KNM

Det är tid att öppna boken, det är tid att våga stå för den man är och inte vara rädd för att någon ska tycka mindre om en för det.
Den starka, självkontrolerade, glada, Kvinnan får ställa sig åt sidan för en minut för att släppa fram den lilla, sårade, lämnade flickan som fortsatt gråter i sin ensamhet när ingen ser.
Flickan som aldrig fått ta någon plats behöver sitt utrymme nu för att kunna hela den svårt infekterade själen som aldrig fått läka!

Det är dags nu, dags att bryta tystnaden om mitt hjärtas demoner......

Stulen identitet

Hur ska jag ens kunna börja skriva här innan tårarna börjar falla? Jag vet ju vad jag ger mig in på, en djup rannsakan av mig själv och mina demoner. Känns som det nästan är övermäktigt. Som att allt för mycket ouppklarat hänt att jag inte vet i vilken ände jag ska börja och om jag är stark nog för att ta steget emot verkligheten och verkligen stå för den. Sanningar är inte alltid det någon vill höra men sanningen är alltid befriande för den som förr varit rädd för den.

Jag vill inte kalla mig för ett offer, men jag vill kalla mig för en skapelse utav många tragiska erfarenheter som förföljt mig och min familj i min barndom. Jag har inte varit ensam, jag har syskon med samma erfarenheter men som jag egentligen inte idag vet hur de mår då det är inget vi pratar högt om.
Min underbara mamma har gjort sitt yttersta utifrån sina egna förutsättningar och emot henne är jag evigt tacksam samtidigt som jag känner en skuld för mina tankar om hur uppväxten blev, hur lite vi egentligen pratade om sådant som vi borde pratat mycket mer om. Hur jag varje gång jag behövde prata kände att jag inte Kunde göra det för att jag inte ville riva upp min mammas hjärta på nytt.
Jag tog på mig ett ansvar att "beskydda" henne ifrån min smärtan som låg inom nig men även oss alla och som vi egentligen hade behövt få ventilera.

Varje gång tragedi eller sorg berört mitt liv har jag känt ett behov av att skyffla undan det snabbt så att ingen sårats eller hinna känna efter. Det är ju det jag har lärt mig även om det från början inte var meningen att bli så tror det ligger latent i mig från beskyddarrollen som jag tog på mig när jag var liten. 
Snabbaste sättet för det är att helt enkelt ignorera problemet, inte erkänna sina känslor, smärtor, frågor, fel och bara lägga det in i den stora tunga ryggsäcken jag redan bär på min axlar.

Det är så jag har levt, i hela mitt liv är det så jag har skapat min identitet precis så som jag har velat att människor skulle uppfatta mig och se mig. Jag har genom hela min livstid lärt mig att spela ett spel för att inte behöva visa vem jag egentligen är, sårbar. Mitt liv har varit som en stor teater utan manus där jag kunnat bestämma steg för steg hur jag velat att akten ska fortskrida för att slippa visa er den lilla flickan som lever i mig och som är livrädd för att bli lämnad, inte bekräftad, övergiven men störst av allt Inte värd att älskas för den hon är.....

Du som tror du kände mig vet förmodligen lika lite om vem jag innerst är som jag själv gjorde innan min resa emot läkning påbörjades. Många fantasier, lögner som jag byggde min identitet på blev så verkliga att jag själv till slut började att tro på dem för att skydda mig själv emot ett samvete som sakta men säkert mer och mer dog.

Till slut var det lättare att ljuga för att bli erkänd, än tala sanning och stå med ovissheten om jag återigen skulle bli lämnad!