Kan jag få köpa lite tid!?
Sitter och gör min själaläxa som jag har.
Känner mig lagom stressad då jag läser att jag ska ta mig ett par dagar bara för mig själv, resa bort eller bara vara i min egenhet och verkligen känna efter vad som ger mig något och bara göra saker för min egen skull.
Vilka saker i livet jag vill ha, vilka som ger energi, vilka som tar min energi och vilka jag borde avskaffa.
Kan låta enkelt men för mig är det allt annat kanske mest för att jag inte vet hur jag ska få tiden att räcka till för min egenhet. Nästa vecka är ju redan fullspikad så som den är. Känner mig redan stressad för att få tiden att räcka till allt.
I min egenhet, herregud, det var djupt! Undrar egentligen vart jag kommer stå om 1 år om jag fortsätter denna själaresa. Vill jag egentligen blicka så långt in så att jag måste ta massa jobbiga beslut. Kommer det bli konflikter utav dem och kommer jag sedan klara av att leva så utan att ändra mig i något.
Själaresa kan låta flummigt, och nja, det är väl kanske lite av det med men för mig ändå ett nödvändigt ont. Vi är alla skapelser utav vårat förflutna och vissa saker måste redas ut för att kunna släppa taget, för att kunna leva ett sunt liv med sunda val. För att bli av med våra "beroenden" och "medberoenden"
Om jag skulle gå in vidare på detta hade jag fått sitta här hela dagen och det har jag ju inte tid med när det är så mycket annat.
Tid,,,,, ett evigt gnissel för mig och många fler........
Kan jag få köpa lite tid,,, vad kostar det????????????
Egentid, hmm vad är det??!!??!!??!!??!!??!!??!!??!!??!!
Rannsakar mitt Sanna Jag!
Just nu önska jag att jag var en liten flicka som fick lov att krypa in i sin fars armar och gömma mig,
känna mig trygg, utan att behöva stå till svars för mig själv vem jag egentligen är.
En far som ville ha mig där och som visade mig att jag betydde världen för honom.
Istället sitter jag här som en "vuxen" kvinna och känner mig tom och övergiven,
ensam och ledsen, som inte längre vet vad för ambitioner jag har eller inte heller vem jag är.
Jag har nog blivit den människor förväntar sig att jag ska vara.
Den ambitiösa, hjälpsamma, storhjärtade människa som finns för alla,
för alla utom mig själv!
Jag anklagar ingen, jag har gjort mina egna val.
Mina val har varit utifrån ett eget vilset hjärta som bara önskade tillhörighet någonstans,
där jag fick lov att känna mig hemma.
Blir förvirrad i det jag känner, för frågan är ju om det verkligen är alla mina äkta känslor.
Det är svårt att förklara den där förvirringen då jag inte vet själv vad som skapar den.
Någon frågade mig om jag hade slutat att leta efter lyckan,
att inte bara vara andra tillags och nöja mig med det jag har.
Är det så? Vet faktiskt inte längre!
Jag talar om att vara äkta och ärlig
men i själva verket är jag det nog inte emot mig själv alla gånger.
Visst jag säger alltid det jag tycker men visar sällan vad jag känner,
kanske för att det mesta jag känner är som en illusion,
med massa frågetecken efter sig om det verkligen är riktiga känslor.
Försöker inte bortförklara mig,
har fått nog med att bortförklara mig!
Skriver egentligen inte detta för att du ska läsa,
utan mest för att jag själv ska få lov att sätta ord på det som känns,
Det som mitt Sanna Jag känner!
När ni talar om den vackra, den ödmjuka, hjälpsamma, storhjärtade människan
vet jag att ni talar om mig men jag Känner det inte.
Jag ser mig i speglen och önskar jag var någon annan,
någon som levde äkta, som vågade känna och stå för det!
Någon som viste innerst inne vem hon var.
Ja jag är storhjärtad,
jag älskar att få hjälpa där jag kan,
finnas för dem som behöver mig.
Såpass mycket vet jag!
Men storhjärtad,
betyder det inte också att ta vara på sig själv,
att stå upp för sig själv när man behöver det?!
När gjorde jag det senast,
Har jag Någonsin egentligen gjort det i viktiga saker?
Har jag någonsin sagt,
NEJ, nu räcker det!
Tyvärr, jag har inte energi att hjälpa!
Idag är inte en bra dag osv......
Jag behöver få känna,
för att orka behöver jag få leva.
Vill ingenting högre,
vakna och känna att glädje finns inom mig
Jag har börjat att gå mina vägar,
mina vägar för att nå dit men vägen är lång och otroligt smärtsam.
Vissa dagar känner jag mig nästan scitzofren då jag först är fylld av hopp
men som vid minsta lilla "motgång" sparkar ner mig i rädslor igen.
Är vi inte alla rädda för något?
Om inte så är jag nog en föreställning för er att titta på.
Störst av dem är nog att inte synas, spela någon roll, vara behövd och älskad.
Plågsamma minnen från barnsben har gett mig den rädsla
och den växer allt starkare nu när jag går mina egna vägar för att hitta hem.
Med ovisshet för mig själv vem jag riktigt är,
hur kan jag då vara säker på att jag någonsin kommer duga för er?!
Kommer jag duga som den "lilla" människa jag just nu känner mig som?
Kommer någon kunna älska mig och förstå den osäkerhet som lever inom mig?
Kommer någon älska mig för mitt hjärta och inte bara för den kropp som hjärtat lever i?
Tillhörighet, något som vi alla någon gång i livet sökt
söker jag desperat.
Slutat och leta,
ja kanske för stunden gjorde jag det för att min energi inte höll för mig själv
efter jag var färdig med allt det andra som redan stod i kö för att ordnas.
Men vill att den stunden ska ta slut,
att jag ska finna modet att våga ge mig ut och leta igen.
Leta efter det och dem som får mig att må bra.
Jag vill må bra,
jag vill finna en plats där jag hör hemma!
Tillhörighet, att bli omtyckt och respekterad för den man är,
oavsett vem man är!
Där man får ha sina fel och brister,
där man får ha både bra och dåliga dagar!
Kanske är det ännu inte tid,
men jag längtar efter att få känna mig trygg.
Att inte bli sårad för den jag är och för det jag känner.
Tilltro till andra är skadad,
Fast mer viktigt,
tilltron till mig själv är som en skygga,
som följer mig men ändå inte vill visa sig.
De få gånger jag verkligen känner något i mig själv som är äkta
vill jag gärna tro att det är en egenskap andra skulle uppskatta lika mycket som mig,
men jag vågar inte hoppas.
Det har skapats en bild av mig,
en bild som jag själv hjälpt upp i centrum.
En bild som är allt annat än äkta,
där mod och attityd tar plats,
och rädslor angrips istället för att flys.
Sant:
Jag är liten och inte vidare modig.
Jag gömmer mig genom att hjälpa andra för att slippa hjälpa mig själv då jag är rädd för vad jag kan tänkas finna.
Jag tror ingen kan älska mig då jag inte älskar mig själv, då jag inte VET vem jag själv är
Jag ger goda råd som jag önskar jag själv ibland praktisera för min egen livskvalitet
Jag är rädd, ohyggligt rädd för att stå ensam kvar
Jag, vill, hoppas, tror, önskar, ber, kämpar för att ta mig hem,
Hem till mitt egna bo inom mitt egna hjärta!
ÄKTA:
Jag sökte mod och fann det, berättade just för dig mitt innersta!
Jag gömde mig inte utan sa precis som det var!
Jag måste älska mig själv för att vilja ta hand om mig själv!
Jag skriver detta för min egna framtida livskvalitet!
Ja, jag är fortsatt rädd, ohyggligt rädd men jag andas fortfarande!
Jag, Vill, Hoppas, Tror, Önskar, Ber, Kämpar för att ta mig hem till mitt egna inom mitt hjärta!
Och nej, jag har inte slutat Leta,
jag har precis börjat.
Låt mig få känna dig
Så ska du få känna mig
ÄKTA!
Grattis min finast vän uppe i himmeln 29/3
Allt har gått i ett idag men jag har inte glömt! Grattis Ellinor på födelsedagen ♥ Det finns inte en enda dag som går utan att du flyger förbi mina tankar. Saknar dig min underbara vän i allt jag gör. Önska så att du fanns här hos mig så jag fick krama dig och berätta för dig hur mycket jag älskar dig ♥ ♥ ♥ Du lever i mitt hjärta, för alltid ♥
Det smärtar mitt modershjärta
Hur jag än gör så är saknaden stor.
I dina armar såg jag hans lugn, hans glädje
men när du gick såg jag smärtan i hans ögon
och tårarna nerför hans kinder.
Hans outtalade rädsla
för att ert återseende ska dröja allt för länge igen.
Som mamma plågar det
då mitt gångna val blivit en påtaglig smärta av saknad för mitt barn.
Önska jag kunde ge mina barn världen för att alltid få se deras leenden
men detta är något kan jag inte förändra hur mycket jag än önska
jag kunde ge dem allt!
I dina armar såg jag hans glädje,
hans lycka över att du var här.
Han outtröttade vilja att bara vara nära dig,
krypa upp tätt intill
sa mer än tusen ord från hans mun.
Men när det var tid att säga farväl,
sa hans tystnad lika mycket.
Det finns inga rätt, det finns inga fel,
men det finns kärlek, starkare än någonting annat,
och den kärleken lever i min son,
Kärleken till dig!
Tomhet!
Bröstet värker så hårt, så ihärdigt smärtsamt är det.
Känner mig som den mest ensamnaste människa i världen just nu.
Smärtsamma minnen, inte i mina egna ord men genom andras upplevelser.
En saknad efter något som jag önska men som aldrig var eller kommer bli mitt.
Så ofattbart ont, att bara vara just nu!
Bultar, hjärtat bultar så otroligt hårt precis nu.
Vill bara lägga mig ner och sova och vakna när all smärtan gått över,
när saknaden av önskan skingras.
Jag lever inte, men jag överlever.
Jag vågar inte öppna dörren mer, härinne är total kaos.
Min hemlighet, min väl gömda hemlighet,
Jag är en samlare, en samlare av många plågsamma minnen.
Mitt inre bo ser ut som en samlares hem,
skräp överallt, känslor i ett ordnat kaos.
rör inte hjärtat där, du förstör min oreda som håller mig ihop!
Jag släppte in rensarna idag,
utan ord, utan blickar, utan känslor invaderade de mitt ordnade kaos.
De lyfte och begrundade, utan att döma,
De såg och kände hur min hopplöshet hopat sig runt mina lungor.
En kvinna log, tog min hand och uppmanade mig att andas,
andas, jag finns här!
Hela dagen har jag varit bedövad och rädd.
Innan jag släppte in rensarna släppte jag ut gråten utav frustration.
Frustrationen över att ha hamnat här, ofrivilligt hamnat mitt i ett ordnade kaos.
Medans rensarna berörde min själ, mitt innersta med sina egna ord
föll en efter en ogråten tår från mitt förgångna och jag kände mig förlamad.
Längtade hem, längtade hem till min önskan,
varma ord, ord som skulle ge mig lite av mitt leende tillbaka.
Istället kom verkligheten precis så som den ser ut,
och jag fick åter luta mig tillbaka och acceptera den,
respektera den även om mina klor gjorde allt för att spjäna emot.
Ensamhet, fylld av ensamhet.
Tom på tankar, på ord, på känslor om hopp.
Jag vill inte att du ömkar mig,
Förstår du inte min tystnad kommer du aldrig förstå mina ord!
Saknar Ellinor,
den enda människa i världen som jag någonsin vågat lita på,
släppa in till mitt ordnade kaos!
Känner mig som den mest ensamnaste människa i världen just nu.
Smärtsamma minnen, inte i mina egna ord men genom andras upplevelser.
En saknad efter något som jag önska men som aldrig var eller kommer bli mitt.
Så ofattbart ont, att bara vara just nu!
Bultar, hjärtat bultar så otroligt hårt precis nu.
Vill bara lägga mig ner och sova och vakna när all smärtan gått över,
när saknaden av önskan skingras.
Jag lever inte, men jag överlever.
Jag vågar inte öppna dörren mer, härinne är total kaos.
Min hemlighet, min väl gömda hemlighet,
Jag är en samlare, en samlare av många plågsamma minnen.
Mitt inre bo ser ut som en samlares hem,
skräp överallt, känslor i ett ordnat kaos.
rör inte hjärtat där, du förstör min oreda som håller mig ihop!
Jag släppte in rensarna idag,
utan ord, utan blickar, utan känslor invaderade de mitt ordnade kaos.
De lyfte och begrundade, utan att döma,
De såg och kände hur min hopplöshet hopat sig runt mina lungor.
En kvinna log, tog min hand och uppmanade mig att andas,
andas, jag finns här!
Hela dagen har jag varit bedövad och rädd.
Innan jag släppte in rensarna släppte jag ut gråten utav frustration.
Frustrationen över att ha hamnat här, ofrivilligt hamnat mitt i ett ordnade kaos.
Medans rensarna berörde min själ, mitt innersta med sina egna ord
föll en efter en ogråten tår från mitt förgångna och jag kände mig förlamad.
Längtade hem, längtade hem till min önskan,
varma ord, ord som skulle ge mig lite av mitt leende tillbaka.
Istället kom verkligheten precis så som den ser ut,
och jag fick åter luta mig tillbaka och acceptera den,
respektera den även om mina klor gjorde allt för att spjäna emot.
Ensamhet, fylld av ensamhet.
Tom på tankar, på ord, på känslor om hopp.
Jag vill inte att du ömkar mig,
Förstår du inte min tystnad kommer du aldrig förstå mina ord!
Saknar Ellinor,
den enda människa i världen som jag någonsin vågat lita på,
släppa in till mitt ordnade kaos!
Fullkomlig vilja!
Många känslor här just nu, längesedan jag kände mig så levande, så vital, så nyttig.
Alla hårda berg min panna slagit sig emot den sista tiden är som bortblåsta, nu går jag min vandring på böljande vågor som tar mig framåt till mer fantastiska vyer än jag någonsin trodde var möjligt.
Helt plötsligt har energin kommit tillbaka och jag kan nästan känna varje bloddroppe rusa igenom mina ådror igen.
Känner mig lycklig, fri, känner mig hel på något underligt sätt som jag inte ännu kan förklara.
Mina ord har kommit tillbaks och likaså mitt "starka" jag, min vilja, min envishet, mitt hopp.
Kroppen bubblar, den är i uppror. Den vill, så gärna, bara följa, bara vara.
Mitt sunda förnuft om kontroll har släppt och jag låter mig hellre hänföras än styras där jag nu står.
Känner kraft i att vara mig själv igen, så som jag är, i enkelhet, naken och villig inför livets förändringar.
Hur jag hamnade här? Det vet jag ännu inte! Det kändes som en oböjbar kraft av min egna fria vilja tillsammans med en fullkomlig önskan av något som träffade mig och som förde mig denna väg.
Mitt i mitt rus känner jag även sviterna ifrån mitt gamla jag. Hur allt för mycket smärta och sorg dämpat min livsglädje och ökat min rädsla för livet, för dess överaskningar och för dess förändringar.
Är fortfarande rädd, kanske mer nu än någonsin förut, det är något som bubblorna inte kan förändra.
Tanken på att släppa in nya människor i mitt liv skrämmer mig.
Människor, besitter sådan makt att skada, men också sådan makt att hela.
Återigen ställs jag på "scen" för att granskas, gömmer mig, vill ju inte synas ,tänk om jag inte duger! Min nyfikenhet som jag inte styr över får mig samtidigt att chansa och med försiktighet leta jag mig ut bakom ridån för att skådas.
Känner mig vilsen, men ändå hemma!
Känner mig osäker men ändå trygg!
Blandat bubbel,
välkänd vilja med nya känslor.
Ställer mig lite vid sidan av och begrundar,
funderar på att springa,
tillbaka till trygghet
kan inte,
njuter, lever, vill!
Begrundar..
Jag borde lyssna på rösten i mitt huvud.
Jag borde begrunda vad som är rätt och fel.
Jag borde vara mer försiktig, ta till vara på mig själv.
Jag borde!
Jag vill inte lyssna på den röst som ekar i huvudet,
jag vill inte ta ansvar för rätt och fel,
jag vill bara slänga mig ut, falla fritt.
Jag vill, men borde inte.
Skrämmande, rädslan suger tag i mig rationellt
men släpper mig i minuter av impulsivt.
Tittar in, begrundar, längtar, vill,
så svårt att vara neutral när känslor av uppror ekar.
Nyttigt, nej inte alls,
inte i verklighet men universiellt.
Tagen, hänförd utav värme,
där jag står i ensamhet.
Valet, säkerhet eller livsnjutning
valet, hämmas eller följa med.
Valet måste bli att våga,
för en gång skull måste jag få falla.
Rätt och riktigt,
nej inte alls.
Inte i verklighet men universiellt!
Jag är ett vuxet barn!
Det var inte meningen
det bara blev,
Ödet förändrade alla förutsättningar
för att klara av dagen.
Det var inte meningen,
inte ditt ansvar,
men mitt i den svåra stund
lades det ändå på dina axlar
och du svalde din egen sorg
för att inte öka min.
Det var inte meningen
mitt lilla barn,
min sorg blev för stor,
min gråt blev för stark
för att just då orka se
vad det gjorde.
Det var inte meningen,
jag önskade dig väl
men tappade hopp.
Smärtan i bröstet
rotade sig in och
hejdade kärleken.
Jag blev förstenad,
jag blev lam av rädsla
och hjärtat dog av sorg.
Det var inte meningen,
jag blev förblindad
utav min egen smärta.
Det var inte meningen
mitt lilla barn.
Att såra dig,
göra dig illa.
Att inte se,
att inte känna.
Det var inte meningen,
att hon försvann
och jag med henne.
Livet gav oss en törn
och jag tappade viljan
att fortsätta andas.
Det var inte meningen,
ordet förlåt känns så smått,
som om det inte räcker till
för att hela dig min ängel
men jag ger dig det ändå.
Det var inte meningen
jag borde varit stark
starkare,
men just då
mitt i stunden
gjorde jag allt
för att själv klara av att andas.
Leva för alla er andra!
Det var inte meningen,
du borde fått gråta,
sörja din syster,
få min tröst,
då din smärta var lika stor.
Det var inte meningen,
Att du skulle förlora din syster
och i samma stund din mor,
glöm aldrig det mitt barn!
Känsla
För ett ögonblick tappar jag fotfästet, kontrollen om mig själv
och svävade iväg emot ett land, en hamn, en famn som står där med dörren på glänt för mig.
Dess magnetfält suger tag i mig och drar mig allt närmre,
och även om jag kan fly är det inte det vad mitt hjärta önska så jag låter mig hänföras och förföras.
Som att stiga in i ett rum där varje del jag rör vid med min hand,
för varje del som mina fingerspetsar snuddar,
berättar linjerna en historia som liknar min.
Det är inte samma upplevelser, inte samma agerande men samma känsla.
Samma känsla som i ena stunden kan lamslå ditt hjärta till panilk
medans i andra fylla det med sådan ovinneligen passion för livet.
Jag dras starkare, men finner mig nu streta emot hårdare.
Balansen här är hårfin, ett enda snesteg och jag kan falla,
falla ner i mörkret av någonting jag inte vet någonting om.
Känslan om avgrundens hårda yta därnere skrämmer mig.
Min spegelbild,
som slår som en reflektion utav någon annans inre som delar en känsla.
och svävade iväg emot ett land, en hamn, en famn som står där med dörren på glänt för mig.
Dess magnetfält suger tag i mig och drar mig allt närmre,
och även om jag kan fly är det inte det vad mitt hjärta önska så jag låter mig hänföras och förföras.
Som att stiga in i ett rum där varje del jag rör vid med min hand,
för varje del som mina fingerspetsar snuddar,
berättar linjerna en historia som liknar min.
Det är inte samma upplevelser, inte samma agerande men samma känsla.
Samma känsla som i ena stunden kan lamslå ditt hjärta till panilk
medans i andra fylla det med sådan ovinneligen passion för livet.
Jag dras starkare, men finner mig nu streta emot hårdare.
Balansen här är hårfin, ett enda snesteg och jag kan falla,
falla ner i mörkret av någonting jag inte vet någonting om.
Känslan om avgrundens hårda yta därnere skrämmer mig.
Min spegelbild,
som slår som en reflektion utav någon annans inre som delar en känsla.
Vet bara inte!
Vet inte vad det är som gör det men känns som jag håller på att tappa mig själv.
Saknar att skratta, känna mig nöjd.
Saknar att ha energi över att ge istället för att bara känna mig helt matt.
Saknar att vara säker, trygg, lugn.
Saknar att få krypa in känna den där värmen som fattas mig!
Saknar nog det mesta just nu om du frågar mig.
Vet inte vad det är som gör det.
Kanske är det mörkret,
kanske är det vädret,
kanske är det saknad av att få vara nyttig och arbeta
eller kanske sitter det djupare än så.
Kanske är det en kombination av allt!
Önska jag hade energi, mod att slänga mig mitt ut i det okända,
in i mina drömmar att förverkliga.
Önska jag hade den ekonomiska tryggheten att kunna ta chansen
utan att så många skulle bli påverkade.
Önska jag hade kraften att ställa mig mitt i tornadorn och komma stark ut ur den.
Jag har tappat rösten, mina ord bär mig inte längre fram,
känner klumpen i halsen så snart jag vill tala,
känner tårarna fylla mina ögon
bara genom tanken att öppna min mun.
Vet inte vad det är som inte stämmer,
vad det är som gör att jag hamnat här.
Vet inte vart min fallskärm av trygghet och lugn försvann,
eller hur jag ska finna tillbaks.
Vet inte,
vet bara inte!
Börjar känna mig svag nu,
musten sugs ut ur mig för var dag
utan att jag vet eller förstår vart urtömningen sker.
Vet inte,
vet bara inte!
Vad jag vet är att:
Jag saknar mig själv
Min kraft
Mitt lugn
min styrka
mitt mod!
Vad jag vet är att:
Jag saknar min energi,
mitt skratt,
min logik,
min fantasi,
min vilja!
Jag saknar dig,
jag saknar oss!
Jag saknar mys och värme
kärlek och omtanke!
Kanske har jag bara gått in i ett ekorrhjul
som jag inte finner vägen ut ifrån,
eller kanske är det så att min energi töms,
utav andra utan att de ger tillbaks.
Kanske får jag i sådana fall skylla mig,
lära mig att inte ta förgivet att få energin tillbaks
när jag behöver den.
Och Nej,
jag tycker inte synd om mig själv,
jag ber bara om att få lite igen,
nu när jag verkligen behöver det!
Juletid
Jaha, så var då alla julklappar inhandlade. Hemmet håller på att städas och överallt står tomtar.
Snart är det julafton skriker alla barnen och de vuxna ler sina filluriga leenden om vad som tänkas kommas skall i alla paket.
Ser massa glädje hos människor i dessa dagar, så många förväntningar. Myser med dem och inandas julefriden (som i själva verket är julestressen :)
I övermorgon samlas familjer, generationer emellan sitter de där i sina julpyntade hem med stark lukt av mat och nerbrunna levande ljus.
Kan inte hjälpa att även om jag gläjds med andra känna en viss tomhet och sorgsenhet inför att jag vet att mina barn och min familj inte är hos mig denna dag. Vi har som tradition min familj att istället fira den 25:e dec för att slippa julstressen, att folk kommer, slänger i sig maten och far vidare. Ett ganska smart val kan man tycka men för mig innebär det att jag varje julafton får vara utan mina barn då jag inte vill förstöra deras chans att fira jul på självaste julafton med nära och kära och för att jag så gärna vill ha dem med mig den 25:e då alla i min familj kommer, därför så spenderar de varje julafton med sina fäder.
Givetvis brukar jag inte sitta ensam, men jag känner mig oerhört ensam i hjärtat denna dag. Julaftonen är till för barnen och jag skulle så innerligt vilja dela deras glädje denna speciella dag.
Vet att de finns de som har det värre, de som verkligen är ensamma så mitt i allt får jag dåligt samvete för att jag känner så som jag gör men samtidigt så tror jag att alla de som varit utan sina barn på julafton känner igen den tomheten.
Värker i hjärtat idag då jag vet att denna tomhet kommer infinna sig inom kort, och av flera års erfarenhet så vet jag med mig att det är den värsta känsla jag har och därför är det så svårt att hålla tillbaka tårarna.
Visst tar jag mig igenom det, det har jag alltid gjort men det hade varit underbart att någon gång slippa ta sig igenom och faktiskt ha dem här, nära. Smyga upp på morgonen och väcka dem bara för att få se deras strålande leende för att det just är julaftonsmorgon....... Se deras iver medans de väntar på att alla ska samlas, deras ihåliga tjat om att få öppna "bara en julklapp" innan alla kommit. Saknar att ha dem här!
Våra språk skiljer sig, och gör avståndet längre!
Kanske är det så att vi kvinnor bäddar in våra tankar på ett luddigt sätt för er män,
eller kanske är det så att det är egentligen det mest logiska som förblir osagt eller sägs.
Kanske är det så att om ni lyssnade till våra hjärtan i orden skulle ni förstå,
vad som fattade oss och vad vi behövde.
Kanske skulle vi lättare då kunna närma oss varann om era sinnen öppnades
till att känna orden som sas och inte bara höra dem.
Logik i kubik!
Om jag är ledsen är det dina armar jag strävar efter i första hand, inte dina teser.
Om jag är arg är det fortfarande armarna och lugnet som är den bästa medicin..
Ord i sammanhanget blir oftast fel, ord uttalas inte rätt försen ro infunnit sig.
Med diskussioner rör vi till det så fort vi känner att vi står på olika öar,
för diskussion behövs harmoni, trygghet, något dina armar i första hand ger.
Om min oro, min ovisshet, stjäl vår tid,
varför då inte bara fråga, om mina egna ord har låst sig.
Eller oroas ni utav att en fråga leder till en hög med missförstånd
eller ett dygn av osammanhängande svammel från vår sida?
Om du lyssnar till orden, och känner dem innan du tuggar sönder dem
kommer du att förstå att i slutändan är det enbart din famn jag behöver,
och att ifrågasättningarna, attackerna och försvarsställning
bara driver oss längre bort från varann och den trygghet som eftersöktes.
Våra språk skiljer sig och gör avståndet längre
då jag verkligen behöver dig.
Teser, logik i kubik, Jaget, Mitt,
är ditt språk
Ett språk som för mig saknar empati och förståelse.
Ying och Yang, Venus och Mars,
attraktionen finns men balansen?
Balansen till att mötas,
må bra och ge varann kraft och energi då det fattas,
Se till varann och våra behov,
Hålla om, ge trygghet, styrka.
Visa, älska och somna med ro.
Kanske vi kvinnor bäddar in våra tankar på ett luddigt sätt för er män,
eller kanske inte!
Kanske vi bara är allt för olika för att se och förstå
våras behov och olikheter då vi verkligen behöver det!
En man känner med huvudet hellre än hjärtat,
och Kvinnor bygger med hjärtat hellre än huvudet.
Men oavsett, Kompromiss till att hitta balansen,
vart tog den vägen?
Vart missades det att det var jag som behövde dig,
att det var jag som behövde "räddas" idag.
Att det var Mig det handlade om,
och mina behov.
min ovisshet, mina rädslor och mina tankar?
Jägaren, den praktiska som alltid står på stadiga ben,
Det är inte han i första hand jag behöver när jag känner mig svag,
när modet sviket och när livet blir till massa frågor.
Den milde och den förstående, hans famn,
hans lugn, sänd HAN hit istället!!
Jag tror egentligen inte att vi bäddar in våra tankar på ett luddigt sätt,
Jag tror mer på att många av er män är rädda för att ta i bomull,
rädda för att våga vara sköra,
rädda för att "ge upp" er manlighet,
Jaget genom att verkligen lyssna till någon annan än er själva.
Jag tror ni förstår bara ni är villiga till att höra hjärtat!
Babbel, babbel och mera babbel
Statusen för FB idag blev:
Huvudet upp och fötterna ner, det är väl tur att de kroppsdelarna redan har sin givna plats annars hade nog mitt huvud idag varit ner och fötterna upp. Känner att jag måste få i ordning på saker som stör och gör ont, känner mig något vilsen! Kanske är det tid att göra min egna livskompass, sätta upp mina egna mål och önskningar för mig och barnen. Vet bara inte riktigt vart jag ska få orken ifrån, känner mig matt!
Vet inte vart jag ska börja, känns som himlen ramlat ner på mina axlar. Många saker sker, allt från minsta lilla sak till största hjärtesorg. Arbete, ekonomi, kärlek, barn, tårar, saknad, välmående, förlorade mål, ja allt värker i mig.
Tyvärr så tror jag att den senaste tid (sista 2 åren) lagt så mycket tid på att få andra att må bra, utvecklas, osv att jag någonstans tappade mig själv och mina egna prioriteringar på vägen.
Idag när jag verkligen behöver min energi till mig själv så finner jag den inte medan jag i samma sekund kan bli bedd om hjälp av någon utomstående och finna hur mycket kraft och ork som helst för att hjälpa.
Vill inte bli en människa som bara ser till mig själv men HUR ska jag kunna se till andra när hela min vardag ramas just nu av ovisshet!!!!
Ovisshet, det är verkligen DÄR jag befinner mig... Ovisshet med arbete, med ekonomi, med kärlek, med barnen, med hemmet, med saknaden, med välmåendet, med alla mina förlorade mål!!!!
Önska jag kunde vara så mycket tydligare i min blogg just nu, verkligen skriva ner alla de röriga tankar som snurrade i mitt huvud men vet inte vart jag ska börja och inte heller vem det skulle gynna.
Jag vill ju egentligen inte dela alla mina problem med alla, utan egentligen bara dem de berör eller de som står mig närmst men jag måste ändå få skriva, det hjälper tyngden att falla lite från mina axlar.
Jag måste verkligen få ordning, städa upp och lägga min energi på mig själv och de som jag ansvarar över, alltså mina barn! Måste verkligen få till ett liv som jag känner mig nöjd med, ett där mina mål får ta plats, där det handlar om Mig och mina trollungar och inte alla andra.
Jag måste verkligen lära mig att säga nej, och inte vara så orolig för att det ska ställa till en konflikt. Jag måste stå stadigt och faktiskt kunna få bita ifrån utan att skit för att jag gör det, jag biter ju enbart ifrån där jag berörs eller ofrivilligt dras in i något! Jag måste lära mig att borsta bort det som tar min kraft och sänder negativ energi, inte ta allt så personligt och inte heller alltid jagas utav mitt dåliga samvete.
Jag måste ta itu med mitt förflutna, säga de ord som smärtar mest. Jag måste våga ställa människor till svars för sitt uppträdande utan att vara rädd för att såra dem. Jag bara måste, annars kommer jag själv drunkna av att må dåligt själv.
Med alla måsten som jag vet att jag har måste jag sist men inte minst ta hand om mig själv, ge mig själv glädjestunder och finna ut vad jag själv mår bra utav, inte då genom andra utan genom mig själv. Alla MÅSTE tynger mig, och jag vet inte i vilken ända jag ska börja inte heller hur jag ska finna energin och kraften till att nå dit.
Idag är en dag med upprörda känslor och massa rädslor....
//Noomi
Funderingar, Saknad och Önskan!
Önskade Ellinor här för att prata med mig.
Har så många funderingar i mitt huvud som känns nästan omöjliga att nässla ut själv.
Saknar det "bollandet" vi hade i olika viktiga frågor som alltid ledde till att man kände sig nöjd oavsett vad man sedan tog för val.
Känns konstigt att "prata" med sig själv. Jag får ju endast de svar jag Önskar höra men kanske inte alltid de mest riktiga. Behöver lite mothugg, lite ifrågasättningar och reflekteringar för att det ska kännas oki med de val jag tar.
Känns som om valen hopar sig runt om mig, och jag enbart står och stampar på ett och samma ställe, stället där jag ifrågasätter mig om jag gör de riktiga valen hellre än att sträcka på mig och stolt säga. Detta är vad jag vill och önskar! Mycket tankar, problematik och olösta känslor här, önska att det inte var så men det är ju det sanna faktumet vart jag står.
Ibland hade jag önskat att livet var enklare. Att beslut inte var tvungna att tas, i alla fall inte bara utifrån mina egna tankar. Önska att jag inte var så känslosam, att varje ting som snuddade vid mig inte tog så stor plats. Önska jag var bättre på att ta hand om mig själv, utan att alltid påverkas utav att först få andra att må bra. Vill ju inte vara en människa som bara ser till mig själv men ibland hade det varit fint om jag även gjorde det för att få ihop min egen kraft och energi.
Funderingar över livet, över hur jag ska nå dit jag vill komma och var nöjd med resultatet och mig själv. Funderingar över hur jag ska få människor att inse att deras val och deras tankar berör mig lika djupt som dem själva utan att jag för den delen fråntar dem sitt egna ansvar för sig själva.
Ellinor, om du var här skulle du nog bli galen på mig för att jag står där jag står. Du hade nog ifrågasatt mig på alla sätt och vis på det omtänksamma sätt du alltid gjorde och din vishet hade nog fått mig att tänka en gång extra på hur jag gjorde mina val.
Saknar dig varje dag vännen, inte bara då livet är svårt utan också då livet fylls av glädje. Det går inte en dag utan att du finns med mig i mina tankar och mitt hjärta och oavsett hur skönt det än är att ha det med sig så kan jag inte låtsas som om inte det kroppsliga inte nu fattas mig. Saknar att se ditt leende, dina ögonbryn som höjde sig så fort du grubblade. Saknar kramen då du kom och gick, ditt sätt att se på mig och hålla min hand när du viste att jag hade det som tuffast. Saknar den sprallighet som fick oss att tjuta utav skratt och människors blickar då de säkert funderade på om vi var riktigt kloka i huvudet när vi väl satte igång med att bara barnsliga oss. Saknar våra "charader" emot varann då vi i sammanhang inte kunde prata fritt, miner, blickar och allt som sa allt utan ord. Saknar att gå ut och dansa med dig, se dig glida förbi baren flörtandes med någon stackare som inte kan slita ögonen ifrån dig. Saknar att putta fram dig i centrum och luta mig tillbaks och bara begrunda. Saknar till och med din tokighet att upplysa människor om hur jag inte var intresserad (även då jag kanske var det) genom att slänga dig runt min hals och pussa mig mitt framför deras ögon. Du slutade aldrig att förvåna mig med dina galenskaper..
Vet inte egentligen vart jag vill komma med detta inlägg, förutom att livet just nu är tufft och jag önska du var här. Inte bara för att hjälpa mig begrunda utan oxå för att ge mig stunder av leende och skratt för de är dem jag saknar mest....
Vackra ängel, önska du kom tillbaka till mig. Inte bara på natten då jag sover utan även i verkligheten så jag fick känna dig inte bara i hjätat.............
Har så många funderingar i mitt huvud som känns nästan omöjliga att nässla ut själv.
Saknar det "bollandet" vi hade i olika viktiga frågor som alltid ledde till att man kände sig nöjd oavsett vad man sedan tog för val.
Känns konstigt att "prata" med sig själv. Jag får ju endast de svar jag Önskar höra men kanske inte alltid de mest riktiga. Behöver lite mothugg, lite ifrågasättningar och reflekteringar för att det ska kännas oki med de val jag tar.
Känns som om valen hopar sig runt om mig, och jag enbart står och stampar på ett och samma ställe, stället där jag ifrågasätter mig om jag gör de riktiga valen hellre än att sträcka på mig och stolt säga. Detta är vad jag vill och önskar! Mycket tankar, problematik och olösta känslor här, önska att det inte var så men det är ju det sanna faktumet vart jag står.
Ibland hade jag önskat att livet var enklare. Att beslut inte var tvungna att tas, i alla fall inte bara utifrån mina egna tankar. Önska att jag inte var så känslosam, att varje ting som snuddade vid mig inte tog så stor plats. Önska jag var bättre på att ta hand om mig själv, utan att alltid påverkas utav att först få andra att må bra. Vill ju inte vara en människa som bara ser till mig själv men ibland hade det varit fint om jag även gjorde det för att få ihop min egen kraft och energi.
Funderingar över livet, över hur jag ska nå dit jag vill komma och var nöjd med resultatet och mig själv. Funderingar över hur jag ska få människor att inse att deras val och deras tankar berör mig lika djupt som dem själva utan att jag för den delen fråntar dem sitt egna ansvar för sig själva.
Ellinor, om du var här skulle du nog bli galen på mig för att jag står där jag står. Du hade nog ifrågasatt mig på alla sätt och vis på det omtänksamma sätt du alltid gjorde och din vishet hade nog fått mig att tänka en gång extra på hur jag gjorde mina val.
Saknar dig varje dag vännen, inte bara då livet är svårt utan också då livet fylls av glädje. Det går inte en dag utan att du finns med mig i mina tankar och mitt hjärta och oavsett hur skönt det än är att ha det med sig så kan jag inte låtsas som om inte det kroppsliga inte nu fattas mig. Saknar att se ditt leende, dina ögonbryn som höjde sig så fort du grubblade. Saknar kramen då du kom och gick, ditt sätt att se på mig och hålla min hand när du viste att jag hade det som tuffast. Saknar den sprallighet som fick oss att tjuta utav skratt och människors blickar då de säkert funderade på om vi var riktigt kloka i huvudet när vi väl satte igång med att bara barnsliga oss. Saknar våra "charader" emot varann då vi i sammanhang inte kunde prata fritt, miner, blickar och allt som sa allt utan ord. Saknar att gå ut och dansa med dig, se dig glida förbi baren flörtandes med någon stackare som inte kan slita ögonen ifrån dig. Saknar att putta fram dig i centrum och luta mig tillbaks och bara begrunda. Saknar till och med din tokighet att upplysa människor om hur jag inte var intresserad (även då jag kanske var det) genom att slänga dig runt min hals och pussa mig mitt framför deras ögon. Du slutade aldrig att förvåna mig med dina galenskaper..
Vet inte egentligen vart jag vill komma med detta inlägg, förutom att livet just nu är tufft och jag önska du var här. Inte bara för att hjälpa mig begrunda utan oxå för att ge mig stunder av leende och skratt för de är dem jag saknar mest....
Vackra ängel, önska du kom tillbaka till mig. Inte bara på natten då jag sover utan även i verkligheten så jag fick känna dig inte bara i hjätat.............
Mina tankar....
Många tankar i mitt huvud. Både positivt och negativt, smått och litet. Känner hur jag dras emellan allt, inte alla men Allt, allt det som ligger inom mig.
Haft en fantastisk helg, en helg som jag kommer att bära med mig länge, länge! Första gången jag jag känner mig hel på evigheter men ändå så kluven!
Har träffat en fantastisk människa, en fantastisk kvinna och en fantastisk vän. Trist bara att hon bor så långt borta men samtidigt, hon finns ju, om inte i närheten så i mitt hjärta. Jag kanske inte var så uppskattande emot henne den första tiden vi talades vid då jag hade alla taggar utåt på samma sätt som jag alltid har då jag känner att jag behöver skydda mig själv. Jag stod mitt i allt med min bästa vän Ellinors sjukdom, vetskap om att hon var på väg att försvinna och kände mig oerhört sårbar och vågade inte släppa någon ny inpå mig. Idag är jag tacksam för att jag återigen vågar, för mitt i allt så saknar jag att ha någon nära på det sättet. En vän, någon som lyssnar men även säger sin mening samtidigt som respekten för olikheternas tänkande existerar. Ingen kommer någonsin ändå kunna ta Ellinors plats i mitt hjärta och det var väl kanske det jag var mest rädd för att någon skulle försöka göra mitt i allt ( ja jag vet, tankar som jag förmodligen inte skulle ha i ett mer "normalt" tänk)
I alla fall, tacksam för en fantastisk helg tillsammans med min "nyvunna" vän, hon är absolut en kvinna i särklass.. Någon som säger sin mening, någon som är stark i sina åsikter men ändå någon som är mänsklig och känslosam... Någon som jag känner mig hemma och trygg med <3
Jag skrev häröver att jag kände mig kluven, lite känslosam... Vill inte och tänker inte gå in djupare på det förutom att det är något som påverkar mitt liv mycket. Ibland blir våra val i livet inte alltid som man önska eller påverkade utav någonting annat. Ibland vill man så mycket men känner att man inte riktigt vet hur man ska nå dit. Ibland så måste man sätta sig själv åt sidan för de man bryr sig om och ta på sig ett visst ansvar för dessa och deras svårigheter. Ibland önska man att man hade svar för allt fast man egentligen inte har en aning om hur man ska få tag i svaren, vart man ska gå eller vart man ska vända sig. Ibland känner man att man vill finnas till, hjälpa, samtidigt som man vet att bästa hjälpen är att kanske bara stiga lite åt sidan. Jag vet inte, jag vet bara att mitt hjärta är sårbart just nu och lite vilset. Önska att det kändes tryggare, att jag visste. Har svårt att leva dag för dag utan att mina mål, drömmar och önskningar blir påverkade utav det.
Lite om utställningen i Stockholm:
Fotoutställningen gick bra, eller rättare sagt bättre än vad jag hade förväntat mig. På fredagen var ganska folktomt, i alla fall på museet men vad jag inte då visste var att bilderna visades även på fotomässan i Stockholm så det var nog en och annan som såg de även där. Lördagen var mycket mer folk, människor som studerade, diskuterade och analyserade mina foton, gud så nervös jag var!! Men (lyckligtvis) hörde jag ingenting negativt om dem alls, faktiskt bara positiva saker vilket värmde hjärtat otroligt då det ändock var min förat utställning. Efter fotoutställningen på lördagen åkte vi till fotomässan. Det var där jag fick se att fotona även visades där, snopen, nervös men ändå glad, hela mässan var ju fylld av människor så min första utställning blev större än vad jag hade trott! En bra start, men bara en start, kommer mera ;)
