Mitt hjärtas sorg
Han bor därborta, högst 25 meter ifrån mig ändå så varken han ser mig eller hör mig.
Jag jagar hans erkännande och hur mycket jag än gör det får jag det inte ändå!
Jag ringer, han svarar men kort där efter avslutas samtalet utan att han frågat hur jag mår, vad jag ville, eller om jag ville komma över. Allt dröjer sig om han!
Så går åren, ingen skillnad, bara svart, sorg och längtan
Jag slänger mig in i känslostormar genom att försöka "tvinga" mig på,
men varje gång går jag ut från stormen mer medveten än någonsin att han inte älskar mig. Att han inte behöver mig och att jag ingenting är värd i hans ögon!
Det är i alla fall så jag känner!
Han hade likväl kunnat vara död egentligen,
då hade det varit mycket enklare att förstå varför han inte fanns.
Han hade kunnat bo i ett annat land långt bort
så jag slapp smärtan i bröstet då jag såg honom nästan varje dag stå på sin balkong!
Jovisst, han sa ju Hej men efter det dröjde sig bara tystnad.
Kom upp i tonåren, fortsatte att kämpa för en kontakt.
Nu genom att ringa honom och be om pengar fast de egentligen inte behövdes,
det var ju mitt sätt att få honom att se mig, prata med mig!
Minns bara 1 av alla mina födelsedagar som han ringt mig,
och inte var det för att säga grattis, för min dag mindes han inte.
Han hade ont i sitt ben och behövde mjölk.
Fort sprang jag över till honom i hopp om en förändring,
att han skulle ta mig i sin famn och berätta för mig att jag betydde något för honom
Gästerna där hemma glömde jag!
När jag kom hade han hängt en påse på dörren med en tjuga och en lapp i,
2 liter mjölk, häng påsen på dörren när du kommer tillbaks, kanske sover!
Tårarna bara välde ner på mina kinder men lojalt gick jag ner till affären,
handlade mjölken och hängde påsen på dörren.
11 år, sviken, glömd, ignorerad och trampad på.
Torkade tårarna, vilade en stund i trappan hemma hos mamma.
Hittade på en ny lögn som jag kunde ge till de som väntade på mig,
hur pappa hade gratulerat mig och lovat mig något fint.
Många lögner om honom,
Vart han kom ifrån, vart han bodde, att han är död osv.
Helt meningslösa lögner,
för att slippa smärtan i mig själv,
eller för att jag antingen ska få slippa frågor om honom
eller oxå för att jag skulle få alla att tro "stort" om han.
Att han var så viktig och betydelsefull,
när han i själva verket var allt annat än det.
Det blev som en ond cirkel,
att hela tiden vara bättre
att hela tiden duga till och att få människor att älska mig.
Att vara perfekt så ingen skulle lämna mig!
Mitt liv har speglats mycket i min saknad,
där en vuxen människa lärde mig att jag inte räknades,
att jag inte dög till
och inte förtjänade älskas.
Att jag förmodligen alltid skulle bli lämnad
eller åtminstonde negligera.
Mitt liv blev ett spel för fasaden,
Fasaden jag byggt upp för att klara att överleva saknaden efter min far,
Han som bodde 25 meter bort på min gata men aldrig såg mig i ögonen med kärlek!
All misshandel sätter spår och är lika otäck,
men när jag var liten önskade jag många gånger
att han slog mig istället, så jag fick känna honom,
hans hud emot min!!!!
Jag jagar hans erkännande och hur mycket jag än gör det får jag det inte ändå!
Jag ringer, han svarar men kort där efter avslutas samtalet utan att han frågat hur jag mår, vad jag ville, eller om jag ville komma över. Allt dröjer sig om han!
Så går åren, ingen skillnad, bara svart, sorg och längtan
Jag slänger mig in i känslostormar genom att försöka "tvinga" mig på,
men varje gång går jag ut från stormen mer medveten än någonsin att han inte älskar mig. Att han inte behöver mig och att jag ingenting är värd i hans ögon!
Det är i alla fall så jag känner!
Han hade likväl kunnat vara död egentligen,
då hade det varit mycket enklare att förstå varför han inte fanns.
Han hade kunnat bo i ett annat land långt bort
så jag slapp smärtan i bröstet då jag såg honom nästan varje dag stå på sin balkong!
Jovisst, han sa ju Hej men efter det dröjde sig bara tystnad.
Kom upp i tonåren, fortsatte att kämpa för en kontakt.
Nu genom att ringa honom och be om pengar fast de egentligen inte behövdes,
det var ju mitt sätt att få honom att se mig, prata med mig!
Minns bara 1 av alla mina födelsedagar som han ringt mig,
och inte var det för att säga grattis, för min dag mindes han inte.
Han hade ont i sitt ben och behövde mjölk.
Fort sprang jag över till honom i hopp om en förändring,
att han skulle ta mig i sin famn och berätta för mig att jag betydde något för honom
Gästerna där hemma glömde jag!
När jag kom hade han hängt en påse på dörren med en tjuga och en lapp i,
2 liter mjölk, häng påsen på dörren när du kommer tillbaks, kanske sover!
Tårarna bara välde ner på mina kinder men lojalt gick jag ner till affären,
handlade mjölken och hängde påsen på dörren.
11 år, sviken, glömd, ignorerad och trampad på.
Torkade tårarna, vilade en stund i trappan hemma hos mamma.
Hittade på en ny lögn som jag kunde ge till de som väntade på mig,
hur pappa hade gratulerat mig och lovat mig något fint.
Många lögner om honom,
Vart han kom ifrån, vart han bodde, att han är död osv.
Helt meningslösa lögner,
för att slippa smärtan i mig själv,
eller för att jag antingen ska få slippa frågor om honom
eller oxå för att jag skulle få alla att tro "stort" om han.
Att han var så viktig och betydelsefull,
när han i själva verket var allt annat än det.
Det blev som en ond cirkel,
att hela tiden vara bättre
att hela tiden duga till och att få människor att älska mig.
Att vara perfekt så ingen skulle lämna mig!
Mitt liv har speglats mycket i min saknad,
där en vuxen människa lärde mig att jag inte räknades,
att jag inte dög till
och inte förtjänade älskas.
Att jag förmodligen alltid skulle bli lämnad
eller åtminstonde negligera.
Mitt liv blev ett spel för fasaden,
Fasaden jag byggt upp för att klara att överleva saknaden efter min far,
Han som bodde 25 meter bort på min gata men aldrig såg mig i ögonen med kärlek!
All misshandel sätter spår och är lika otäck,
men när jag var liten önskade jag många gånger
att han slog mig istället, så jag fick känna honom,
hans hud emot min!!!!
Sanningar om skitsnack!!!!!
"Jag gjorde en deal med mina fiender. Om de slutade hitta på skit om mig, lovade jag sluta berätta sanningen om dem!!"
Är det inte lustigt hur många man känner påstår sig ogilla falska människor men ändå lyckas de själv sätta sig i det facket?! Kan du inte säga till mig vad du känner och tänker om mig vad ska du ha mig till då?. Vill du ändock höra din egna stämma av falskhet och skitsnack prata i garderoben när ingen lyssnar så slipper du bli påkommen och konfronterad...... Jag är ganska nöjd med mig själv, selekterat bort många >Dårar< i mitt liv. Människor som påstod sig vilja mig väl men gång på gång sårade mig. Det var inte alltid jag fick reda på vad som sades men oavsett, bara vetskapen om snack bakom ens rygg från en vän kan såra oerhört. Varför har vi så svårt att hålla munnen i styr?
Måste här vända mig till kvinnor i synnerhet för tyvärr så är det oftast kvinnor som glappar. Jag har många manliga vänner och jag vill påstå att jag kan räkna de gånger jag hört en man snacka illa om "sina vänner" på en, kanske två händer. Kvinnor,, det är en annan realitet! ÄNDÅ är det kvinnor som jag alltid hör bedyra sin ärlighet och sitt förakt emot skitsnack,, hur kommer det sig?!
Vill ju givetvis inte påstå att några av dem pratar sanning, men vänner, man måste leva som man lär.
Nu hoppas jag verkligen inte att alla mina kvinnliga vänner som läser här tar illa vid sig. De kvinnor jag umgås med och som jag har en kontakt med vet jag står för sina ord, annars hade jag inte lagt min tid på dem, då hade de inte varit mina vänner! Givetvis kan de visa sig att jag blivit "lurad" i senare skede av någon men fram tills dess är jag så tacksam över de jag har i mitt liv....
Med sådana vänner som talar skit och osaningar och berättar våra hemligheter för andra sägs det att man inte behöver några fiender. Kan nog bara hålla med, skadan blir så mycket värre då ens sk vänner är de som sviker än.
Förr tog jag åt mig allt skitsnack från alla och mådde fruktansvärt dåligt på det, nu skiter jag ifall "Helena på Ågatan" snackar om mig, hon känner ju mig inte ändå! Vet inte om jag är en person som är tacksamt att prata skit om men många kvinnor tycks tycka det. Vet inte riktigt varför men något är det.....
Vad som förbryllar mig vidare är att människor som snackar skit tycks tro att de enkelt ska komma undan med det, kanske för att de oftast gör det tyvärr.... Men till ALLA er som inte känner mig och som ändå väljer att tala ont om mig måste jag säga, -Tänk er för! Jag låter inte saker bara passera då jag inte är konflikträdd. Jag kommer konfronterar och har du riktigt otur kommer jag sedan berätta ALLA sanningar om dig, FÖR DIG!!
Generellt så varför snacka ont om andra även om man tycker att man besitter rätten till det!
Vad vinner du på det och vad säger dina ord om Dig själv till andra?
Bitterhet, hat, ovilja, ältande mm gör dig inget annat än svag i din egen själ!
Du behöver inte älska, inte ens respektera alla men du behöver älska och respektera dig själv!!
Det bubblar i kroppen.......
Känner mig irriterad, arg, ilsk, förbannad, ledsen, besviken och sårad.
Blir alltid trampad på för att jag hela tiden sätter mig själv i sista rum.
Och av dåligt samvete för -Jag vet inte vad, låter jag det fortgå.
Droppen nu,, 1 år har gått och jag har inte gjort väsen av mig.
Jag har varit generös och delat med mig utav pengar folk inte ska ha som de skriker efter
och inte öppnat munnen om det jag själv har rätt till!
1 år är lång tid och för att vara mer exakt 13800 kronor som jag inte krävt.
Nu när jag tar upp det till diskusion blir det bråk, jag får återigen kastat massa skit
i ansiktet som vanligt för att jag försöker stå upp för min rätt.
Jag blir anklagad för att bara se pengar i det hela och för att förstöra andras ekonomi,
hur kan man ens säga så utan att ens ta på sig det ansvar som man själv har?!
Varför tror man att man bara kan glida igenom livet utan att göra rätt för sig?
Jag ger min tid, min energi, min fritid, mina pengar ja mitt allt för att göra det bästa jag förmår
men ändå verkar jag inte ha rätten att begära min rätt för det!
Handlar inte så mycket om pengarna även om jag inte ska sticka under stolen
med att de skulle hjälpa till en hel del att ha dem då allt kostar.
Mer känslan av bristande ansvar som retar mig, som sårar mig!
Vill inte säga något högt, vet att varje ord jag säger används emot mig för att skapa bråk.
Trött på detta nu, trött på att sätta mig sist, bli trampad på och sedan stå där med alla bråk
utan att egentligen vara anledningen till en konflikt!
Imorgon får jag åter gå till kamp, försäkringskassan och kräva det jag borde gjort för längesedan.
Jag vet att det kommer skapa irritation, tjafs, bråk mm men jag får som vanligt bara ta det!
Har en klump i magen för vad som kan väntas,
denna klump har varit en vanlig faktor i minst 9 år men jag vänjer mig aldrig.
Jag lär mig aldrig att vad jag än gör är det jag i slutändan som får skiten.
Rättigheter, rättigheter, rättigheter, utan skyldighet!!
Undrar just hur man kan tro att man kan gå igenom livet så?!
Undrar just hur man kan tro att man kan gå igenom livet så?!
Nej Noomi, Ingen ide ens att försöka förstå,
ni kommer aldrig se lika, tänka lika eller vara eniga.
För mycket ego, bitterhet och illusioner för det!!!
Håller mina tummar hårt, orkar inte mer.
onödiga tjafs, hårda ord som sårar och ovisshet vad som väntar.
Ibland funderar jag på vad jag gjort för att fötjäna allt detta,
varför jag alltid får ett samvete som jag inte ens borde ha inför saker jag försöker diskutera
och hur jag ska finna styrka emot påhoppen som flödar.
Jag är långt ifrån perfekt, den jag är nu har jag inte alltid varit
men 9 år är en lång tid att vara bitter och att ge igen!!
Jag är jag ,, vi var vi men Det jag nu diskuterar handlar inte om MIG eller OSS
utan om någon annan som man har ett ansvar över!!
Njutning
När du ser på mig
bländas jag.
Dina ögon berör mig
utav ömhet.
När våra läppar snuddar
önskar jag
att tiden ska stå still
och ge oss mer spelrum.
När kropparna möts,
din hud emot min
känner jag en längtan
efter din närhet.
Dina andetag emot min kind
berusar mig.
Dina händer på min kropp
får mig att falla.
Allt du gör emot mig,
ber jag dig göra om
och om igen.
Njutning
i dina armar.
Jag ber dig inte ge mig löften
inte heller att älska mig.
Men jag ber dig
att se mig äkta,
känna mig nära,
och att njuta utav mig.
Jag ber dig vara sann,
oavsett vad det innebär
Och medveten
om att du berör mig...
En vanlig dag med flera tankar....
Idag kom alla trollungar hem, skönt! Fast det tog inte många timmar försen Lucas mellansonen åkte iväg för en övernattning hos sin stora kusin Sebastian. Påsklovet är ju igång så jag varken vill eller kan tvinga dem att sitta hemma här hos mig för att förgylla min tid. Jag vill ju att de ska vara nöjda med deras egna ledighet samtidigt som jag ibland önska att de inte "växte" upp så fort. Herregud, var tar alla år vägen? Känner mig verkligen inte som 36, snart 37. Hade det inte varit för att jag ser mina barn växa och bli större hade jag nog fortsatt trott att jag var 25 :-)
Viktor lillkillen sitter här brevid mig nu och lyssnar på Spotyfi. Kiss, Erik Grönwall, AC/DC mfl går varmt i datan. Fyra snart 5 år och så medveten om allt. Han läser redan sagoböcker tillsammans med mig och har börjar så smått med att skriva med. Nu klarar han av att söka på Spotyfi själv det han vill lyssna på och blir helt galen då jag försöker lägga mig i skrivandet :-) Han är så duktig!
Läser, skriver, räknar, lär sig engelska genom musik och sina bröder, kan placera alla bilmärken på bilar och så mycket mer, Ibland funderar jag på vart han ärvt sin smarthet :D
Oliver har gått hem till sin pappa för att fixa något med xboxen. Allt som har med spel och data att göra överlåter jag till Oliver och hans pappa då han behagar att ha tid, jag är så nollad när det kommer till sådant att jag förmodligen hade förstört allt om jag bara tittat på det. Oliver är väldigt lik sin pappa på det sättet, datan är Allt, HUR kan man leva utan den?? Värsta straffet han kan få här hemma när han gjort något dumt är att ta från han datan. Svårt att hitta en pojk som blir så rastlös då...
Kan knappt förstå att min första lilla prins redan är 12 år och 3 cm kortare än mig.
Hujenamig, vad kommer det bli av med deras längder.
Oliver 12 år: 1.70
Lucas 10 år: 1.60
Viktor är nog den som ligger mest normalt i längd: 1,24
Jag håller tummarna på att mina barn inte blir lika långa som min lillebror eller vissa av mina kusiner.
Snart kommer de få börja att "titta ner på mig" och det känns väl sådär :-/
Mycket som händer här nu i min lilla värld. Många timmar går åt att försöka fota för att kunna använda för att komma in på någon utav de olika fotoskolor jag sökt. Helst av allt vill jag ju in på fotohögskolan här i göteborg men vågar nog inte hoppas för mycket, vet ju hur besviken jag kommer bli om det inte blir så då.
Jag börjar känna mig lugn i kroppen igen efter att varit helt sönderstressad med många ting. Känns som mycket håller på att falla på plats och att jag vågar bita ifrån igen och faktiskt sätta mig själv i första rum igen efter flera år och inte heller hela tiden ALLTID tänka på alla andra först. Jag har börjat sluta med att vara den levande almenackan för vissa som aldrig kan komma ihåg saker och passa tider, jag har släppt det ansvaret och låtit den andre vuxna få ta det själv. Jag tror nog jag har blivit lite av en ny människa, en som faktiskt börjat måna om sig själv och bara kan ansvara för vad som sker i mitt egna hem på min egna tid!
Jag har förstått att jag inte kan tvinga människor att ta ansvar och jag inte alltid kan plocka upp eller "rädda" situationerna för andra utan att slita ut mig själv. Jag får istället uppmärksamma och bekräfta besvikelserna och hålla om de som blivit ledsna.........
Svider i mig, gör fruktansvärt ont men har inte längre något val. Jag kan inte förlora fotfästet och mitt välmående för att andra vuxna inte förstår bättre!!!!! Jag måste vara stark för mig själv och barnen!!!
Funderingar
Känner mig lite kass. Hade ju lovat att vara mer aktiv härinne men genast flyter det ut i sanden fast givetvis inte med mening.
Den sista tiden har mycket gått åt till att få ordnat med alla ansökningar till fotohögskolan osv. Suttit timvis framför datan och redigerat bilder och ändå känner jag mig inte helt nöjd med resultaten. Ibland önska jag att jag kunde sänka skuldrorna lite och inte ha så höga krav på mig själv. Allt mer ofta blir jag besviken på det jag presterar för att det enligt mig inte "håller måttet" Undrar just varför jag har så svårt att ta till mig att jag gör saker bra, att det jag presterar duger. Hade varit skönt att inte hela tiden känna sig fallerad i sina uppgifter.
Har haft en underbar påsk, längesedan jag mådde så bra i själen. Underbara vänner som finns vid min sida och som hjälper mig och "knuffa" mig i riktningar som jag själv vet med mig är rätt och som jag önskar men som jag inte fullt vågar se... Varför är jag så rädd för att såra Andra och sätta alla andra framför mig själv och gå vidare så som jag själv önskar, varför sårar jag alltid mig själv för att skona andra.... Ibland undrar jag hur jag egentligen lever.... Blir så trött!!!!
I alla fall,, även om inlägget lät väldigt negativt så är det inte så jag känner mig i själen, där är jag glad och upprymd. Funderingar behöver inte alltid vara negativa utan kan ju faktiskt leda till många positiva förändringar
:-)
Må väl
//Noomi Tingeling Gustafsson
