Arg, fruktansvärt arg. Besviken, oerhört besviken!
Hela min kropp har idag gjort uppror.
Ilska blandat med gråt och sorg breder sina vingar runt mig.
Känner mig stressad, trött, sliten, arg, ledsen, besviken och Ja, allt man kan känna.
Vet inte längre till vilket hörn jag ska gå för att känna mig lugn och trygg.
Idag kommer barnen hem, längtar efter dem samtidigt som hela jag skriker,
- Jag orkar inte.... Jag vet inte om jag orkar detta själv!!!!
Känner mig nedstämd, ensam och i oerhörd panik, -Måste klara mig!!!
Vet inte ens vad jag ska skriva här, orden kommer inte i balans med mitt sinne och
när jag läser det jag skriver verkar det inte finnas någon logik i något av det.....
Ringde mamma förut. Mamma, min säkra borg som jag alltid kan gå till när jag mår dåligt.
Trodde jag i alla fall, trodde hon skulle förstå emellan orden att jag behöver henne här, att jag behövde hennes skuldra men nej, återigen blev jag påmind om hur vissa åtaganden absolut inte kan ändras på. Hemförbund, ALFAkursen, Möten ja frälsningsarmen generellt.
Påminner mig lite om den tiden vi var små, då alltid det var något hon/vi skulle gå på.
Speciellt efter den tiden min syster dog då kåren tog över hela vårat liv kändes det som.
Det var där mamma fann sin tröst, i sin tro, i sin gud. Missunnar inte henne den trygghet som hon fann men undrar bara om det var av automatik att vi skulle finna den där med vi barn.
Jag har i alla fall inte gjort det även om jag någonstanns inom mig själv alltid hoppas på att det finns en himmel, en gud, någonting mer där vi alla kan få träffas igen när vi alla dör. För mig har det blivit en "räddning" i min saknad till min syster men nu vet jag inte längre om jag tror eller bara försöker inbilla mig själv för att må bättre.
En av mina bästa vänner håller på att dö! Hon håller på att glida ut ur mina händer och mitt hjärta värker som det knappt någon gång gjort förut, den enda förhållandevis liknande känsla var när Kim dog. Just nu handlar det inte om en månad utan kanske mer en vecka, en dag, en timma, en kort sekund utav mitt egna liv men denna sekund känns som en evighet för mig.
Ångest, stark panik växer i mig. Hur ska jag kunna sitta hos Ellinor med tre barn som jag måste finnas för. Hur ska jag hinna upp i tid till henne om de ringer mig och säger att slutet är nära, tänk om de ringer på natten, hur gör jag då?! Sliter ut mig själv med massa samvetstankar som bankar i hela min kropp. Har lust att ringa min mamma igen och faktiskt skälla ut henne, ilskan inför att hon prioriterar kåren i detta läge tar stor plats just nu. Hur kan hon göra så, hur kan hon bara vända sig till sitt trygga och låta bli att finnas?!
Hon säger till mig att pappa kan, och sedan till honom att det är kris, hur kan det vara kris när hon själv inte kan sätta sitt åt sidan?! Jag behöver inte pappa, jag behöver min mamma.
Arg, fruktansvärt arg. Besviken, oerhört besviken. Men återigen stoppar mitt samvete mig ifrån att ringa henne och verkligen säga vad jag känner för "tänk om" jag sårar henne. Återigen går mitt samvete in och spelar ut mig inför mina egna känslor. Återigen sätter jag mig själv åt sidan för att inte "såra" någon annan. Hur lite tycker jag egentligen om mig själv och vad tycker jag egentligen att jag är värd då jag hela tiden låter mig trampas på eller åtminstonde hela tiden lågprioriterar mina egna känslor så starkt för att "skydda" alla andra. Varför kan jag inte skydda mig själv utan att behöva må dåligt för det?!
Mår illa, kan inte äta, kan inte tänka, finns inget sunt inom mig just nu.....
Önska bara jag fick sova, utan mardrömar och utan att behöva oroa mig för allt!
Vet inte ens om jag egentligen fått sagt så mycket vettigt i det jag skrivit här nu men känns i alla fall för stunden bättre att få spy ut all min galla här istället för att vräka ur mig dumheter till någon jag kan såra........ ÅTERIGEN!
Kommentarer
Postat av: Barbara
Samvete finns av två anledning, den första är för att foga oss inför de som vill ha oss under sin makt. Den andra är för att visa oss var gränsen går. Exakt i den ordning. Jag förstår din sinnestillstånd och tycker inte ens för en sekund att det är konstig, det konstiga är att du inte har ballat ur tidigare. Ett gott råd, gå in i skogen, eller en avskild plats, lämna barnen hemma en stund. Gå dit och skrik!!! Svära till din Gud eller det du tror på, Skrik till din mamma, hur du känner!! Skrik för livet, skrik för helvetet!! Grät, snörvla, kasta dig på marken och fiss... Allt det du undergräver på dagarna och nätterna... släpp det. Ta med dig en fuktig handduk och torka ansiktet när du har funnit lugnet igen. Om det inte hjälper, ring mig.
Kram
Postat av: Anna
Hittade din blogg av en slump....förstår att du behöver hjälp...finns det ingen pappa till dina barn som kan hjälpa och avlasta dig??
Trackback
