommer jag sedan klara av att leva så utan att ändra mig i något.
Själaresa kan låta flummigt, och nja, det är väl kanske lite av det med men för mig ändå ett nödvändigt ont. Vi är alla skapelser utav vårat förflutna och vissa saker måste redas ut för att kunna släppa taget, för att kunna leva ett sunt liv med sunda val. För att bli av med våra "beroenden" och "medberoenden"
Om jag skulle gå in vidare på detta hade jag fått sitta här hela dagen och det har jag ju inte tid med när det är så mycket annat.
Tid,,,,, ett evigt gnissel för mig och många fler........
Kan jag få köpa lite tid,,, vad kostar det????????????
Egentid, hmm vad är det??!!??!!??!!??!!??!!??!!??!!??!!
Rannsakar mitt Sanna Jag!
Just nu önska jag att jag var en liten flicka som fick lov att krypa in i sin fars armar och gömma mig,
känna mig trygg, utan att behöva stå till svars för mig själv vem jag egentligen är.
En far som ville ha mig där och som visade mig att jag betydde världen för honom.
Istället sitter jag här som en "vuxen" kvinna och känner mig tom och övergiven,
ensam och ledsen, som inte längre vet vad för ambitioner jag har eller inte heller vem jag är.
Jag har nog blivit den människor förväntar sig att jag ska vara.
Den ambitiösa, hjälpsamma, storhjärtade människa som finns för alla,
för alla utom mig själv!
Jag anklagar ingen, jag har gjort mina egna val.
Mina val har varit utifrån ett eget vilset hjärta som bara önskade tillhörighet någonstans,
där jag fick lov att känna mig hemma.
Blir förvirrad i det jag känner, för frågan är ju om det verkligen är alla mina äkta känslor.
Det är svårt att förklara den där förvirringen då jag inte vet själv vad som skapar den.
Någon frågade mig om jag hade slutat att leta efter lyckan,
att inte bara vara andra tillags och nöja mig med det jag har.
Är det så? Vet faktiskt inte längre!
Jag talar om att vara äkta och ärlig
men i själva verket är jag det nog inte emot mig själv alla gånger.
Visst jag säger alltid det jag tycker men visar sällan vad jag känner,
kanske för att det mesta jag känner är som en illusion,
med massa frågetecken efter sig om det verkligen är riktiga känslor.
Försöker inte bortförklara mig,
har fått nog med att bortförklara mig!
Skriver egentligen inte detta för att du ska läsa,
utan mest för att jag själv ska få lov att sätta ord på det som känns,
Det som mitt Sanna Jag känner!
När ni talar om den vackra, den ödmjuka, hjälpsamma, storhjärtade människan
vet jag att ni talar om mig men jag Känner det inte.
Jag ser mig i speglen och önskar jag var någon annan,
någon som levde äkta, som vågade känna och stå för det!
Någon som viste innerst inne vem hon var.
Ja jag är storhjärtad,
jag älskar att få hjälpa där jag kan,
finnas för dem som behöver mig.
Såpass mycket vet jag!
Men storhjärtad,
betyder det inte också att ta vara på sig själv,
att stå upp för sig själv när man behöver det?!
När gjorde jag det senast,
Har jag Någonsin egentligen gjort det i viktiga saker?
Har jag någonsin sagt,
NEJ, nu räcker det!
Tyvärr, jag har inte energi att hjälpa!
Idag är inte en bra dag osv......
Jag behöver få känna,
för att orka behöver jag få leva.
Vill ingenting högre,
vakna och känna att glädje finns inom mig
Jag har börjat att gå mina vägar,
mina vägar för att nå dit men vägen är lång och otroligt smärtsam.
Vissa dagar känner jag mig nästan scitzofren då jag först är fylld av hopp
men som vid minsta lilla "motgång" sparkar ner mig i rädslor igen.
Är vi inte alla rädda för något?
Om inte så är jag nog en föreställning för er att titta på.
Störst av dem är nog att inte synas, spela någon roll, vara behövd och älskad.
Plågsamma minnen från barnsben har gett mig den rädsla
och den växer allt starkare nu när jag går mina egna vägar för att hitta hem.
Med ovisshet för mig själv vem jag riktigt är,
hur kan jag då vara säker på att jag någonsin kommer duga för er?!
Kommer jag duga som den "lilla" människa jag just nu känner mig som?
Kommer någon kunna älska mig och förstå den osäkerhet som lever inom mig?
Kommer någon älska mig för mitt hjärta och inte bara för den kropp som hjärtat lever i?
Tillhörighet, något som vi alla någon gång i livet sökt
söker jag desperat.
Slutat och leta,
ja kanske för stunden gjorde jag det för att min energi inte höll för mig själv
efter jag var färdig med allt det andra som redan stod i kö för att ordnas.
Men vill att den stunden ska ta slut,
att jag ska finna modet att våga ge mig ut och leta igen.
Leta efter det och dem som får mig att må bra.
Jag vill må bra,
jag vill finna en plats där jag hör hemma!
Tillhörighet, att bli omtyckt och respekterad för den man är,
oavsett vem man är!
Där man får ha sina fel och brister,
där man får ha både bra och dåliga dagar!
Kanske är det ännu inte tid,
men jag längtar efter att få känna mig trygg.
Att inte bli sårad för den jag är och för det jag känner.
Tilltro till andra är skadad,
Fast mer viktigt,
tilltron till mig själv är som en skygga,
som följer mig men ändå inte vill visa sig.
De få gånger jag verkligen känner något i mig själv som är äkta
vill jag gärna tro att det är en egenskap andra skulle uppskatta lika mycket som mig,
men jag vågar inte hoppas.
Det har skapats en bild av mig,
en bild som jag själv hjälpt upp i centrum.
En bild som är allt annat än äkta,
där mod och attityd tar plats,
och rädslor angrips istället för att flys.
Sant:
Jag är liten och inte vidare modig.
Jag gömmer mig genom att hjälpa andra för att slippa hjälpa mig själv då jag är rädd för vad jag kan tänkas finna.
Jag tror ingen kan älska mig då jag inte älskar mig själv, då jag inte VET vem jag själv är
Jag ger goda råd som jag önskar jag själv ibland praktisera för min egen livskvalitet
Jag är rädd, ohyggligt rädd för att stå ensam kvar
Jag, vill, hoppas, tror, önskar, ber, kämpar för att ta mig hem,
Hem till mitt egna bo inom mitt egna hjärta!
ÄKTA:
Jag sökte mod och fann det, berättade just för dig mitt innersta!
Jag gömde mig inte utan sa precis som det var!
Jag måste älska mig själv för att vilja ta hand om mig själv!
Jag skriver detta för min egna framtida livskvalitet!
Ja, jag är fortsatt rädd, ohyggligt rädd men jag andas fortfarande!
Jag, Vill, Hoppas, Tror, Önskar, Ber, Kämpar för att ta mig hem till mitt egna inom mitt hjärta!
Och nej, jag har inte slutat Leta,
jag har precis börjat.
Låt mig få känna dig
Så ska du få känna mig
ÄKTA!
