Midsommar, underbart är kort!!
Jaha så var dagen här!
Dagen då vi hissar upp en klädd pinne med kvistar och blommor, ringar dinglandes utifrån den,
och då vi även klär våra små huvuden med midsommarkransar följandes av diverse småkryp på köpet.
Vi lurar i flickorna att hoppa från hage till hage och plocka sju olika sorters blommor
för att sedan lägga under kudden ihopp om att då få drömma om sin framtida prins.
Vad är det vi gör?
Hur illa kan inte det bli om man i all sin otur råkar drömma om sin far eller morfar just den natten,
vilket minne, vilken mardröm och vilka men som kommer följa denna starkars flicka genom livet!
Dagen då vi svenskar hoppa runt som små grodor och kväker,
går till personangrepp emot musikanterna i Skaraborg och
förlöjligar kråkorna interligens genom att para ihop dem med präster.
Inte nog med det, helt plötsligt i all logisk anda ska kråkorna ut och köra,
och med förmodligen allt för många nubbar redan nerslunkna i dem slinter de både hit och dit.
Efter det att kråkorna ligger i diket är det genast tid för oss att gå igenom en hel ny veckas göromål.
Hur dumt är inte det då, som om vi skulle vara kapabla och ha lov till att glömma alla måsten vi har,
förbli ogift så kanske du ändock kan få en chans till att ta en pause ifrån dem emellanåt.
Och om vi nu ändå måste sjunga,
borde de i sådana fall inte oxå vara tid att uppdatera låten så att tvättmaskinen kommer in,
för inte fan står vi numera och tvättar kläderna för hand inte!
Jag vet inte hur ni gör men jag håller då rakt inte armkrok med någon då jag går till torget,
Knappt att jag behöver ta mig till torget i dagens härliga it-samhälle,
behöver jag mat kan jag ju alltid kontakta Linas matkasse så står den vid dörren efter nån dag.
Nej du, torget är i alla fall inte en vanlig lördagssyssla för mig,
hade varit bättre att få inte ett krogbesök där?
Och HUR många av er går idag ärligt till kyrkan på en söndag?
Är det inte bättre att få in ett AA-möte i svenkanda med ett tiostegsprogram?
Dagen är här då vi konservativa, tysta, blyga svenskar väljer att äta halvrutten fisk och ta oss en nubbe.
Efter ett par timmar skiter vi i sillen och håller oss till Auqan,
och svensken är dåmera vare sig vidare konservativ, tyst eller blyg.
Här ska skrytas, visas upp och bräckas.
Här ska stilas, tjatas och bråkas.
Härliga lilla nubbe vad du ställer till "Balans" i den "förtryckta lilla svenskens sinne ;-)
Synd bara att underbart är kort, och galenskapen måste hinnas med dem alla under bara ett fåtal timmar!
Så kanske är det tid att avsluta här för att inte slösa på er dyrbara tid,
Ta dig nu en nubbe och känn värmen sprida sig inuti,
njut för fullt för imorgon är en helt annan dag med helt andra förutsättningar ;-)
Trevlig Midsommar <3
De som sårar dig värst!
Du har makten att vrida mitt hjärta,
känna mig helt betydelselös.
Du besitter kontrollen över att styra,
mina tårar och mitt skratt.
Oavsett om det du gör är mening eller ej,
kan du få mig att känna mig så oerhört liten!
Så nu när jag sitter här och gråter,
förmodar jag att du inte ens reflekterat över det.
Förmodligen ser du själv inte ens felet
då du klarade av att göra det utan betänkenhet.
Blir arg för att jag är den som måste påpeka det!
Förlåt är ett enkelt men stort ord,
men lyckas inte alltid ta bort det onda!
Trött på att bli sårad,
trött på att människor inte tänker vad deras ord och handlingar kan göra.
Trött på att de som står dig närmast,
är de som sårar dig värst!
Visst kanske jag kan förlåta,
jag är en ödmjuk människa och vet att i alla besitter brister.
Men det betyder däremot inte att jag glömmer
och förlitar mig på att det inte sker igen!
Jag begär inte mycket,
men jag begär att du visar hänsyn till mig och mina känslor
och inte trampar på mig som om jag vore helt betydelselös för dig!
Klarar du inte det
behöver du inte stanna kvar hos mig.
Jag älskar dig, vill inte erkänna det men gör det,
Fast gör du mig illa vill jag inte ha dig här!
Ifrån vilket dårhus har du rymt?!
Så upptagna vi är att bedöma människor utifrån utseende och kläder
Så snart du inte passar in i någons mall skärmas du av.
Ingen bryr sig vidare mycket att göra en ansträngning
till att ta reda på vem du egentligen är och står för.
Ditt hjärta och dina tankar förmodas vara annorlunda
och genast är du en samhällsfara för människor i den "inre kretsen"
Du pratas om men inte till,
När du inte står närvarande skrattas du åt och förlöjligas.
Du blir sällan medbjuden dit övriga ska gå,
och för de som inbjuder blir du ett problem,
"Vågar jag eller ska jag låta bli"'
Annorlunda, en farlig väg att vandra i vårt land.
Här ska vi vara gjutna in i den svenska mallen
för att inte stå i ensamhet eller uppfattas som "galna"
Pratar du med en främling utan minsta grund
funderar folk på ifrån vilket dårhus du har rymt.
Dvs om du inte är onykter för DÅ har du som svensk
rätt att uppföra dig och bete dig precis lika "galet"
eller varför inte mer än de som är annorlunda.
DÅ är vi befriade från ansvar och kanske är det därför många av oss
svenskar är så dåliga på att uppföra oss då vi dricker.
Tänk er själva, vilken befrielse det måste vara för förståndet och hjärtat
då hämningarna, mallen släpps!
Ren kaos med uppbubblande känslor.
Har du inte den senaste outfitten förmodas du
inhandlat dina kläder på UFF.
Har du inte rätt och stylad frisyr
lyfter folk på ögonbrynen och antar att du klippt ditt eget hår
eller gått rakt upp ifrån sängen ut på gatan.
Annorlunda, hatad och ratad utåt
men älskad inåt.
Hur många av er skulle egentligen inte bara vilja vara,
utan att varken bry sig om andra tycker och tänker
eller om de oskrivna mallarna.
Hur ofta går ni inte i konflikt med er själva och er önskan
just för att passa in i vårt samhälle?
Tro mig,
Jag dömer ingen för jag vet hur det är att falla för grupptrycket,
mallarna och förväntningarna som vi alla har på varann.
Jag har varit där och gjort alla fel som man någonsin kunnat göra.
Förvrängt mig själv, förnekat mig själv.
Tagit avstånd från annorlunda, och lyft mina ögonbryn.
Pratat om och sett dem som ett "problem"
utan att faktiskt ens gett dem en ärlig chans!
Har tagit många år,
men nu äntligen är jag där jag själv vill vara.
Annorlunda skulle du kanske säga,
Äkta hade nog min definition blivit.
Jag behöver inte vara mer än den jag är
och jag har inte heller rätten att kräva annat utav någon annan heller.
Annorlunda, Javisst!
Utifrån dina perspektiv, Absolut!
Men jag är hellre annorlunda än formad och bedövad
utav detta samhällets normer.
Normer som kräver allt för många människoliv
för att de inte orkar leva upp till era ideal och krav
för att få bli accepterade och respekterade och välkomna in i samhället!
En bit av en låt jag skrev för "hundra" år sedan. Den stämmer lika gott idag!
Finns inget som jag beundrar mer än renhet i hjärtat inför sig själv!
Hon var ful hon var fattig och ännu mö
Hon hade ingen framtid och hon var så banal.
Hon borde egentligen lidit helvetets kval.
Ja hon borde lidit helvetets kval.
Det finns de som har pengar, skönhet och makt
men ett ine som vrids utav smärta.
På dem ser jag ner med ett bittert förakt,
men jag beundrar den fule med rent hjärta!
Dom är vältaliga, manipulativa och farliga!
Dom är vältaliga och manipulativa
de lindar dig runt sitt finger
utan att du ens märker det själv.
De ler och ställer sig in,
och omvandlar verkligheten utan samvete.
De är farliga
och oftast är det försent då du ser dem.
De gör allt för att svartmåla dig,
och ställa sig själv i bästa dager.
för dem spelar det ingen roll
vad konsekvenserna blir utav deras handlande.
Jag pratar om psykopater,
de som lever i vårt samhälle och förpestar livet för många.
De är inte bara män utan även kvinnor,
skillnaden är att de kvinnliga är svårare att upptäcka
då de sällan använder sig utav fysiskt våld.
De ger sig aldrig,
har de satt ögonen på dig är det sällan du kommer undan.
De saknar förmågan för att känna empati gentemot sin omgivning.
De vet vad som är rätt och fel men tycker de står över regler och normer
som finns i vårt samhälle.
De vet vad de vill och gör allt för att få sin vilja igenom.
De tar på sig äran för det som går bra
och lägger skulden på andra vid hans egna misslyckande.
Psykopaten är en farlig människa
att göra sig osams med,
de kommer göra allt för att krossa dig.
Du kan aldrig vinna över dem,
det enda du kan göra är att isolera dig ifrån dem!
Lever du eller har du levt med en
psykopat, sociopat,
som fortsatt skadar dig, skrämmer dig,
eller förpestar din vardag?
Se till att slippa direkt kontakt med denne,
håll dig till enkla svar om du måste.
Ta inte det han/hon säger personligt,
och borsta hellre av dig än att gå till motangrepp.
Föd inte dennes låga med syre,
då brinner de starkare i sin tro.
Var medveten om att psykopater lider av
obotlig hjärnskada,
du kommer aldrig kunna förändra denne!
Den enda skillnad mellan psykopaten och sociopaten
är att sociopaten har haft en utsatt barndom.
Man säger att ca 4 % av befolkningen lider av psykopati
resterande som vi kallar för psykopater
ligger i området inom sociopater eller narcisster.
Gör dig så fri som möjligt.
Tveka inte att anmäla om du blir hotad eller skrämd!
Gå inte förbi livet!
Ord,
så mäktiga de kan vara.
Ett enda ord
kan bygga eller rasera ett enda ögonblick.
Passar mig för starka ord,
inte för att jag inte ibland känner dem
utan mer för att jag är rädd för konsekvenserna utav dem.
Även om jag numer alltid säger det jag känner
kan jag ibland tona ner min mening för att inte vara för skarp i min känsla.
Ord,
kan få dig att le,
skänka glädje,
men även gråt och rädsla..
Starka ord,
går rakt in i hjärtat,
rör om och ger dig en känsla.
Jag menar inte att förnimma dina ord,
jag väljer dock att selektera dem för att inte bli allt för påverkad.
Många människor använder ord som ett "vapen"
inte alltid i ett dåligt syfte men ord har makt
som kan påverka en annan människa starkt.
Hata och Älska
två ord som ofta används utan att man känner till dess hela innerbörd.
Två ord som ofta används allt för lättvindt.
Använd inte starka ord om du inte verkligen menar dem,
men var noga med att använda dem om du känner dem.
Gå inte förbi livet utan att våga stå för dina känslor
men föringa inte andras känslor då dina starka ord blir sagda!
<3 <3 <3
Sårbar och Stark som aldrig förr!
Är det inte underligt att när livet är som mörkast, svartast
kan man förvånas över hur många som står där för att plocka upp dig.
Jag är så evigt tacksam för alla goda underbara vänner, nära
som valt att finnas och låta mig vara svag.
Underligt är att jag alltid trott att visa sig svag har varit en svaghet
fast det i själva verket är en styrka som kräver mod.
Med styrkan att visa mig svag börjar jag sakta läka mina sår
mina brister och mina fel.
Jag har nog aldrig känt mig så fri som jag gör idag,
fri att bara finnas och vara så som jag enbart är.
I min svaghet har jag sett styrkor av egenskaper jag besitter
egenskaper som bara går hjärtats väg.
Trist är att det tagit så lång tid att finna hit,
att det måste ha skett något riktigt tragiskt för att jag ska förstå.
Men nu står jag här,
sårbar och stark som aldrig förr.
Modet i mig har växt,
jag har vågat möta min värsta fruktan, döden.
Jag har vågat att utmana mig själv till att stå kvar
och inte lämnat verkligheten till någon annan och flytt för livet.
Sårbarheten i mig har visats,
inte bara för de som känner mig väl
utan även till de som precis lärt känna mig
och aldrig har jag känt mig så stark.
Jag måste erkänna att mina sk styrkor som jag visat utåt
satt mina riktiga styrkor i skymundan.
Jag måste erkänna att den Noomi som många av er sett
är en kvinna med hårda skal för att skydda sig själv.
Spelar ingen roll längre varför jag byggt murar
för just nu är de helt obetydliga, orelevanta.
Jag river dem själv, utan hjälp,
för att jag vill att du ska se mig,
se mig precis som jag är.
I min värld är det att sätta sig i "farozon"
till att bli sårad och lämnad
för att jag inte duger som jag är.
Men sanningen är den att med de nya erfarenheterna
som jag fått känna på och uppleva har visat mig själv
att jag är en fantastisk person med ett oerhört gott hjärta.
Att vara rädd för de kvaliteterna
att vara rädd för att inte duga med den vetskapen
vore att fortsätta att förinta sig själv.
Mina fel som jag förr gjort kan jag inte få ogjorda
men jag kan förändra ögonblicket, framtiden
Jag gillar den personen jag nu ser i speglen när jag vaknar,
Hon får mig att le.
Hon är glad, positiv, stark, svag, unik, ärlig och modig.
Hon går kampen med sig själv varje dag
för att växa, för att våga ta plats.
Hon säger det hon tänker och känner
även om det inte alltid är den enklaste vägen.
Hon gråter när hon behöver och skrattar när hjärtat glädjs.
Hon talar till dig med värme och omtanke
och har inte några baktankar med det som sägs.
Jag gillar henne och kommer behålla henne
jag är evigt tacksam för att jag fått möta henne
och ta henne till mig för att bevara henne.
Jag behöver inte längre mina murar,
det hör livet till att ta chanser,
att våga, att vinna och även förlora.
Livet är inte enkelt,
men inte heller svårare än vad du själv väljer att göra det.
Jag hoppas någonstanns att du nu ser den jag talar om,
och att du vill stå där och ta del av henne <3
Får man lov att känna så?!
Känns som jag är färdig nu,
får man lov att säga så?
Det sista har bara rört sig om dig
och jag har fått sätta mig själv åt sidan.
Menar inte att jag ska glömma,
menar mer att jag ska sörja.
Mitt i alla verkliga och praktiska ting
har jag ställt mig själv på vänt.
Nu kan jag inte vänta längre!
Måste få plocka fram mig själv,
bekräfta alla de tankar och känslor jag har inuti.
Kanske gråta, kanske le, kanske minnas
vad det än blir måste nu jag få ta plats.
Vill le igen när jag tänker på dig,
kanske går inte det på en handvändning
men för att komma dit måste jag få öppna min egen själ
känna efter och faktiskt bara må så som jag för dagen vill må.
Du har mitt hjärta
och det kommer du alltid ha,
en bit av det kommer alltid ha ditt namn skrivet.
Men jag är färdig nu,
med allt och alla måsten.
Nu vill jag bara andas och vara,
leva och känna.
Gråta och skratta,
minnas dig så som du var
och inte så som det blev.
Numret du har ringt är för tillfället inte i bruk!!!
Numret du har ringt är för tillfället inte i bruk.
Klump i halsen,
ville ju höra din röst!
Väl medveten om att du inte längre finns,
hade telefonsvararen räckt.
Känner mig ensam idag,
en stor klump i halsen.
Bröstet värker
och tårarna går inte att hejda.
Numret du har ringt är för tillfället inte i bruk.
Gör så ont att höra.
Mer och fler saker bekräftar din bortgång.
Känns som denna veckan är den sista i vårt gemensamma liv.
Imorgon ska din aska spridas i minneslunden.
På onsdag är det utförsäljning av ditt hem,
torsdag kommer städarna och tömmer det sista och städar ut,
och på fredag ska nyklarna lämnas till din lägenhet.
Sen är du borta, allt med dig blir borta!
Den enda sak jag tagit som minne ifrån ditt hem är din dagbok,
Där dina tankar och dina känslor står.
Vet inte om jag någonsin kommer känna att det är oki att titta i den,
men den finns här tryggt hos mig.
Brevet du har skrivit till mig ligger fortsatt oöppnat,
har inte ork och styrka att öppna det för att läsa.
Även om jag saknar dig och dina tankar
är jag inte redo att läsa det allra sista du ville ha sagt till mig.
Många uppmanar mig att läsa för att finna ro
men jag orkar inte, inte ännu.
Mår inget vidare idag.
Har en dålig dag,
en kass dag,
känner mig ensam.
Önska jag hade någon här just nu
som jag bara kunde få krypa upp hos
och klamra mig fast vid medans tårarna föll...................................
Someone, Somebody to love!
I want somebody to sleep with the rest of my life, & cuddle up during a movie, on a couch.
Stay up all night talking about nothing.
Get lost in the woods together. Challenge me, challenge him.
Talk about dreams, make dreams.
Have fights, the kind that only really matter just as long as you’re having them.
Someone I can wrestle with, you know, play hard sometimes & not worry about breaking a nail or an arm.
A guy who will bring me flowers, once in a while, maybe a rock too or a shell of some sort.
Something he saw that made him think of me, made him think “this might make my girl smile” as he smiles to himself.
A guy who wants me, maybe even needs me, just a little, enough to hold onto me with everything he’s got.
Jag gillar
Jag gillar sättet du säger “vi hörs imorgon” när jag går.
Jag gillar sättet du ser på mig precis innan du säger någonting viktigt.
Jag gillar sättet du skrattar när du inser att du sagt något tokigt.
Jag gillar sättet du lägger din arm om mig när vi är ute bland folk.
Jag gillar sättet du säger saker som gör att jag vet att du talar sanning.
Jag gillar sättet du genomskådar mig, mina fasader.
Jag gillar sättet tårarna stiger i dina ögon när du ser animerade filmer och det blir sorgligt.
Jag gillar sättet du blir generad när du märker att jag ser det.
Jag gillar sättet du lär mig saker om mig själv.
Jag gillar sättet du säger att jag är söt, även fast jag helst vill bli kallad vacker eller snygg.
Jag gillar sättet du får min oroliga själ att känna sig lite tryggare.
Jag gillar sättet du får mig att säga inför mina vänner “Jag har aldrig mött någon som honom förut”.
Jag gillar sättet du får mig att öppna mig och säga saker jag aldrig trodde att jag skulle våga.
Jag gillar dig.
Fler kort på bordet!
Jag borde ha sagt det för 2 månader sedan men orkade inte
med tanke på alla analyseringar, frågor, åsikter, telefonsamtal,
skitsnack, påhopp mm som det vanligtvis blir då jag gör ett val
då många anser sig ha rätten att ha något att säga till om i mitt liv.
Ingen vet, har kanske gjort antydningar
men inte sagt ett ord till någon!
Men det är tid nu att släppa det som ni förmodligen ser som "bomben"
medans jag ser som den bästa sak som kunde ske just nu
för att bevara värdighet och vänskap.
Ringen är av, relationen uppbruten.
Det finns inte längre något Vi här utan bara Jag!
Vi finns i vänskap, inget annat än varma tankar om varann
men någon relation som den varit existerar inte längre.
Ja ni får gärna tycka att jag borde informerat er,
ni får gärna anse er ha rätten till mitt liv och mina val,
att påverka och försöka förändra,
att gotta er eller göra det till dagens samtalsämne.
Men glöm inte att det är jag,
enbart jag och den jag levt med och mina barn,
som ska leva med de val jag gör och ingen annan.
Vårt val var ett gemensamt sådant
med inga onda tankar eller händelser emot varann
så försök inte göra något fult utav det.
Jag har lärt mig massa de sista månaderna.
Att stå upp för mig själv,
att leva i verkligehten och nuet,
oavsett vad någon annan tänker och tror.
Ni får gärna ha era illusioner kvar men jag vill inte leva med dem!
Som jag sa
Ni kan sitta där och gotta er hur mycket ni vill,.
Ni kan sitta där och ifrågasätta så mycket ni orkar
Ni får gärna sprida ordet vidare om det känns bättre,
men det ni inte får är att ringa mig och lägga er i mitt liv!
Jag tänker INTE stå tillsvars inför er,
vem har gett er rätten att tro att ni kan döma mig utifrån mina val!?
Ett av de många samtal jag och Ellinor hade sa hon:
- Noomi Lev, lev ditt liv som du vill leva det utan att styras utav dem som inte lever med dig!
Utifrån kloka ord lever jag, så som JAG vill!!!!
Till den vackraste ängeln!
"Orden har idag tagit slut, trots att det brukar vara det bästa sättet för mig att ventilera mina tankar och känslor så lägger istället in mitt minnestal till Ellinor som jag läste idag på minnesstunden"
Det är med vemod jag står här och tittar ner i mitt papper.
Skulle så gärna vilja prata direkt ifrån hjärtat till dig
men vet att den lilla styrka jag har kvar nu inte bär mig ända fram idag.
Jag vet att du vet mina innersta tankar och känslor för dig
så därför är jag inte rädd utifall jag skulle glömma att få sagt något här.
Men min rädsla Ellinor är nu istället att släppa den lilla bit av styrka och mod jag har kvar
då jag vet att du inte längre finns här för att ta emot mig då jag faller.
Jag är ledsen min ängel att jag inte längre klarar av att vara stark
så som du bad mig och önskade mig att vara då du låg i din sjukbädd.
Du har lämnat ett oerhört tomrum i mitt bröst,
en fruktansvärd djup smärta inne i mitt hjärtat.
Som förlamar mig.
Det har alltid varit du och jag Ellinor,
Du och jag emot den orättvisa världen.
Du och jag emot de som inte förstod oss
Du och jag emot smärtor som plågat oss
Du och jag!
I allt har det alltid varit VI,
Nu står jag här, ensam
och önskar min allra vackraste ängel tillbaks.
Hon som burit mig, hjälpt mig, gråtit med mig, skrattat med mig,
pratat med mig och funnits för mig i allt.
Hur ska jag någonsin klara mig utan dig?!
Jag behöver inte berätta för människorna här idag vem du var,
finns ingen här som inte känt ditt hjärta.
Finns ingen här som kommer gå igenom livet utan att ha dig med sig.
Du kommer alltid leva inom oss alla som kände dig.
Du sa till mig en dag med ett leendepå dina läppar uppe på sjukhuset
att du ville ha en liten, enkel minnestund.
En som inte varade för länge så att människor hann att tröttna, sa du.
Tror ingen härinne Ellinor skulle tröttna på att få höra goda historier om dig
tror mer att vi alla är rädda för att stunden ska ta slut,
i alla fall är jag det!
Så kanske är det därför jag står här och pratar trots att jag var färdig igår,
vi hade ju ett ensamt möte bara du och jag då.
Rädslan att släppa taget om dig nu är mäktigare än något annat
men jag vet att jag måste och att det är tid.
Du kommer alltid leva i mitt hjärta min vän.
Jag kommer alltid bära med mig dig och prata med dig när jag behöver dig.
Vila i frid min vackraste ängel <3
Ett sista farväl!
Imorgon är Ellinors minnesstund.
Knyter sig i bröstet av att veta att ditt vackra ansikte kommer förvandlas till aska.
Din själ har redan lämnat, ditt hjärta slutat slå
nu är det tid för din kropp att få återgå till jord.
Var och hälsade på dig idag,
ville ta ett sista ensamt farväl
där jag fick smeka din kind, pussa din panna.
Hålla din hand och prata med dig.
Du var vacker där du låg,
vackrare än någonsin.
Paniken som jag såg i dina ögon den dagen du sa farväl
fanns inte längre kvar där hos dig.
Dina ögon var slutna
såg ut som om du sov.
Imorgon har det gått två veckor
sedan du lämnade mig,
två veckor av tung sorg.
Vet att det kommer vara sorg
lång tid framöver
men du kommer alltid leva i mitt hjärta.
Och om det finns änglar vet jag att du kommer vara min
och följa mig vart jag än går.
Måste dock erkänna att den tron
inte är så stark hos mig längre,
men för mig räcker hjärtat och minnerna <3
Vår sista pratstund som vi hade idag
var precis så som det brukar.
Jag tjattrar och du lyssnar :))
Tanken på det mitt i stunden
fick mig att skratta högt mitt i allt tragiskt.
För första gången på månader idag
log jag med dig bredvid mig eller dig i mina tankar
men strax därefter kom gråten av dåligt samvete.
Här satt jag och skrattade brevid min döda vän,
hur kunde jag göra så?!
Viskade förlåt i ditt öra
i hopp om att du hörde mig.
Satt med dig i nästan 1 timma,
ville inte lämna dig.
Viste ju att detta var sista gången vi sågs,
som jag kunde ta på dig och prata med dig,
öppet utan att någon annan hörde.
Tömde hela mitt hjärta för dig,
både nu och innan du försvann.
Finns inget jag inte sagt, visat,
kan inte känna ånger på någonting!
Att sitta vid din sida och se dig tyna bort,
att möta de känslorna inför ditt öde,
att möta gamla minnen,
att klara av att
gråta, prata, skratta,
hålla din hand, trösta dig,
torka din panna, fukta dina läppar,
din sista tid här på jorden
är det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv.
En fruktansvärd upplevelse, uppgift
som jag inte önskar någon
men som jag inte heller önskar ogjort.
Jag vet att jag gav dig
lugn, trygghet, kärlek, värme, tröst,
medans du gav mig underbara minnen av dig
att ta med mig i livet.
Du har berört mitt hjärta djupt Ellinor.
Du har varit en trofast och äkta vän.
En vän så som jag önskar alla någon gång i sina liv fick uppleva.
En vän man kunde dela allt med och förlita sig på.
En vän som inte hade gränser för sin kärlek.
En vän som lyssnade men som även gav sin syn.
En vän som inte försökte förändra mig utan gav mig chansen att ändra mig själv.
Du har satt spår,
spår djupa nog att överleva allt.
I mitt hjärta bor du,
nu och för alltid!
Aldrig utan dig,
någonsin!!!!!!!!!!!!!
Imorgon kommer kistan att stå öppen,
och jag kommer ha sagt allt det mitt hjärta känner.
Ser inte fram emot morgondagen
men tillfreds med att det inte finns något osagt emellan oss.
Nu är det tid min vän,
att ta ett sista farväl!
Jag älskar dig Ellinor,
till oändligheten och tillbaka <3 <3 <3
Någon dag snart.....
Måste till Ellinors lägenhet för att ta bort småsakerna.
Nästa vecka är det utförsäljning av hennes hem.
Alla de stora möblerna, elektronik, smycken mm ska bort.
Pengarna ska sedan oavkortat skänkas till barncancerfonden
enligt Ellinors egna önskan.
Redan 40 st anmälda till visningen, hoppas att den går bra.
Att hennes godhet gör en skillnad för de som behöver den!
Viste ni att vart 4:e barn med cancer dör?!
Kan synas som en liten del men enligt mig allt för stor.
Ellinor hade inga egna barn men hennes hjärta fanns hos dem.
Hon var älskad på förskolan hon arbetade på,
barnen förstår inte vart hon har tagit vägen,
varför hon inte mer kommer tillbaks.
Pratade med hennes chef förra veckan,
en ödmjuk kvinna som bara pratade gott om Ellinor i över 1 timma.
Även om hon inte längre finns här
har hon satt många vackra minnen hos ett flertal
vilket jag njuter att höra om även om det smärtar.
Önska ni alla hade fått lära känna min vän,
ni hade förundrats över hennes godhet.
Få människor som jag känner är så
Äkta, ärliga, rena, raka så som hon var.
Det fanns en anledning till att hon tog mitt hjärta,
det gick inte att säga nej!
Även i sin svåraste tid tänkte hon på alla andra
och satte sig själv åt sidan.
Hennes ödmjukhet och hennes skratt
fångade allas uppmärksamhet.
Hon gick inte ouppmärksammad genom livet.
Såg hon någon må dåligt även om hon inte kände människan
gick hon alltid fram och gav dem sin tid sitt leende.
För henne spelade det ingen roll om det var ett barn eller en vuxen.
Jag önska verkligen att ni hade fått känna henne!
Har lite mer styrka idag tror jag,
eller rättare sagt hoppas jag.
Allt i livet är inte bara negativt här hos mig
även om det så kan låtas när man läser min blogg.
Många saker sker här,
många positiva och glädjefulla saker.
Upplevelser som får mitt hjärta att le igen.
Förändringar som gör mig gott i själen
som skänker styrka och kärlek.
Någon dag snart ska jag berätta,
men inte idag,
idag är det min egna tid att njuta av förändringen <3 <3 <3
I den vet jag att dina innersta tankar finns!
Sitter på din säng,
sitter där med din kudde i min famn.
Den luktar fortfarande dig,
drar djupa andetag för att få dig tillbaks,
in i mitt minne....
Inte längesedan du gick,
men denna gången gick du för gott.
Önska så att jag kunde vrida tillbaks tiden,
och få dig tillbaks.
Här runtom finns bara minnen,
minnen som oavsett bara gör ont just nu.
Vet inte i vilken ände jag ska börja,
smärtar så fruktansvärt mycket att behöva
"packa ner dig"
Dina saker, dina ägodelar
är ju det enda som jag nu kan ta på!
Vill inte, vill inte sitta här,
det gör så ont.
Återigen kommer värken i bröstet tillbaks,
och tårarna ifrån mina ögon.
Snart två veckor,
två veckor av oerhörd saknad.
Två veckor av en hel evighet!
Vet att det lättar med tiden,
men just nu ligger inte tiden här
utan bara en saknad av en fruktansvärd förlust.
Borrar ner mitt huvud i ditt täcke,
smeker dina kläder som hänger i garderoben,
tittar på fotona i hallen utav dig ute på Tjuvkil tillsammans med,
bryggor, båtar, hav, lugn och ett levande leende.
Saknar dig så massa Ellinor,
mina tårar verkar aldrig ha ett slut.
Stänger inne mig för att folk inte ska se,
för att jag är rädd att folk ska se min smärta i ögonen.
Försöker att vara stark,
försöker att styra mig utanför mina egna väggar.
Men nu innanför dina väggar går det inte längre.
Gör det så ont att jag skjunker ner i ett hörn
och bara gråter, smärtan tar överhand!
Känns underligt att gå igenom dina saker,
dina privata ägodelar som ligger är.
Hittar din dagbok,
vill så gärna läsa men hejdar mig.
Vad hade du sagt om jag öppnade den?!
Lägger den i mitt knä,
begrundar den.
I den vet jag att dina innersta tankar finns,
dina tankar som jag saknar så oerhört.
Vill öppna den, känna din närhet
men kan inte, den är din och inte min!
Går in i vardagsrummet,
där på väggen hänger en stor tavla som jag just nu får strida för.
Inte för att den ska tillkomma mig
utan för att den ska hamna i rätta händer.
Du hann inte ens kallna förren gamen började bråka.
Detta viste du skulle ske in i det sista,
så tragiskt att behöva möta döden med den vetskapen.
Vetskapen om att ens egen mamma,
hon som skulle älska dig mest
visade minst sorg och kärlek.
Jag föraktar denna kvinna,
trots att jag vet att jag inte borde.
Du med ditt stora hjärta kände inte ens förakt emot henne
bara sorg för er förlorade familjekänsla, mor och dotter!
Sorg för att hon fick din far att välja mellan er
och att han i sin svaghet valde henne då han inte viste bättre.
Kanske hade det varit bättre att känna sorg än föräkt
men jag kan inte glömma allt det hon låtit dig utstå
och bara släppa det,
I alla fall inte så länge hon fortsatt bråkar.
Hon har bara bytt mål,
nu är det inte dig utan mig hon trampar på
med onda ord och ifrågasättningar utifrån sina egna motiv.
Som man känner sig själv dömer man andra!
Ser på tavlan igen,
den får mig att må illa.
Lovar mig själv att jag är inte den som ska lyfta ner den från sitt hänge!
I badrummet hänger dina myskläder på dörren
och dina smycken på väggen på smyckestavlan du gjort.
Sätter mig på badkarskanten och förundras över alla detaljer
jag förr missat i ditt hem men som jag nu ser.
Sprickan i taket, hur länge har den varit där?
Jag har legat i detta bad ett flertal gånger
men aldrig reflekterat över den.
Den rosa lilla rosen på badrumsskåpet
hur länge har den bott där,
och spräckligheten i fondkaklet,
fanns det där förut?
Blir så arg på mig själv
att jag missat det lilla som egentligen inte betyder något
men som nu betyder allt!
Öppnar skåpet,
tar ut din älsklingsparfym och luktar.
Gud så som jag saknar dig,
jag hade gett vad som helt för en sista timma tillsammans med dig!
Allt här påminner om dig,
lukter, kläder, parfymer, foton,
till och med skona som står i hallen
skriker Ellinor.
Klarar inte detta idag,
måste gå.
Gör ingen nytta här.
Kan inte "packa ner dig"
stänga locket på lådan.
Du finns här i allra högsta grad,
ibland känns det som om du är så nära
att jag kan känna dina andetag.
Och ibland måste jag t.o.m vända mig om
för att vara säker på att du inte står där.
Måste gå nu,
innan luften tar slut!
Ingen självklarhet
Hur har jag hamnat här,
jag är inte en självklarhet men inte heller ett avslag
står på gränsen mellan dem bägge
och vet inte hur länge min envishet håller mig.
Undrar vart mitt mod och min styrka gömmer sig.
Vart hän jag la min vishet
genom att tillåta mig hamna här.
Kanske borde jag bara göra det enkelt
och stiga åt sidan.
Kanske borde jag inte ens
uppmuntra positionen.
Kanske borde jag veta
något jag inte vet.
Känner mig vilsen,
en känsla jag delat.
Känner mig hemma,
men så långt ifrån mig själv.
Hur har jag hamnat här,
mitt huvud säger till mig
- Du borde inte
Medans mitt hjärta säger
- Stanna, våga stanna.
Försöker hålla mig på avstånd,
inte känna mig stressad
Men oron för tårar och ont hjärta
hämmar mig.
Vill verkligen att jag ses i mitt rätta jag,
som den jag innerst inne är.
Att jag känns vid mitt rätta hjärta
och att det är utifrån det valet görs.
Vill inte dela val
egentligen hade jag önskat
att valet inte fanns.
jag är inte en självklarhet
frågan är då om jag någonsin
blir det!
Till min älskade L <3
Det är så enkelt när man gå in för något
och "glömma" det som står brevid.
Visste inte att jag sårat dig
så djupt som jag uppenbarligen gjort.
Jag ville ju bara ordna,
lösa det som skedde i vardagen.
Fixa så att vi alla kunde få ro
och få saker att fungera.
Trodde inte att du skulle känna dig utanför
och inte älskad.
Trodde du förstod att du hade samma plats
som dina bröder i mitt hjärta.
Skar djupt när du sa att hur du kände,
gjorde så ont att jag bara ville skirka.
Hur kunde jag ha missat det,
nu när jag vet, fanns ju alla tecken där.
Många dagar var jag så arg på dig,
arg för att du gjorde sådant jag inte uppskatta
men nu när jag vet bättre förstår jag
varför du förändrade dig så.
Jag älskar dig min fina Lucas,
du är min klippa, min teaterapa,
min lugna stillsamma fantastiska son
som jag är så oerhärt stolt över.
Gjorde fel i att tro att du förstod
varför saker var som de var
utan att sitta ner med dig och verkligen förklara.
Trodde i min dumhet att du skulle
resonera och förstå ur ett vuxet perspektiv trots att jag borde veta bättre.
Istället kände du dig ouppskattad, oälskad
som om jag inte brydde mig utan satt de andra framför.
Du trodde att jag inte ville ha dig här
så du valde att göra det enkelt för mig
och gå iväg varje gång du trodde jag inte brydde mig.
Älskade du, förlåt!
Vet inte mer vad jag kan säga,
inga ord kan kompensera upp din känsla.
Lovar att visa istället, hålla om dig och prata med dig,
så som vi alltid gjort innan,
innan allt för mycket skedde här.
Uppskattar vårat samtal igår,
att du verkligen tog dig mod att säga
när jag denna gång frågade dig.
Har känt mig så maktlös i våran relation det sista
utan att veta hur jag riktigt ska få den att fungera.
Nu när jag Vet vilka tankar du haft,
är jag inte längre lika maktlös,
utan mer säker på att vi kommer komma tillbaks.
Så som du och jag alltid varit,
mysiga, trygga med varann,
nöjda med varandras sällskap
och uppskattande.
Återigen, jag är ledsen
för att din bror fick mer uppmärksamhet
genom diverse olika upptåg han hamnade i.
Att du kände dig otrygg och ledsen
utan att jag såg kopplingen.
Men jag är Glad,
för att jag har sådana fantastiska pojkar
med sådant oerhört mod och styrka.
Underbara pojkar som kommer växa till
helt fantastiska män <3 <3 <3
Jag älskar dig L, mer än vad ord nånsin kan berätta <3
