KNM

Skrivet av: Eva-Christin 
www.eva-christin.nu


"Av alla dumheter som skrivits om kärleken är

ingenting mer absurt än föreställningen att den är

OSJÄLVISK. Det jag älskar är mina värderingar

förkroppsligade i en annan människa, rätt uppfattad -

är kärleken en djup form av självhävdelse.

En självisk kärlek innebär inte att man är likgiltig

för partnerns behov och intressen. Än en gång: när vi

älskar vidgas vår uppfattning om vårt egenintresse

till att även omfatta partnerns välbefinnande. Detta

är kärlekens stora makt: att förklara för en annan

människa att hans eller hennes lycka har självisk

betydelse för oss.

Det skulle knappast vara en komplimang att säga den

människa vi älskar att hans eller hennes välbefinnande

och lycka inte har ett egenintresse för oss. Att älska

är att se sig själv i den andre och att vilja

lovsjunga sig själv i den andre, det är knappast

osjälviskt. Ändå är det kärlekens innersta väsen.

Om jag accepterar och respekterar dig, är jag inte

osjälvisk. Om jag värdesätter din integritet, är jag

inte osjälvisk. Om jag bryr mig om dina tankar och

känslor, om jag håller dig i mina armar, om jag rör

vid dig och smeker dig, om jag älskar dig så som jag

älskar mig själv - är det inte osjälviskt.

Och när vi som älskar har förstånd att vara ensamma

tillsammans i en stilla stund... utan att göra något

särskilt i den mening man vanligen lägger i ordet

göra... bara är tillsammans, bara delar med oss av

våra tankar, våra känslor, våra fantasier, vår

längtan... reser gemensamt in i jaget, använder

varandra som vägledning och som spegel för att

utforska jaget... när vi låter kärleken vägleda oss

till självupptäckt, när vi gör kärleken till ett

instrument för vår personliga tillväxt, när kärleken

öppnar dörren för den personliga utvecklingen - är det

inte då det allra ädlaste och mest upphöjda uttrycket

för FÖRSTÅNDIG SJÄLVISKHET?

Osjälvisk kärlek är en självmotsägelse. För att förstå

det kan vi fråga oss om vi vill att vår älskade ska

smeka oss osjälviskt, utan att själv få någon

personlig tillfredsställelse av att göra det eller om

vi vill att han eller hon ska smeka oss därför att det

är en glädje och en njutning att göra det? Vi bör

också fråga oss om vi vill att partnern ska tillbringa

tid med oss och uppleva det som en form av

sjävuppoffring? Eller om vi vill att den andre ska

känna sig lycklig? Om vi vill att han eller hon ska

känna sig lycklig och glad i vår närvaro, bör vi sluta

tala om osjälvisk kärlek som ett ädelt ideal.

Även i det mest intima och kärleksfulla förhållande

måste vi vara medvetna om våra egna behov och

önskningar och respektera dem. Det betyder ju inte att

ett förhållande inte rymmer kompromisser och

anpassning. Det är uppenbart att sådant måste finnas.

Men om jag alltför ofta bortser från eller uppoffrar

mina egna behov och önskningar för att glädja eller

tillfredställa dig, då begår jag ett brott mot oss

båda: mot mig själv eftersom jag förråder mina egna

värderingar och mot dig, för då jag låter dig ta emot

mina uppoffringar, låter jag dig också bli någon jag

kommer att hata. Kärleken har ingenting att vinna på

ett sådant handlande.

Om vi möter en människa som säger sig älska men inte

vet hur man ger näring, är hon inte självisk utan

omogen. Kärleken fordrar inte självuppoffring utan en

vuxen människas insikt om vad själviskhet innebär..

Men kärlek fodrar även en annan människas vilja

till att vilja älska, bli älskad och ge lika mycket som han/hon får"