KNM

Känner mig helt tom!
Hela dagen har den olustiga känslan av tomhet krypit in på mig.
Har gjort mitt yttersta för att blockera känslan men ingenting hjälper.
Saknar dig så oerhört, hade behövt dig här.
Så förvirrad och så ensam.
Med nya känslor i mig som gör mig osäker och tveksam
hade jag verkligen behövt dig här för att hjälpa mig igenom dem.
Har alltid kunnat förlita mig på dig,
förlitat mig på att du får mig att se saker klart.
Känns nu som jag gjort ett fruktansvärt misstag,
ett misstag genom att bara ha En riktigt nära vän som känner mig så som du.
Nu står jag ensam,
ingen mer jag känner mig tillräkligt bekväm med för att dela mina innersta tankar.
Just nu verkar inget som en självklarhet,
mår dåligt över att jag känner mig så osäker,
Osäker i det mesta jag säger och gör!
Vet inte vad som har hänt här,
känner inte igen mig själv,
och trivs inte alls med den jag blir.

Saknar dig, saknar dig så oerhört.
Vill höra din röst, ditt skratt,
för att finna ett lugn.
Vill gråta, men utan att visa mina tårar.
Håller inne allt vad jag kan,
så att ingen ska se hur illa hjärtat värker.
Vill inte prata om dig,
orkar inte stå i försvarsställning för att jag inte är stark.
Hur ska jag kunna nämna ditt namn utan tårar
när jag knappt kan tänka det innan klumpen i halsen kommer.
Känner mig svag,
och som du redan vet hatar jag den känslan.
Har inte modet att visa någon hur liten jag just nu är.

Verkar som om alla tror att jag reder mig fint,
att jag tar sorgen som en "vuxen" och går vidare.
Att jag inte längre har allt för öppna sår
så att vardagen återigen återgått till det normala.
De kunde inte ha mer fel
men förmodligen är det mitt eget fel
då jag spelar rollen som den starka Allt för bra.
Hur skulle jag någonsin kunna misslyckas med det,
det är ju en och samma roll jag spelat hela mitt liv.
STARK, Stark, Stark.......................
Vem skulle någonsin kunna tro att jag,
Jag den starka, just nu är så svag
att jag bara vill lägga mig ner och sova tills smärtan gått över.

Önska jag kunde slå ditt nummer,
och säga att jag behöver dig
och att du skulle komma så jag fick se dig igen.
Saknar ditt ansikte,
dina ögon, ditt leende.
Saknar doften utav dig,
ditt sätt att gestikulera när du pratade.
Saknar din jacka hängandes i min hall,
dina skor som alltid låg huller om buller,
och dina tröjor som du alltid glömde.
Saknar allt, även de små ting som retade mig då du fanns.
Jag hade kunnat leva med dem dagligen bara du fanns.

Spelar ingen roll hur mycket jag ber dig i mitt hjärta att komma igen,
du är borta, borta för alltid,
Men jag står kvar!