Tomhet!
Bröstet värker så hårt, så ihärdigt smärtsamt är det.
Känner mig som den mest ensamnaste människa i världen just nu.
Smärtsamma minnen, inte i mina egna ord men genom andras upplevelser.
En saknad efter något som jag önska men som aldrig var eller kommer bli mitt.
Så ofattbart ont, att bara vara just nu!
Bultar, hjärtat bultar så otroligt hårt precis nu.
Vill bara lägga mig ner och sova och vakna när all smärtan gått över,
när saknaden av önskan skingras.
Jag lever inte, men jag överlever.
Jag vågar inte öppna dörren mer, härinne är total kaos.
Min hemlighet, min väl gömda hemlighet,
Jag är en samlare, en samlare av många plågsamma minnen.
Mitt inre bo ser ut som en samlares hem,
skräp överallt, känslor i ett ordnat kaos.
rör inte hjärtat där, du förstör min oreda som håller mig ihop!
Jag släppte in rensarna idag,
utan ord, utan blickar, utan känslor invaderade de mitt ordnade kaos.
De lyfte och begrundade, utan att döma,
De såg och kände hur min hopplöshet hopat sig runt mina lungor.
En kvinna log, tog min hand och uppmanade mig att andas,
andas, jag finns här!
Hela dagen har jag varit bedövad och rädd.
Innan jag släppte in rensarna släppte jag ut gråten utav frustration.
Frustrationen över att ha hamnat här, ofrivilligt hamnat mitt i ett ordnade kaos.
Medans rensarna berörde min själ, mitt innersta med sina egna ord
föll en efter en ogråten tår från mitt förgångna och jag kände mig förlamad.
Längtade hem, längtade hem till min önskan,
varma ord, ord som skulle ge mig lite av mitt leende tillbaka.
Istället kom verkligheten precis så som den ser ut,
och jag fick åter luta mig tillbaka och acceptera den,
respektera den även om mina klor gjorde allt för att spjäna emot.
Ensamhet, fylld av ensamhet.
Tom på tankar, på ord, på känslor om hopp.
Jag vill inte att du ömkar mig,
Förstår du inte min tystnad kommer du aldrig förstå mina ord!
Saknar Ellinor,
den enda människa i världen som jag någonsin vågat lita på,
släppa in till mitt ordnade kaos!
Känner mig som den mest ensamnaste människa i världen just nu.
Smärtsamma minnen, inte i mina egna ord men genom andras upplevelser.
En saknad efter något som jag önska men som aldrig var eller kommer bli mitt.
Så ofattbart ont, att bara vara just nu!
Bultar, hjärtat bultar så otroligt hårt precis nu.
Vill bara lägga mig ner och sova och vakna när all smärtan gått över,
när saknaden av önskan skingras.
Jag lever inte, men jag överlever.
Jag vågar inte öppna dörren mer, härinne är total kaos.
Min hemlighet, min väl gömda hemlighet,
Jag är en samlare, en samlare av många plågsamma minnen.
Mitt inre bo ser ut som en samlares hem,
skräp överallt, känslor i ett ordnat kaos.
rör inte hjärtat där, du förstör min oreda som håller mig ihop!
Jag släppte in rensarna idag,
utan ord, utan blickar, utan känslor invaderade de mitt ordnade kaos.
De lyfte och begrundade, utan att döma,
De såg och kände hur min hopplöshet hopat sig runt mina lungor.
En kvinna log, tog min hand och uppmanade mig att andas,
andas, jag finns här!
Hela dagen har jag varit bedövad och rädd.
Innan jag släppte in rensarna släppte jag ut gråten utav frustration.
Frustrationen över att ha hamnat här, ofrivilligt hamnat mitt i ett ordnade kaos.
Medans rensarna berörde min själ, mitt innersta med sina egna ord
föll en efter en ogråten tår från mitt förgångna och jag kände mig förlamad.
Längtade hem, längtade hem till min önskan,
varma ord, ord som skulle ge mig lite av mitt leende tillbaka.
Istället kom verkligheten precis så som den ser ut,
och jag fick åter luta mig tillbaka och acceptera den,
respektera den även om mina klor gjorde allt för att spjäna emot.
Ensamhet, fylld av ensamhet.
Tom på tankar, på ord, på känslor om hopp.
Jag vill inte att du ömkar mig,
Förstår du inte min tystnad kommer du aldrig förstå mina ord!
Saknar Ellinor,
den enda människa i världen som jag någonsin vågat lita på,
släppa in till mitt ordnade kaos!
Fullkomlig vilja!
Många känslor här just nu, längesedan jag kände mig så levande, så vital, så nyttig.
Alla hårda berg min panna slagit sig emot den sista tiden är som bortblåsta, nu går jag min vandring på böljande vågor som tar mig framåt till mer fantastiska vyer än jag någonsin trodde var möjligt.
Helt plötsligt har energin kommit tillbaka och jag kan nästan känna varje bloddroppe rusa igenom mina ådror igen.
Känner mig lycklig, fri, känner mig hel på något underligt sätt som jag inte ännu kan förklara.
Mina ord har kommit tillbaks och likaså mitt "starka" jag, min vilja, min envishet, mitt hopp.
Kroppen bubblar, den är i uppror. Den vill, så gärna, bara följa, bara vara.
Mitt sunda förnuft om kontroll har släppt och jag låter mig hellre hänföras än styras där jag nu står.
Känner kraft i att vara mig själv igen, så som jag är, i enkelhet, naken och villig inför livets förändringar.
Hur jag hamnade här? Det vet jag ännu inte! Det kändes som en oböjbar kraft av min egna fria vilja tillsammans med en fullkomlig önskan av något som träffade mig och som förde mig denna väg.
Mitt i mitt rus känner jag även sviterna ifrån mitt gamla jag. Hur allt för mycket smärta och sorg dämpat min livsglädje och ökat min rädsla för livet, för dess överaskningar och för dess förändringar.
Är fortfarande rädd, kanske mer nu än någonsin förut, det är något som bubblorna inte kan förändra.
Tanken på att släppa in nya människor i mitt liv skrämmer mig.
Människor, besitter sådan makt att skada, men också sådan makt att hela.
Återigen ställs jag på "scen" för att granskas, gömmer mig, vill ju inte synas ,tänk om jag inte duger! Min nyfikenhet som jag inte styr över får mig samtidigt att chansa och med försiktighet leta jag mig ut bakom ridån för att skådas.
Känner mig vilsen, men ändå hemma!
Känner mig osäker men ändå trygg!
Blandat bubbel,
välkänd vilja med nya känslor.
Ställer mig lite vid sidan av och begrundar,
funderar på att springa,
tillbaka till trygghet
kan inte,
njuter, lever, vill!
Begrundar..
Jag borde lyssna på rösten i mitt huvud.
Jag borde begrunda vad som är rätt och fel.
Jag borde vara mer försiktig, ta till vara på mig själv.
Jag borde!
Jag vill inte lyssna på den röst som ekar i huvudet,
jag vill inte ta ansvar för rätt och fel,
jag vill bara slänga mig ut, falla fritt.
Jag vill, men borde inte.
Skrämmande, rädslan suger tag i mig rationellt
men släpper mig i minuter av impulsivt.
Tittar in, begrundar, längtar, vill,
så svårt att vara neutral när känslor av uppror ekar.
Nyttigt, nej inte alls,
inte i verklighet men universiellt.
Tagen, hänförd utav värme,
där jag står i ensamhet.
Valet, säkerhet eller livsnjutning
valet, hämmas eller följa med.
Valet måste bli att våga,
för en gång skull måste jag få falla.
Rätt och riktigt,
nej inte alls.
Inte i verklighet men universiellt!
Jag är ett vuxet barn!
Det var inte meningen
det bara blev,
Ödet förändrade alla förutsättningar
för att klara av dagen.
Det var inte meningen,
inte ditt ansvar,
men mitt i den svåra stund
lades det ändå på dina axlar
och du svalde din egen sorg
för att inte öka min.
Det var inte meningen
mitt lilla barn,
min sorg blev för stor,
min gråt blev för stark
för att just då orka se
vad det gjorde.
Det var inte meningen,
jag önskade dig väl
men tappade hopp.
Smärtan i bröstet
rotade sig in och
hejdade kärleken.
Jag blev förstenad,
jag blev lam av rädsla
och hjärtat dog av sorg.
Det var inte meningen,
jag blev förblindad
utav min egen smärta.
Det var inte meningen
mitt lilla barn.
Att såra dig,
göra dig illa.
Att inte se,
att inte känna.
Det var inte meningen,
att hon försvann
och jag med henne.
Livet gav oss en törn
och jag tappade viljan
att fortsätta andas.
Det var inte meningen,
ordet förlåt känns så smått,
som om det inte räcker till
för att hela dig min ängel
men jag ger dig det ändå.
Det var inte meningen
jag borde varit stark
starkare,
men just då
mitt i stunden
gjorde jag allt
för att själv klara av att andas.
Leva för alla er andra!
Det var inte meningen,
du borde fått gråta,
sörja din syster,
få min tröst,
då din smärta var lika stor.
Det var inte meningen,
Att du skulle förlora din syster
och i samma stund din mor,
glöm aldrig det mitt barn!
Känsla
För ett ögonblick tappar jag fotfästet, kontrollen om mig själv
och svävade iväg emot ett land, en hamn, en famn som står där med dörren på glänt för mig.
Dess magnetfält suger tag i mig och drar mig allt närmre,
och även om jag kan fly är det inte det vad mitt hjärta önska så jag låter mig hänföras och förföras.
Som att stiga in i ett rum där varje del jag rör vid med min hand,
för varje del som mina fingerspetsar snuddar,
berättar linjerna en historia som liknar min.
Det är inte samma upplevelser, inte samma agerande men samma känsla.
Samma känsla som i ena stunden kan lamslå ditt hjärta till panilk
medans i andra fylla det med sådan ovinneligen passion för livet.
Jag dras starkare, men finner mig nu streta emot hårdare.
Balansen här är hårfin, ett enda snesteg och jag kan falla,
falla ner i mörkret av någonting jag inte vet någonting om.
Känslan om avgrundens hårda yta därnere skrämmer mig.
Min spegelbild,
som slår som en reflektion utav någon annans inre som delar en känsla.
och svävade iväg emot ett land, en hamn, en famn som står där med dörren på glänt för mig.
Dess magnetfält suger tag i mig och drar mig allt närmre,
och även om jag kan fly är det inte det vad mitt hjärta önska så jag låter mig hänföras och förföras.
Som att stiga in i ett rum där varje del jag rör vid med min hand,
för varje del som mina fingerspetsar snuddar,
berättar linjerna en historia som liknar min.
Det är inte samma upplevelser, inte samma agerande men samma känsla.
Samma känsla som i ena stunden kan lamslå ditt hjärta till panilk
medans i andra fylla det med sådan ovinneligen passion för livet.
Jag dras starkare, men finner mig nu streta emot hårdare.
Balansen här är hårfin, ett enda snesteg och jag kan falla,
falla ner i mörkret av någonting jag inte vet någonting om.
Känslan om avgrundens hårda yta därnere skrämmer mig.
Min spegelbild,
som slår som en reflektion utav någon annans inre som delar en känsla.
