Den starke!
Ibland känner jag mig så otillräcklig.
Mitt hjärta känner varmt för så många att jag inte riktigt vet hur jag ska hinna med att sprida den värmen till er.
Jag hoppas och önskar att ni vet och förstår att jag vill er alla väl,
att ni alla har en alldeles egen plats i mitt hjärta.
Ibland blir jag överrumplad av mig själv (får man lov att säga så?)
Överumplad över att jag känner så mycket kärlek i mitt hjärta som jag gör.
Det kanske tillsynes se påklistrat ut men tro mig,
mitt hjärta brinner av kärlek för alla de små, utsatta, sorgsna hjärtan därute
men även till mina starka medmänniskor.
MItt i allt "arbete" om att ta hand om de som behöver mig glömmer jag ibland att ta hand om mig själv,
att ta itu med mina egna sorger som ligger i min själ.
Jag kanske anses vara stark för att jag aldrig ber dig om hjälp,
eller för att du aldrig sett mig gråta men vet,
jag är lika skör som dig och mitt hjärta gråter såsom ditt.
Mitt i all styrka hade det varit skönt att få vara svag,
liten och rädd och bara sig själv.
Man kan önska sig ett större hjärta men jag tror inte i ärlighetens namn att det för den skull
hade funnits plats för mer kärlek än vad vi människor redan är kapabla till att redan känna.
Tror bara att vi enkla människor inte prioriterar kärleken för andra på det sätt
som vi egentligen borde då det är så mycket enklare att spara allt till sig själv.
För att ge kärlek krävs oerhört mycket energi,
energi som måste fått sin egen kraft från någon annanstans.
Nästa gång du ser en "stark" människa,
var inte rädd att visa att du vill finns där för denna.
Få människor gör det vilket gör att energin snabbt tar slut och
Att den starke i sin ensamhet känner sig tom, ensam och bortglömd.
Kanske inte för att den nödvändigtvis är det,
utan kanske nog mer för att den "starke" aldrig genom sin styrka visat sin svaghet.
Jag lägger dig vid mitt hjärta!
Gick in på din sida min vän för att gratulera dig på din dag men mötes av en fasansfull syn.
R:I:P...........
Förstår ingenting fast egentligen allting.
Nu öppnas mitt hjärta upp igen med gamla, nya sår och lägger till ännu ett ärr.
Min fina vän, undrar vart är du nu?
Landet ingenstanns, Himmelriket, Nangiala, vart?
Möts ni alla upp för att möta upp oss andra när vår tid är kommen eller blir allt bara svart?
Vet inte hur mycket man ska orka av detta, människor som bara försvinner.
Människor som satt ett avtryck i mitt hjärta.
Finns det inga stopp för hur mycket som kan ske på bara en kort stund?
Samvetet för alla ting jag ångrar jagar mig.
Jag borde följt med dig till Ystad som du bad mig!
Förlåt, förlåt att jag inte förstod att tiden arbetade emot oss!
R.I.P vackra Susan <3
Vem bryr sig om framtiden?!
Härom dagen så visade de en dokumentär på tv om de palestinska barnen.
Om hur de lever och deras upplevelser utav det sk gångna kriget som jag vill påstå fortsatt är det nutida "kriget"
Det var fruktansvärt att behöva med egna ögon se vad deras upplevelser har gjort med den mentala hälsan för dessa stackars barn. Små barn som med sina egna ögon sett sina syskon, kusiner, föräldrar blivit mördade. Förstår inte i mitt hjärta hur vi i omvärlden har kunnat stå vid sidan och se på medans detta har skett. Jo jag vet att krig drabbar många, jag vet att barnen är de som får lida mest i dessa stunder men vanligtvis brukar omvärlden ofta reagera starkt emot brott mot de mänskliga rättigheterna och sätta in sanktioner mm för att kunna göra en påverkan utifrån. I konfliketn Israel emot Palestina har inte detta skett utan vi har kanske fördömt men vi har inte i vårt fördömmande varit klara med faktiska åtgärden.
Israel är ett land omringat med muslimska länder, vi hade genom dem kunnat utan att ta till våld tagit hjälp för att tvinga israeliterna att upphöra med sina mångfaldiga brott emot människor och deras mänskliga rättigheter inne i de ockuperade områderna. Ja jag vet, jag har förut skrivit om denna "konflikt" och kanske upprepar jag mig i mångt och mycket men ilska i mig växer när jag hör hur många som har en åsikt om detta men som faktiskt inte öppnar munnen högt eller som för den delen fördömmer utövandet av makten som Israeliterna tagit på sig genom att "spärra in" palestinerna.
Jag hör ofta människor fördöma Palestinernas "attentat", deras vedergällningar men jag hör aldrig en diskusion om varför dessa vedergällningar sker. Är människor på vår jord så okunniga att de inte förstår att man får det man ger. VEM skulle som i deras situation inte vilja hämnas eller ge igen? Jag kan öppet tänka mig in i deras sinne och stå för att även jag förmodligen skulle söka hämn på ett eller annat sätt.
En kommentar från dokumentären var från en liten pojke - Jag har inget emot barnen i Israel, men de vuxna ska jag hämnas på. Denna kommentar etsade sig fast i mig pga att jag Vet med mig att även många israeliter fördömer deras egna regerings aktioner gentemot palestinerna. Tyvärr är inte detta något den lilla palestinka pojken förstår utan för honom blir hela den vuxna israelitiska massan ett hot för honom som han vill förgöra. Givetvis kommer inte bara denna inställningen hos pojken från tomma intet utan givetvis har han även hört det från andra vuxna i sin närhet.
Även om våldet just nu därnere ligger vilande till viss del så kommer en helt ny generation med grymma upplevelser från "kriget" som ingen brydde sig om. Tillsammans med de grymma upplevelserna kommer även sagda hatiska ord att följa med generationen som inom sig bär på både sorg och hat som de inte får bearbeta då Palestina inte har all den manskap som skulle behövas för att hela en hel barnbefolkning. Det lilla manskapet de har utifrån olika organisationer blir ofta hemskickade, fängslade mm utav Israels regering tyvärr. Vad händer när denna generation växer upp, när de blir stora nog att ta sina egna beslut och val? För mig låter det som en explosivt ämne som bara just nu ligger och tickar men sannolikhet är hög att bomben någon gång kommer explodera högt för alla våras ögon att se.
Det var ingen av de barn som de intervjuade som inte kände hat gentemot sina upplevelser som vuxna försatt dem i, visst fanns det de som visade på mer sorg än ilska men majoriteten var de som omvänt sin sorg till frustration och hat.
En liten pojke vars morbror var "medlem" i Jihad berättade om hur hans högsta önskan var att bli martyr för att hämnas sin fars död. Denna lilla pojk hade blivit vittne hur israelitiska soldater skjutit ihjäl hans pappa påväg hem ifrån marknaden, utan att hot för dem fanns. Givetvis vill pojken hämnas, vem hade inte velat det?
Morbroderna som nu var anhängare till Jihad visade stolt upp en k-pist för pojken som han sedan lät pojken "leka" med. Han visade hur man satte in magasinet, hur man säkrade den osv, något en liten pojke på 11 år inte ens ska behöva lära sig eller ens ha tillgång till. Enligt morbroden var pojken allt för liten för att bli martyr eller Jihadsoldat men han skulle givetvis låta honom bli en senare om han så fortsatt önskade. Hur friskt är det? Vem vill att ens barn, brorsbarn ska dö? Hur skev inställning har inte "kriget" gett dem?
I mitt hjärta så lider jag för det palestinska folket. I enlighet med mig själv så som jag förut har skrivit så påminner deras levende så som judarna fick leva under Hitlers tid. Judarna hade koncentrationsläger, Palestinierna har valda områden. De är överbefolkade, har inte tillgång till läkemedel mat, osv i den utsträckningen de skulle behöva. De palestinier som arbetar utanför de ockuperade områderna kommer inte till sina arbeten och kan inte tjäna ihop sina pengar för att överleva så snart israeliterna väljer att stänga gränserna in till dem. Givetvis växer frustrationen och ilskan hos även de "normal, inte krigsförda" palestinerna.
En mormor fick sitta i 5 timmar för att få tillstånd att komma ut med sitt barnbarn för att besöka en läkare då barnbarnet fått splitter i huvudet. Är detta inte ett brott emot mänskliga rättigheter vet jag inte vad som är det!
En annan pojke dog då han inte fick den läkarvård och de mediciner han behövde då han fick spliter i hela kroppen pga av att en mina som hans bror trampade på utlöst.
Denna familj förlorade två av sina barn på en dag som var ute för att leka. Vart finns de mänskliga rättigheterna i att man inte kan låta sina barn få leka utan att behålla dem i sina hem pga av rädsla för vapen, soldater och martyrer som springer lösa på gator utan kontroll. Krypskyttar som ligger på taken och smäller av en salva patroner i tid och otid för att skapa kaos. Detta är vad palestinska barn lever i och leker i! Barn som i de överbefolkade områderna söker sig till lite yta för att sparka boll tar sig till ytterområderna i närheten av "gränserna". Där riskerar de att bli bortsprängda för att Israelitiska soldater placerat ut minor. Inte ens i vattnet är de barn och vuxna som arbetar med fiske för att överleva säkra. Båtar beskjuts och bränns så snart de israelitiska soldaterna tycker att de kommer för nära.
Sorg, frustration, ilska och hat. Undrar vad framtiden kommer bringa med detta i ryggsäcken?!
Kloka ord om kärlek
Skrivet av: Eva-Christin
www.eva-christin.nu
"Av alla dumheter som skrivits om kärleken är
ingenting mer absurt än föreställningen att den är
OSJÄLVISK. Det jag älskar är mina värderingar
förkroppsligade i en annan människa, rätt uppfattad -
är kärleken en djup form av självhävdelse.
En självisk kärlek innebär inte att man är likgiltig
för partnerns behov och intressen. Än en gång: när vi
älskar vidgas vår uppfattning om vårt egenintresse
till att även omfatta partnerns välbefinnande. Detta
är kärlekens stora makt: att förklara för en annan
människa att hans eller hennes lycka har självisk
betydelse för oss.
Det skulle knappast vara en komplimang att säga den
människa vi älskar att hans eller hennes välbefinnande
och lycka inte har ett egenintresse för oss. Att älska
är att se sig själv i den andre och att vilja
lovsjunga sig själv i den andre, det är knappast
osjälviskt. Ändå är det kärlekens innersta väsen.
Om jag accepterar och respekterar dig, är jag inte
osjälvisk. Om jag värdesätter din integritet, är jag
inte osjälvisk. Om jag bryr mig om dina tankar och
känslor, om jag håller dig i mina armar, om jag rör
vid dig och smeker dig, om jag älskar dig så som jag
älskar mig själv - är det inte osjälviskt.
Och när vi som älskar har förstånd att vara ensamma
tillsammans i en stilla stund... utan att göra något
särskilt i den mening man vanligen lägger i ordet
göra... bara är tillsammans, bara delar med oss av
våra tankar, våra känslor, våra fantasier, vår
längtan... reser gemensamt in i jaget, använder
varandra som vägledning och som spegel för att
utforska jaget... när vi låter kärleken vägleda oss
till självupptäckt, när vi gör kärleken till ett
instrument för vår personliga tillväxt, när kärleken
öppnar dörren för den personliga utvecklingen - är det
inte då det allra ädlaste och mest upphöjda uttrycket
för FÖRSTÅNDIG SJÄLVISKHET?
Osjälvisk kärlek är en självmotsägelse. För att förstå
det kan vi fråga oss om vi vill att vår älskade ska
smeka oss osjälviskt, utan att själv få någon
personlig tillfredsställelse av att göra det eller om
vi vill att han eller hon ska smeka oss därför att det
är en glädje och en njutning att göra det? Vi bör
också fråga oss om vi vill att partnern ska tillbringa
tid med oss och uppleva det som en form av
sjävuppoffring? Eller om vi vill att den andre ska
känna sig lycklig? Om vi vill att han eller hon ska
känna sig lycklig och glad i vår närvaro, bör vi sluta
tala om osjälvisk kärlek som ett ädelt ideal.
Även i det mest intima och kärleksfulla förhållande
måste vi vara medvetna om våra egna behov och
önskningar och respektera dem. Det betyder ju inte att
ett förhållande inte rymmer kompromisser och
anpassning. Det är uppenbart att sådant måste finnas.
Men om jag alltför ofta bortser från eller uppoffrar
mina egna behov och önskningar för att glädja eller
tillfredställa dig, då begår jag ett brott mot oss
båda: mot mig själv eftersom jag förråder mina egna
värderingar och mot dig, för då jag låter dig ta emot
mina uppoffringar, låter jag dig också bli någon jag
kommer att hata. Kärleken har ingenting att vinna på
ett sådant handlande.
Om vi möter en människa som säger sig älska men inte
vet hur man ger näring, är hon inte självisk utan
omogen. Kärleken fordrar inte självuppoffring utan en
vuxen människas insikt om vad själviskhet innebär..
Men kärlek fodrar även en annan människas vilja
till att vilja älska, bli älskad och ge lika mycket som han/hon får"
Underbara vackra!
I dina ögon vill jag drunkna,
falla djupare och längre in i kärlek.
Du värmer mitt hjärta med ditt leende
med dina ord och med ditt sätt att se på mig.
Du får mig att vilja,
le, skratta, känna och finnas.
Så tacksam för dig i mitt liv,
för allt det du ger och så oförmöget inte kräver utav mig.
I dina armar kan jag vara mig själv,
liten, rädd, ledsen, glad, modig,
allt som jag för stunden är och vill vara.
Hos dig kan jag låta mina tankar flöda fritt,
utan rädsla för att du ska dömer mig eller gå.
Du får mig att känna mig fri,
fri till att bara vara mig och ingen annan.
Du behöver inte alltid tala,
ditt sätt att värna om mig lyser igenom i det du gör.
Älskar att se in i din själ och känna,
komma närmre ditt hjärta och njuta.
Underbara, vackra, fina, fantastiska du,
jag älskar allt du gör med mig!
falla djupare och längre in i kärlek.
Du värmer mitt hjärta med ditt leende
med dina ord och med ditt sätt att se på mig.
Du får mig att vilja,
le, skratta, känna och finnas.
Så tacksam för dig i mitt liv,
för allt det du ger och så oförmöget inte kräver utav mig.
I dina armar kan jag vara mig själv,
liten, rädd, ledsen, glad, modig,
allt som jag för stunden är och vill vara.
Hos dig kan jag låta mina tankar flöda fritt,
utan rädsla för att du ska dömer mig eller gå.
Du får mig att känna mig fri,
fri till att bara vara mig och ingen annan.
Du behöver inte alltid tala,
ditt sätt att värna om mig lyser igenom i det du gör.
Älskar att se in i din själ och känna,
komma närmre ditt hjärta och njuta.
Underbara, vackra, fina, fantastiska du,
jag älskar allt du gör med mig!
Ur boken: Bruten tystnad av Noomi Gustafsson
Det är tid nu
Det är tid att öppna boken, det är tid att våga stå för den man är och inte vara rädd för att någon ska tycka mindre om en för det.
Den starka, självkontrolerade, glada, Kvinnan får ställa sig åt sidan för en minut för att släppa fram den lilla, sårade, lämnade flickan som fortsatt gråter i sin ensamhet när ingen ser.
Flickan som aldrig fått ta någon plats behöver sitt utrymme nu för att kunna hela den svårt infekterade själen som aldrig fått läka!
Det är dags nu, dags att bryta tystnaden om mitt hjärtas demoner......
Stulen identitet
Hur ska jag ens kunna börja skriva här innan tårarna börjar falla? Jag vet ju vad jag ger mig in på, en djup rannsakan av mig själv och mina demoner. Känns som det nästan är övermäktigt. Som att allt för mycket ouppklarat hänt att jag inte vet i vilken ände jag ska börja och om jag är stark nog för att ta steget emot verkligheten och verkligen stå för den. Sanningar är inte alltid det någon vill höra men sanningen är alltid befriande för den som förr varit rädd för den.
Jag vill inte kalla mig för ett offer, men jag vill kalla mig för en skapelse utav många tragiska erfarenheter som förföljt mig och min familj i min barndom. Jag har inte varit ensam, jag har syskon med samma erfarenheter men som jag egentligen inte idag vet hur de mår då det är inget vi pratar högt om.
Min underbara mamma har gjort sitt yttersta utifrån sina egna förutsättningar och emot henne är jag evigt tacksam samtidigt som jag känner en skuld för mina tankar om hur uppväxten blev, hur lite vi egentligen pratade om sådant som vi borde pratat mycket mer om. Hur jag varje gång jag behövde prata kände att jag inte Kunde göra det för att jag inte ville riva upp min mammas hjärta på nytt.
Jag tog på mig ett ansvar att "beskydda" henne ifrån min smärtan som låg inom nig men även oss alla och som vi egentligen hade behövt få ventilera.
Varje gång tragedi eller sorg berört mitt liv har jag känt ett behov av att skyffla undan det snabbt så att ingen sårats eller hinna känna efter. Det är ju det jag har lärt mig även om det från början inte var meningen att bli så tror det ligger latent i mig från beskyddarrollen som jag tog på mig när jag var liten.
Snabbaste sättet för det är att helt enkelt ignorera problemet, inte erkänna sina känslor, smärtor, frågor, fel och bara lägga det in i den stora tunga ryggsäcken jag redan bär på min axlar.
Det är så jag har levt, i hela mitt liv är det så jag har skapat min identitet precis så som jag har velat att människor skulle uppfatta mig och se mig. Jag har genom hela min livstid lärt mig att spela ett spel för att inte behöva visa vem jag egentligen är, sårbar. Mitt liv har varit som en stor teater utan manus där jag kunnat bestämma steg för steg hur jag velat att akten ska fortskrida för att slippa visa er den lilla flickan som lever i mig och som är livrädd för att bli lämnad, inte bekräftad, övergiven men störst av allt Inte värd att älskas för den hon är.....
Du som tror du kände mig vet förmodligen lika lite om vem jag innerst är som jag själv gjorde innan min resa emot läkning påbörjades. Många fantasier, lögner som jag byggde min identitet på blev så verkliga att jag själv till slut började att tro på dem för att skydda mig själv emot ett samvete som sakta men säkert mer och mer dog.
Till slut var det lättare att ljuga för att bli erkänd, än tala sanning och stå med ovissheten om jag återigen skulle bli lämnad!
Men jag står kvar!
Känner mig helt tom!
Hela dagen har den olustiga känslan av tomhet krypit in på mig.
Har gjort mitt yttersta för att blockera känslan men ingenting hjälper.
Saknar dig så oerhört, hade behövt dig här.
Så förvirrad och så ensam.
Med nya känslor i mig som gör mig osäker och tveksam
hade jag verkligen behövt dig här för att hjälpa mig igenom dem.
Har alltid kunnat förlita mig på dig,
förlitat mig på att du får mig att se saker klart.
Känns nu som jag gjort ett fruktansvärt misstag,
ett misstag genom att bara ha En riktigt nära vän som känner mig så som du.
Nu står jag ensam,
ingen mer jag känner mig tillräkligt bekväm med för att dela mina innersta tankar.
Just nu verkar inget som en självklarhet,
mår dåligt över att jag känner mig så osäker,
Osäker i det mesta jag säger och gör!
Vet inte vad som har hänt här,
känner inte igen mig själv,
och trivs inte alls med den jag blir.
Saknar dig, saknar dig så oerhört.
Vill höra din röst, ditt skratt,
för att finna ett lugn.
Vill gråta, men utan att visa mina tårar.
Håller inne allt vad jag kan,
så att ingen ska se hur illa hjärtat värker.
Vill inte prata om dig,
orkar inte stå i försvarsställning för att jag inte är stark.
Hur ska jag kunna nämna ditt namn utan tårar
när jag knappt kan tänka det innan klumpen i halsen kommer.
Känner mig svag,
och som du redan vet hatar jag den känslan.
Har inte modet att visa någon hur liten jag just nu är.
Verkar som om alla tror att jag reder mig fint,
att jag tar sorgen som en "vuxen" och går vidare.
Att jag inte längre har allt för öppna sår
så att vardagen återigen återgått till det normala.
De kunde inte ha mer fel
men förmodligen är det mitt eget fel
då jag spelar rollen som den starka Allt för bra.
Hur skulle jag någonsin kunna misslyckas med det,
det är ju en och samma roll jag spelat hela mitt liv.
STARK, Stark, Stark.......................
Vem skulle någonsin kunna tro att jag,
Jag den starka, just nu är så svag
att jag bara vill lägga mig ner och sova tills smärtan gått över.
Önska jag kunde slå ditt nummer,
och säga att jag behöver dig
och att du skulle komma så jag fick se dig igen.
Saknar ditt ansikte,
dina ögon, ditt leende.
Saknar doften utav dig,
ditt sätt att gestikulera när du pratade.
Saknar din jacka hängandes i min hall,
dina skor som alltid låg huller om buller,
och dina tröjor som du alltid glömde.
Saknar allt, även de små ting som retade mig då du fanns.
Jag hade kunnat leva med dem dagligen bara du fanns.
Spelar ingen roll hur mycket jag ber dig i mitt hjärta att komma igen,
du är borta, borta för alltid,
Men jag står kvar!
Hela dagen har den olustiga känslan av tomhet krypit in på mig.
Har gjort mitt yttersta för att blockera känslan men ingenting hjälper.
Saknar dig så oerhört, hade behövt dig här.
Så förvirrad och så ensam.
Med nya känslor i mig som gör mig osäker och tveksam
hade jag verkligen behövt dig här för att hjälpa mig igenom dem.
Har alltid kunnat förlita mig på dig,
förlitat mig på att du får mig att se saker klart.
Känns nu som jag gjort ett fruktansvärt misstag,
ett misstag genom att bara ha En riktigt nära vän som känner mig så som du.
Nu står jag ensam,
ingen mer jag känner mig tillräkligt bekväm med för att dela mina innersta tankar.
Just nu verkar inget som en självklarhet,
mår dåligt över att jag känner mig så osäker,
Osäker i det mesta jag säger och gör!
Vet inte vad som har hänt här,
känner inte igen mig själv,
och trivs inte alls med den jag blir.
Saknar dig, saknar dig så oerhört.
Vill höra din röst, ditt skratt,
för att finna ett lugn.
Vill gråta, men utan att visa mina tårar.
Håller inne allt vad jag kan,
så att ingen ska se hur illa hjärtat värker.
Vill inte prata om dig,
orkar inte stå i försvarsställning för att jag inte är stark.
Hur ska jag kunna nämna ditt namn utan tårar
när jag knappt kan tänka det innan klumpen i halsen kommer.
Känner mig svag,
och som du redan vet hatar jag den känslan.
Har inte modet att visa någon hur liten jag just nu är.
Verkar som om alla tror att jag reder mig fint,
att jag tar sorgen som en "vuxen" och går vidare.
Att jag inte längre har allt för öppna sår
så att vardagen återigen återgått till det normala.
De kunde inte ha mer fel
men förmodligen är det mitt eget fel
då jag spelar rollen som den starka Allt för bra.
Hur skulle jag någonsin kunna misslyckas med det,
det är ju en och samma roll jag spelat hela mitt liv.
STARK, Stark, Stark.......................
Vem skulle någonsin kunna tro att jag,
Jag den starka, just nu är så svag
att jag bara vill lägga mig ner och sova tills smärtan gått över.
Önska jag kunde slå ditt nummer,
och säga att jag behöver dig
och att du skulle komma så jag fick se dig igen.
Saknar ditt ansikte,
dina ögon, ditt leende.
Saknar doften utav dig,
ditt sätt att gestikulera när du pratade.
Saknar din jacka hängandes i min hall,
dina skor som alltid låg huller om buller,
och dina tröjor som du alltid glömde.
Saknar allt, även de små ting som retade mig då du fanns.
Jag hade kunnat leva med dem dagligen bara du fanns.
Spelar ingen roll hur mycket jag ber dig i mitt hjärta att komma igen,
du är borta, borta för alltid,
Men jag står kvar!
