Dödens väntrum
För ett par år sedan när jag födde min mellerst son blev jag riktigt "sjuk" pga många olika faktorer i mitt liv och fick Panikattacer. NEJ, det är inte vad du tror!!!! Varför dömmer folk så snart de hör något de inte förstår?! Panikattacker är inte en psykisk sjukdom, det är en fysiskt reaktion hos kroppen pga stress mm.
I alla fall, när jag blev frisk igen började jag skriva en bok om just denna livserfarenhet då det fanns allt för lite material för alla de som råkade ut för detta och som kände sig som den mest ensamaste i världen.
År 2000 så var det ett ämne som ingen viste så mycket om och ett ämne som ingen talade högt om. Man ville ju inte bli tagen som psykiskt sjuk något som många människor både då och nu tror att Panikattacker är. Vill upplysa er alla att Panikattaker är ett tillstånd där hjärnan pumpar ut allt för mycket adrenalin och skapar total kaos hos dem som drabbas. Hör allt fler männiksor som pratar om hur dåligt de mår och allt fler som råkar ut för just panikattacker, jag ger er alla Här ett smakprov av boken utifrån en drabbads tankar! Sist men inte minst: Va rädd om din kropp innan den kapitulerar!
DÖDENS VÄNTRUM
Sitter i en väntsal, min ångest växer och panikattackerna tar överhand återigen. Jag har alltid varit stark, alltid klarat alla de mål som jag har satt upp för mig själv. Alla de hinder som jag mött på min väg har jag alltid löst och klarat galant, men denna känsla är ny. Allt det onda, det tråkiga som har hänt i mitt liv har jag lagt bakom mig, åtminstone trodde jag det. Jag har bara vandrat vidare så många gånger utan att klara upp den smärta som jag känt inuti. Jag har aldrig sett tillbaka och inte löst det knutar som bundit mitt hjärta. Kanske är det därför jag fallit, kanske har min styrka varit min svaghet, vad det än beror på är det här för att stanna.
Ser mig runt omkring, ser bara elände och oro. Alla de människor som sitter här med mig är här av en anledning. Kanske känner de som jag, luften tar slut, hjärtat bankar, allt gungar och det kryper som myror i min kropp. Döden ligger nära! Kan inte hejda mig, kan inte tala till mig själv i en lugn ton som förklarar för mig själv att allt kommer att bli bra så länge jag bara tror på det själv. Känslan är för stark, för envis för att släppa taget adrenalinet pumpar för fullt ut ur min hjärna och jag faller in i min dvala igen.
Jag kämpar för att inte falla djupare, jag talar med mig själv, jag andas så gott jag kan, men ingenting hjälper. Gode gud, hjälp mig andas, hjälp mig att finna trygghet och ro och inte förvärra mina attacker genom att oroa mig. Alla förändringar i mitt liv innebär en svaghet, jag vet att förändring kan leda till katastrof i mig själv, i mitt bo av lugn. Tryggheten seglar iväg, osäkerhet och rädsla tar över och jag är ensam än en gång i mitt mörker. Gode gud, hjälp mig, jag faller, jag dör. Känslan som överrumplar mig går inte att beskriva, den svaghet som infinner sig går inte att ta på. Allt är bara mörker, oro och förtvivlan. Ser mig om, ser för första gången i mitt liv de människor som döljer sig bakom den hårda ytan som de själva byggt upp. Jag lider med dem, och jag är nu den som gråter med dem.
Har du någonsin suttit i dödens väntrum? Har du någonsin känt hur din själ lämnar din kropp och hur ditt förnuft kidnappas av rädsla? Jag hade aldrig trott på dig om du hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle hamna här, där jag är idag. Jag hade skrattat åt dig och sagt,
– Inte jag, jag är för stark och för egen för att hamna i en sådan situation. Jag har allt att leva för och jag är en kämpe.
Ja livet är bra underligt, allt jag trodde att jag var, och allt det jag alltid kämp
at för är som bortblåst nu. Det enda som håller mig vid liv är viljan att klara av att andas och ta mig igenom timmarna som går. Och för varje minut som passerar är jag tacksam för livet.
I detta mörker finner man ingen väg mot ljus. Oavsett hur realistiskt du än må vara så när nattsvarta ångest infinner sig så försvinner allt sunt förnuft. Oavsett om jag Vet att min känsla bara är en fantasi av fara som pumpar ut adrenalin i min kropp och som får mitt huvud att rusa med millijoner tankar av död, mörker, ångest, oro, vad som kan hända, vad jag skulle kunna tänka mig att göra. Så finns inte min realism just då när jag väl hamnar i mitt mörker. Mörkaste tanken som sprider sig i min kropp är den om hur jag en godhjärtad människa som skulle kunna offra mitt liv för mina barn är om jag skulle kunna skada dom i detta tillstånd. Jag vet att det inte kommer att hända, jag är både beläst och informerad. Men tanken finns där ändock och den får mig att kippa efter andan så mycket mer. En annan tanke är om jag skulle kunna skada mig själv när mörkret tar över min värld. Även denna tanken skulle jag i normalt tillstånd aldrig ens tänka mig att fundera över. Jag är en stark person, någon som älskar livet och någon som har allt att leva för. Aldrig i min vildaste fantasi skulle jag kunna tänka mig att jag någonsin skulle kunna få sådana tankar.
Tankarna är inte realistiska de är bara ett påfund i mitt allt för överansträngda huvud ju
st då paniken kommer, detta vet jag fast ändå just i det ögonblicket attackerna sprider sig finner jag ingen balans att tänka positivt eller realistiskt. Det är som en låtsasvärld, en värld som man bestiger in i för en kort stund för att möta sin egna största rädsla för att sedan helt plötsligt ge sig av ifrån den för att få en reflektion över hur man egentligen fungerar som människa. Jag skulle inte ens önska min värsta ovän denna sjukdom eller tillstånd som jag väljer att kalla det för. Jag vill inte påstå att jag är sjuk, jag vill bara påstå att jag hamnar i ett tillstånd då jag överanstränger min kropp.
Kommentarer
Trackback
