I den vet jag att dina innersta tankar finns!
Sitter på din säng,
sitter där med din kudde i min famn.
Den luktar fortfarande dig,
drar djupa andetag för att få dig tillbaks,
in i mitt minne....
Inte längesedan du gick,
men denna gången gick du för gott.
Önska så att jag kunde vrida tillbaks tiden,
och få dig tillbaks.
Här runtom finns bara minnen,
minnen som oavsett bara gör ont just nu.
Vet inte i vilken ände jag ska börja,
smärtar så fruktansvärt mycket att behöva
"packa ner dig"
Dina saker, dina ägodelar
är ju det enda som jag nu kan ta på!
Vill inte, vill inte sitta här,
det gör så ont.
Återigen kommer värken i bröstet tillbaks,
och tårarna ifrån mina ögon.
Snart två veckor,
två veckor av oerhörd saknad.
Två veckor av en hel evighet!
Vet att det lättar med tiden,
men just nu ligger inte tiden här
utan bara en saknad av en fruktansvärd förlust.
Borrar ner mitt huvud i ditt täcke,
smeker dina kläder som hänger i garderoben,
tittar på fotona i hallen utav dig ute på Tjuvkil tillsammans med,
bryggor, båtar, hav, lugn och ett levande leende.
Saknar dig så massa Ellinor,
mina tårar verkar aldrig ha ett slut.
Stänger inne mig för att folk inte ska se,
för att jag är rädd att folk ska se min smärta i ögonen.
Försöker att vara stark,
försöker att styra mig utanför mina egna väggar.
Men nu innanför dina väggar går det inte längre.
Gör det så ont att jag skjunker ner i ett hörn
och bara gråter, smärtan tar överhand!
Känns underligt att gå igenom dina saker,
dina privata ägodelar som ligger är.
Hittar din dagbok,
vill så gärna läsa men hejdar mig.
Vad hade du sagt om jag öppnade den?!
Lägger den i mitt knä,
begrundar den.
I den vet jag att dina innersta tankar finns,
dina tankar som jag saknar så oerhört.
Vill öppna den, känna din närhet
men kan inte, den är din och inte min!
Går in i vardagsrummet,
där på väggen hänger en stor tavla som jag just nu får strida för.
Inte för att den ska tillkomma mig
utan för att den ska hamna i rätta händer.
Du hann inte ens kallna förren gamen började bråka.
Detta viste du skulle ske in i det sista,
så tragiskt att behöva möta döden med den vetskapen.
Vetskapen om att ens egen mamma,
hon som skulle älska dig mest
visade minst sorg och kärlek.
Jag föraktar denna kvinna,
trots att jag vet att jag inte borde.
Du med ditt stora hjärta kände inte ens förakt emot henne
bara sorg för er förlorade familjekänsla, mor och dotter!
Sorg för att hon fick din far att välja mellan er
och att han i sin svaghet valde henne då han inte viste bättre.
Kanske hade det varit bättre att känna sorg än föräkt
men jag kan inte glömma allt det hon låtit dig utstå
och bara släppa det,
I alla fall inte så länge hon fortsatt bråkar.
Hon har bara bytt mål,
nu är det inte dig utan mig hon trampar på
med onda ord och ifrågasättningar utifrån sina egna motiv.
Som man känner sig själv dömer man andra!
Ser på tavlan igen,
den får mig att må illa.
Lovar mig själv att jag är inte den som ska lyfta ner den från sitt hänge!
I badrummet hänger dina myskläder på dörren
och dina smycken på väggen på smyckestavlan du gjort.
Sätter mig på badkarskanten och förundras över alla detaljer
jag förr missat i ditt hem men som jag nu ser.
Sprickan i taket, hur länge har den varit där?
Jag har legat i detta bad ett flertal gånger
men aldrig reflekterat över den.
Den rosa lilla rosen på badrumsskåpet
hur länge har den bott där,
och spräckligheten i fondkaklet,
fanns det där förut?
Blir så arg på mig själv
att jag missat det lilla som egentligen inte betyder något
men som nu betyder allt!
Öppnar skåpet,
tar ut din älsklingsparfym och luktar.
Gud så som jag saknar dig,
jag hade gett vad som helt för en sista timma tillsammans med dig!
Allt här påminner om dig,
lukter, kläder, parfymer, foton,
till och med skona som står i hallen
skriker Ellinor.
Klarar inte detta idag,
måste gå.
Gör ingen nytta här.
Kan inte "packa ner dig"
stänga locket på lådan.
Du finns här i allra högsta grad,
ibland känns det som om du är så nära
att jag kan känna dina andetag.
Och ibland måste jag t.o.m vända mig om
för att vara säker på att du inte står där.
Måste gå nu,
innan luften tar slut!
Kommentarer
Postat av: Barbara
Jag är orolig för dig, snälla, låt mig hjälpa dig. Sen kan du skicka mig dit var peppar växer. Men jag ser att du är på bristning gränsen. Snälla, var inte rädd, jag vet att du inte litar på människor, men ge mig en chans.
<3
Och säg inte att du klarar dig eller mår bra, jag VET att det är inte sant.
Postat av: Anna
stor kram till dig!
Trackback
