KNM

Sitter i soffan och tänker på allt som man har hunnit med i livet.

Ibland känns det som jag är 105 år.

Kommer på mig själv att sakna vissa stunder, vissa människor som berört mitt hjärta igenom åren.

Undra var alla har tagit vägen, vad de gör och hur deras liv ser ut.

Tänk om man kunde få behålla alla som har gjort en markant skillnad i ens liv,

behålla på alla sätt för att få sitt eget liv så bra som möjligt .

Hmm, sitter och småler nu, så många roliga och morbida tankar det ledde till :-)

Lite som att äta kakan och ändå har den kvar.

Herregud, tänk så många människor som passerat men som man inte uppmärksammat eller gett credit för att de funnits till hands.

Jag är glad över att ha haft så många fantastiska människor vid min sida vid olika tidsperioder. Tacksam för allt jag lärt och allt jag fått uppleva med dem.

Jag är tacksam för all kärlek jag känt och för all kärlek jag har fått.

Egentligen är jag glad för att jag är jag och jag har levt mitt liv som jag gjort med många solsken från många människor.

Till ALLA er jag aldrig sagt att jag är tacksam för...........

Tack för att ni berikat mitt liv med många glädjestunder!

Ensamhet och den känsla som den ger oss är nog bland det tyngsta vi kan leva med. Ensamma känner vi oss alla emellanåt. Men riktig ensamhet är det lyckligtvis få av oss som får leva med. Själv söker jag ofta stunder av ensamhet, stunder då jag får vara själv. Men det har inget med ensamhet att göra. Det är snarast en fråga om att få tillfälle att koppla av. Ensamhet är något annat, något mycket mer definitivt, något som vi inte kommer ifrån, något vi inte väljer men som vi drabbas av.

Ensamhet är något vi inte vill uppleva eller leva med. Ändå är vårt välfärdssamhälle uppbyggt just för att skapa ensamhet. Det är inte dess mening men en av dess konsekvenser. Vi har byggt vårt samhälle för att klara oss själva, kunna leva själva och försörja oss själva. Klarar vi inte det har vi trygghetssystem som tar hand om oss så att vi kan fortsätta att leva just själva, ensamma i ensamhet. Det är inte dess syfte men en av dess konsekvenser.

Vi kan känna oss ensamma i tvåsamheten men det har inget med ensamhet att göra. Runt om oss finns det ensamma människor. Människor som inte har någon att somna bredvid, ingen som kommer på besök, ingen som ringer och ingen som sänder dem en tanke. Ensam i sitt hem, ensam med sina tankar, sina funderingar. Längst hela vårt land sitter människor i sin ensamhet. De sitter fast i sina hem med sina tankar, sina funderingar, med sin kopp av nybryggt kaffe.

Ensamma löser de sina korsord, ensamma väntar de på att telefonen skall ringa, ensamma ser de på TV, ensamma handlar och lagar de sin mat. I ensamhet lever de sina liv.

Vi blir människor i samspel med andra. När samspelet saknas återstår ensamhet. Inget vi väljer, något vi drabbas av. De verkligt ensamma människorna möter vi oftast inte. Det verkligt ensamma sitter fast i sitt trygga hem och väntar på att bjuda omsorgens personal på nybryggt kaffe. Några korta meningsutbyten och koppar av kaffe senare är tystnaden åter kompakt. Timmar senare välkomnas ljudet från kvällens TV-sändningar. Men telefonen förblir tyst.

Ensamhet är inget vi väljer, men i ensamhet skall vi försörjas och kunna leva. Var och en av oss, var och en flyr ensamheten. Kanske lyckas vi, kanske inte. I ensamhetens lägenhet väntar tystnaden, väntar just väntan. Väntan på att något skall ske, att något skall hända, på att allt skall ta slut. I ensamheten kan vi bara längta, vänta och minnas. Kanske finns det hopp. Kanske finns det mening med vår väntan, med vår längtan efter att åter få finna gemenskap och samhörighet. Kanske finns den för alla. Så som var och en av oss skulle kunna finnas för alla.