Kände att det var tid!
Många gånger har jag sneglat på brevet dom stått på hyllan i vardagsrummet.
Många gånger har jag velat öppna men inte vågat.
Idag har jag samlat kraft hela dagen och ikväll tog jag mig mod.
Denna bedrift att ens komma hit har plågat mig varje dag sedan vi sa farväl.
Nu är jag fri, fri från oro och från ilska.
Ditt brev öppnade mitt hjärta på nytt och jag känner en oerhörd frid.
Så tacksam för dina vackra ord.
Så tacksam för din kärlek,
Så tacksam för den styrka som vår vänskap gav
och alltid kommer fortsätta att göra oavsett om du är här eller ej.
Vår vänskap sitter i mitt hjärta, i min själ,
där kommer den alltid att leva!
I ditt brev skriver du att du alltid kommer finnas för att lyssna till mig
och att du kommer känna en oerhörd saknad om jag slutar prata med dig
för att du inte längre finns i närheten.
Du skriver att vi två alltid kommer att vara så nära varann som det någonsin går
då våra hjärtan numera har gått ihop som ett.
Du skriver att du är lycklig, lycklig för att du vet att du fortsatt får finnas,
finnas genom mig och mina tankar och ord.
Att den största lyckan i att vara medveten om ditt öde är att slippa vara ängslig att bli glömd,
du förlitar dig på mig så som vi alltid förlitat oss på varann!
Tårarna faller när jag läser,
givetvis av en oerhörd saknad att bara få höra din röst eller känna din närhet
men mest för att jag vet att jag, du, vi alltid kommer vara bundna till varann oavsett döden.
Vårat band är starkare än vårat öde.
Du ger mig så mycket tacksamhet för all den energi och allt mod det krävdes
för mig att sitta vid din sida dag och natt den sista tiden.
Någonting som för mig var en självklarhet men som för dig var en osäkerhet.
Du skriver om Kim om min rädsla för döden om tankarna runt vad "du" utsatt mig för denna tid.
Om hur rädd du var för att det skulle bli för mycket för mig att jag skulle välja att gå,
men hur jag stod kvar där oavsett mina demoner och höll din hand och torkade dina tårar
när du behövde mig som mest.
Du tackar, inte för en insats men för våran starka vänskapskärlek som aldrig svek.
Du talar om tiden efter allt,
om alla val jag måste hjälpa dig att ta då du inte längre finns där.
Du ger mig fria händer och säger att det finns inga fel så länge jag följer mitt hjärta
för mitt hjärta känner ditt.
SÅ skönt att läsa just detta.
Min största fruktan efter din död var att jag på något sätt skulle sviker dig
med att göra orätta val som du inte alls ville ha,
men nu känner känner jag ro i mitt inre och vet att allt blivit så bra det kunnat bli.
Sist i ditt brev skriver du om byrån i ditt rum,
översta lådan och en vit liten bok,,,, Din dagbok.
Du ber mig hålla fast vid den och bevara den.
En varm känsla sprider sig i mig just nu,
jag kände ditt hjärta!
Dagboken finns här,
den enda ägodel från dig jag tog då det var dina tankar,
dina tankar som jag ville bevara.
Har aldrig ens tänkt tanken att läsa den,
då den är/varit din.
Du ber mig öppna den de mörkaste dagarna,
då tro på vänskap och kärlek sinar.
Vet ännu inte varför men någon dag kanske jag förstår......
Tills dess kommer den vara stängd och enbart din min älskade vän <3
Kommentarer
Trackback
