Det bubblar i kroppen.......
Känner mig irriterad, arg, ilsk, förbannad, ledsen, besviken och sårad.
Blir alltid trampad på för att jag hela tiden sätter mig själv i sista rum.
Och av dåligt samvete för -Jag vet inte vad, låter jag det fortgå.
Droppen nu,, 1 år har gått och jag har inte gjort väsen av mig.
Jag har varit generös och delat med mig utav pengar folk inte ska ha som de skriker efter
och inte öppnat munnen om det jag själv har rätt till!
1 år är lång tid och för att vara mer exakt 13800 kronor som jag inte krävt.
Nu när jag tar upp det till diskusion blir det bråk, jag får återigen kastat massa skit
i ansiktet som vanligt för att jag försöker stå upp för min rätt.
Jag blir anklagad för att bara se pengar i det hela och för att förstöra andras ekonomi,
hur kan man ens säga så utan att ens ta på sig det ansvar som man själv har?!
Varför tror man att man bara kan glida igenom livet utan att göra rätt för sig?
Jag ger min tid, min energi, min fritid, mina pengar ja mitt allt för att göra det bästa jag förmår
men ändå verkar jag inte ha rätten att begära min rätt för det!
Handlar inte så mycket om pengarna även om jag inte ska sticka under stolen
med att de skulle hjälpa till en hel del att ha dem då allt kostar.
Mer känslan av bristande ansvar som retar mig, som sårar mig!
Vill inte säga något högt, vet att varje ord jag säger används emot mig för att skapa bråk.
Trött på detta nu, trött på att sätta mig sist, bli trampad på och sedan stå där med alla bråk
utan att egentligen vara anledningen till en konflikt!
Imorgon får jag åter gå till kamp, försäkringskassan och kräva det jag borde gjort för längesedan.
Jag vet att det kommer skapa irritation, tjafs, bråk mm men jag får som vanligt bara ta det!
Har en klump i magen för vad som kan väntas,
denna klump har varit en vanlig faktor i minst 9 år men jag vänjer mig aldrig.
Jag lär mig aldrig att vad jag än gör är det jag i slutändan som får skiten.
Rättigheter, rättigheter, rättigheter, utan skyldighet!!
Undrar just hur man kan tro att man kan gå igenom livet så?!
Undrar just hur man kan tro att man kan gå igenom livet så?!
Nej Noomi, Ingen ide ens att försöka förstå,
ni kommer aldrig se lika, tänka lika eller vara eniga.
För mycket ego, bitterhet och illusioner för det!!!
Håller mina tummar hårt, orkar inte mer.
onödiga tjafs, hårda ord som sårar och ovisshet vad som väntar.
Ibland funderar jag på vad jag gjort för att fötjäna allt detta,
varför jag alltid får ett samvete som jag inte ens borde ha inför saker jag försöker diskutera
och hur jag ska finna styrka emot påhoppen som flödar.
Jag är långt ifrån perfekt, den jag är nu har jag inte alltid varit
men 9 år är en lång tid att vara bitter och att ge igen!!
Jag är jag ,, vi var vi men Det jag nu diskuterar handlar inte om MIG eller OSS
utan om någon annan som man har ett ansvar över!!
Kommentarer
Trackback
