Jävla kycklingar!
I min värld finns det inget värre än falska människor.
Människor som går runt och pratar utan att våga söka upp den det gäller själv.
Det som gör mig mera arg är att denna personen hålls bakom ryggen och jag får inte personens namn.
Alltså sitter den personen som först blev kontaktad och godkänner denna låga attityd och respekt emot mig som person.
Det kan alltså vara precis vem som helst och jag ska bara gå med en jävla vetskap om att detta sker men inte få möjligheten att ifrågasätta eller reda ut det.
Ang de sakerna de rör så går jag ändock "fri" då jag vet vad som stämmer och inte gör det men ändå så går jag inte fri då personerna som pratar har satt upp sina förutfattade och fabrikerade sanningar.
Skiter i och för sig i det då de får tro vad fan de vill men skiter inte i att inte veta VEM jag kan och inte kan lita på!
Blir så förbannat arg, hur fan kan man med och hur fan kan man låta människor göra så och sedan hålla dem bakom ryggen och låta dem "komma undan"?!
För mig är det lika illa som att gå och prata om inte värre!
Då borde ju inte personen i frågan som blev kontaktad om mig sedan säga detta till mig! Eller???
FEGA människor kallar jag er!
Feg är den som pratar och feg är du som inte vågar stå upp för mig!
Förklaringen:
Att jag är en såpass "stark" person att den andra inte Vågade fråga mig då jag kan bli arg.
Vad är det för jävla ursäkt?!
Kan man inte stå för sina funderingar bör man hålla tyst om dem och oavsett.
Sedan vill jag bara göra EN enda sak klar för alla de som läser här då jag tyvärr inte kan peka ut en enskild person för denna låga hanteringen.
JAG lever mitt liv som JAG vill, och med vem JAG vill oavsett vad fan någon annan än tycker om det.
Så länge jag inte skadar eller gör någon illa så ska de flesta faktiskt bara ge fan i mitt liv.
Så ursinnig att blodet i mig kokar just nu.....
Envis är jag och på ett eller annat sätt kommer jag lista ut VEM "kycklingen" är-
Tills dess lämnar jag min ilska till den som skyddar personen ifråga som har så mycket att kommentera om mitt liv utan att ha en jävla aning om det................
Överlevnad
Drunknar, faller, djupare allt mer intensivt.
Mer sårbar idag än vad jag var igår.
Hur hamnade jag här,
Hur hamnade jag mitt inne i livets virvelvind?
Jag var egentligen inte villig,
men någonting tog tag i mig och ledde mig hit.
Trodde att min ovilja skulle rädda mig,
men istället förvandlades ovilja till stark längtan och jag följde stigen.
Nu står jag här mitt i blåsten med massa blandade känslor som kommer om vartannat.
Ena sekunden glädjs jag,
men sen kommer känslan om förlorad kontroll och rädslan tar vid.
Vart har jag hamnat,
hur tillät jag mig själv?
Förnuftet som inte alls är vidare förnuftigt
skriker varning, panik, fly och spring.
Hjärtat talar mjuk
stanna, våga, lev, andas och njut.
VILL, Vill, vill!
Stannar, chansar, trotsar min starka överlevnadsinstinkt,
trotsar de små varningsmeningar som klingar i mitt huvud.
Står kvar i yrvädret med blandade känslor av sötma med en bitter smak,
med ett leende på mina läppar om att idag är i alla fall en underbar dag........
Mer sårbar idag än vad jag var igår.
Hur hamnade jag här,
Hur hamnade jag mitt inne i livets virvelvind?
Jag var egentligen inte villig,
men någonting tog tag i mig och ledde mig hit.
Trodde att min ovilja skulle rädda mig,
men istället förvandlades ovilja till stark längtan och jag följde stigen.
Nu står jag här mitt i blåsten med massa blandade känslor som kommer om vartannat.
Ena sekunden glädjs jag,
men sen kommer känslan om förlorad kontroll och rädslan tar vid.
Vart har jag hamnat,
hur tillät jag mig själv?
Förnuftet som inte alls är vidare förnuftigt
skriker varning, panik, fly och spring.
Hjärtat talar mjuk
stanna, våga, lev, andas och njut.
VILL, Vill, vill!
Stannar, chansar, trotsar min starka överlevnadsinstinkt,
trotsar de små varningsmeningar som klingar i mitt huvud.
Står kvar i yrvädret med blandade känslor av sötma med en bitter smak,
med ett leende på mina läppar om att idag är i alla fall en underbar dag........
Kände att det var tid!
Många gånger har jag sneglat på brevet dom stått på hyllan i vardagsrummet.
Många gånger har jag velat öppna men inte vågat.
Idag har jag samlat kraft hela dagen och ikväll tog jag mig mod.
Denna bedrift att ens komma hit har plågat mig varje dag sedan vi sa farväl.
Nu är jag fri, fri från oro och från ilska.
Ditt brev öppnade mitt hjärta på nytt och jag känner en oerhörd frid.
Så tacksam för dina vackra ord.
Så tacksam för din kärlek,
Så tacksam för den styrka som vår vänskap gav
och alltid kommer fortsätta att göra oavsett om du är här eller ej.
Vår vänskap sitter i mitt hjärta, i min själ,
där kommer den alltid att leva!
I ditt brev skriver du att du alltid kommer finnas för att lyssna till mig
och att du kommer känna en oerhörd saknad om jag slutar prata med dig
för att du inte längre finns i närheten.
Du skriver att vi två alltid kommer att vara så nära varann som det någonsin går
då våra hjärtan numera har gått ihop som ett.
Du skriver att du är lycklig, lycklig för att du vet att du fortsatt får finnas,
finnas genom mig och mina tankar och ord.
Att den största lyckan i att vara medveten om ditt öde är att slippa vara ängslig att bli glömd,
du förlitar dig på mig så som vi alltid förlitat oss på varann!
Tårarna faller när jag läser,
givetvis av en oerhörd saknad att bara få höra din röst eller känna din närhet
men mest för att jag vet att jag, du, vi alltid kommer vara bundna till varann oavsett döden.
Vårat band är starkare än vårat öde.
Du ger mig så mycket tacksamhet för all den energi och allt mod det krävdes
för mig att sitta vid din sida dag och natt den sista tiden.
Någonting som för mig var en självklarhet men som för dig var en osäkerhet.
Du skriver om Kim om min rädsla för döden om tankarna runt vad "du" utsatt mig för denna tid.
Om hur rädd du var för att det skulle bli för mycket för mig att jag skulle välja att gå,
men hur jag stod kvar där oavsett mina demoner och höll din hand och torkade dina tårar
när du behövde mig som mest.
Du tackar, inte för en insats men för våran starka vänskapskärlek som aldrig svek.
Du talar om tiden efter allt,
om alla val jag måste hjälpa dig att ta då du inte längre finns där.
Du ger mig fria händer och säger att det finns inga fel så länge jag följer mitt hjärta
för mitt hjärta känner ditt.
SÅ skönt att läsa just detta.
Min största fruktan efter din död var att jag på något sätt skulle sviker dig
med att göra orätta val som du inte alls ville ha,
men nu känner känner jag ro i mitt inre och vet att allt blivit så bra det kunnat bli.
Sist i ditt brev skriver du om byrån i ditt rum,
översta lådan och en vit liten bok,,,, Din dagbok.
Du ber mig hålla fast vid den och bevara den.
En varm känsla sprider sig i mig just nu,
jag kände ditt hjärta!
Dagboken finns här,
den enda ägodel från dig jag tog då det var dina tankar,
dina tankar som jag ville bevara.
Har aldrig ens tänkt tanken att läsa den,
då den är/varit din.
Du ber mig öppna den de mörkaste dagarna,
då tro på vänskap och kärlek sinar.
Vet ännu inte varför men någon dag kanske jag förstår......
Tills dess kommer den vara stängd och enbart din min älskade vän <3
Stunder som skapat minnen!
Egentligen vill jag bara krypa nära dig och andas dig,
du behöver inte säga något utan bara låta mig ligga där.
Känna ditt lugn,
som så många gånger spridit sig över till mig när jag behövt det.
Egentligen vill jag bara att du ska se mig i ögonen,
kan se i dina vad de vill säga då dina ögon talar ett tydligt språk.
Dina ögon,
som jag så många gånger underbart drunknat i.
Egentligen vill jag bara att du ska vara du,
mjuk, ärlig, kärleksfull, sann,
precis så som jag känner dig,
inget annat spelar för mig någon roll.
Vem du är för andra och vilka masker du använt dig utav
är för mig betydelselöst då jag sett ditt hjärta.
Ord kan var överflödiga,
men jag älskar att lyssna till din röst,
till den röst som talar om kärlek och hopp.
Jag kan vara dålig på att uttala mina känslor,
så ibland önska jag att du kunde läsa mina tankar,
så jag slapp öppna min mun.
Jag ljuger om jag säger att kärleken inte skrämt mig,
jag är rädd för att ge dig en för stor glimt av mitt sköra hjärta,
så jag skulle stå här mer sårbar än vad jag redan är.
Känner inte i mitt hjärta att du skulle använda kärleken emot mig,
men rädslan är som en mekanism för egen självbevarelsedrift.
Jag älskar dig,
Kanske borde jag nu inte ta de orden i min mun,
men kan inte låta bli då mitt hjärta inget hellre vill
än att du ska veta.
Älskar våra stunder,
stunder som skapat minnen
Älskar oss,
så som vi är
utan spel för galleriet.
Önskar dig här
för alltid!
Vad morgondagen innehåller
råder jag inte över,
men jag får ju alltid önska <3
Längesedan nu!
Nu var det längesedan jag skrev i bloggen.
Livet går i full fart framåt med barn, semestrar, vita dagen, bråk, mys och stök.
Herregud så mycket som alltid ska hända, ibland hade det varit skönt om man bara kunde få andas och vara.
Klagar,, inte jag inte. Det är jag alldeles för trött för att göra.
I alla fall, denna veckan har jag inga barn och jag har bara bestämt mig för att ta vara på mig själv för att samla lite energi. Behöver den massa, det har varit en omskakande tid med både negativa och positiva händelser, men oavsett karaktär på händelserna så tar det ju ändå energi ifrån en.
De senaste dagarna har varit ganska så tuffa, Ellinor är en av de sakerna som har varit mycket i mina tankar eller rättare sagt påminelsen om förlusten utav henne. Påminnelser om hur enkelt det är att förlora det man har nära och bryr sig om. Kämpar hårt för att någonstans finna ro med det men inte alltid så lätt då fler saker om förluster gör sig påminda. Kämpar oerhört med mig själv för att inte låta tårarna falla, då jag faktiskt helt uppriktigt inte orkar med att gråta just nu, gör ont nog i hjärtat så som det är.
Söker mig till det som ger mig energi nu, de människor som skänker mig ork men som ändå inte kräver massa från mig. Söker mig till lugn fast ändock fart, behöver de båda fast i den takt jag själv orkar med och vill ha.
Livet går i full fart framåt med barn, semestrar, vita dagen, bråk, mys och stök.
Herregud så mycket som alltid ska hända, ibland hade det varit skönt om man bara kunde få andas och vara.
Klagar,, inte jag inte. Det är jag alldeles för trött för att göra.
I alla fall, denna veckan har jag inga barn och jag har bara bestämt mig för att ta vara på mig själv för att samla lite energi. Behöver den massa, det har varit en omskakande tid med både negativa och positiva händelser, men oavsett karaktär på händelserna så tar det ju ändå energi ifrån en.
De senaste dagarna har varit ganska så tuffa, Ellinor är en av de sakerna som har varit mycket i mina tankar eller rättare sagt påminelsen om förlusten utav henne. Påminnelser om hur enkelt det är att förlora det man har nära och bryr sig om. Kämpar hårt för att någonstans finna ro med det men inte alltid så lätt då fler saker om förluster gör sig påminda. Kämpar oerhört med mig själv för att inte låta tårarna falla, då jag faktiskt helt uppriktigt inte orkar med att gråta just nu, gör ont nog i hjärtat så som det är.
Söker mig till det som ger mig energi nu, de människor som skänker mig ork men som ändå inte kräver massa från mig. Söker mig till lugn fast ändock fart, behöver de båda fast i den takt jag själv orkar med och vill ha.
