KNM

Han bor därborta, högst 25 meter ifrån mig ändå så varken han ser mig eller hör mig.
Jag jagar hans erkännande och hur mycket jag än gör det får jag det inte ändå!
Jag ringer, han svarar men kort där efter avslutas samtalet utan att han frågat hur jag mår, vad jag ville, eller om jag ville komma över. Allt dröjer sig om han!
Så går åren, ingen skillnad, bara svart, sorg och längtan
Jag slänger mig in i känslostormar genom att försöka "tvinga" mig på,
men varje gång går jag ut från stormen mer medveten än någonsin att han inte älskar mig. Att han inte behöver mig och att jag ingenting är värd i hans ögon!
Det är i alla fall så jag känner!
Han hade likväl kunnat vara död egentligen,
då hade det varit mycket enklare att förstå varför han inte fanns.
Han hade kunnat bo i ett annat land långt bort
så jag slapp smärtan i bröstet då jag såg honom nästan varje dag stå på sin balkong!
Jovisst, han sa ju Hej men efter det dröjde sig bara tystnad.
Kom upp i tonåren, fortsatte att kämpa för en kontakt.
Nu genom att ringa honom och be om pengar fast de egentligen inte behövdes,
det var ju mitt sätt att få honom att se mig, prata med mig!
Minns bara 1 av alla mina födelsedagar som han ringt mig,
och inte var det för att säga grattis, för min dag mindes han inte.
Han hade ont i sitt ben och behövde mjölk.
Fort sprang jag över till honom i hopp om en förändring,
att han skulle ta mig i sin famn och berätta för mig att jag betydde något för honom
Gästerna där hemma glömde jag!
När jag kom hade han hängt en påse på dörren med en tjuga och en lapp i,
2 liter mjölk, häng påsen på dörren när du kommer tillbaks, kanske sover!
Tårarna bara välde ner på mina kinder men lojalt gick jag ner till affären,
handlade mjölken och hängde påsen på dörren.
11 år, sviken, glömd, ignorerad och trampad på.
Torkade tårarna, vilade en stund i trappan hemma hos mamma.
Hittade på en ny lögn som jag kunde ge till de som väntade på mig,
hur pappa hade gratulerat mig och lovat mig något fint.
Många lögner om honom,
Vart han kom ifrån, vart han bodde, att han är död osv.
Helt meningslösa lögner,
för att slippa smärtan i mig själv,
eller för att jag antingen ska få slippa frågor om honom
eller oxå för att jag skulle få alla att tro "stort" om han.
Att han var så viktig och betydelsefull,
när han i själva verket var allt annat än det.
Det blev som en ond cirkel,
att hela tiden vara bättre
att hela tiden duga till och att få människor att älska mig.
Att vara perfekt så ingen skulle lämna mig!
Mitt liv har speglats mycket i min saknad,
där en vuxen människa lärde mig att jag inte räknades,
att jag inte dög till
och inte förtjänade älskas.
Att jag förmodligen alltid skulle bli lämnad
eller åtminstonde negligera.
Mitt liv blev ett spel för fasaden,
Fasaden jag byggt upp för att klara att överleva saknaden efter min far,
Han som bodde 25 meter bort på min gata men aldrig såg mig i ögonen med kärlek!
All misshandel sätter spår och är lika otäck,
men när jag var liten önskade jag många gånger
att han slog mig istället, så jag fick känna honom,
hans hud emot min!!!!