KNM

sjukhus, sjukhus, sjukhus dessa ställen börjar stå mig upp i halsen just nu.

Tröstar honom när undersökningen sätter fart och det gör ont.

Håller honom, torkar hans tårar, pratar lugnt med honom,

allt jag gör för min son här påminner om allt det jag gör för dig.

Telefonen ringer mitt i allt,

hör en röst på andra sidan som jag inte väntat mig.

. Hej det är jag, ville höra Hur du egentligen mår säger du

Förstår ingenting, jag har ju inte sagt någonting om något till dig, allra minst om hur jag mår.

- Hur jag mår frågar jag. Vad menar du?

- Jag har läst din blogg säger du kort,

Mer behöver du inte säga för att jag ska förstå att du vet att jag just nu inte mår vidare bra. Känner en olustighets känsla i mig, vad har jag att vänta nu? Ska jag bli ifrågasatt som mamma eller vart vill du komma?! Känner hur hela min kropp ställer sig i försvar utan att jag egentligen inte har någon grund till det. Förväntar mig det värsta, tar ett djupt andetag och väntar på dina nästa ord.

- Behöver du hjälp med Viktor frågar du stilla

Allt Adrenalin som precis pumpats ut i min kropp för att användas till försvar försvinner på 1 sekund. Behöver du hjälp ekar i mitt huvud, behöver jag hjälp?!

Klarar inte att hålla tillbaka mina tårar nu hur mycket jag än skulle önska att jag kunde det så att du inte hör mig ledsen, så rädd för att visa mig svag för att sedan få det slängt på mig.

Måste lägga på, klarar inte av att hantera alla känslor som detta samtal leder till i kombination med alla de känslor som jag redan har i mig. Inte här och nu, inte på sjukhuset med Lucas där Han behöver mig.

Känner mig redan frånvarande trots att jag är där, känns som jag inte räcker till så som det just nu är.

Säger att jag måste avsluta, att jag är på sjukhuset och att jag ringer sedan.

Gör så, säger du och sedan är du borta men känslan finns fortfarande kvar!

Känslan av oerhörd tacksamhet inför att du faktiskt lyfte luren och frågade mig om en sådan enkel sak om hur jag mår och om du kan hjälpa till med Viktor. Ditt samtal lyfte en stor tyngd ifrån mina axlar då jag förmodligen aldrig självmant skulle komma för mig att be dig om hjälp i denna stund även om jag starkt behövde den. Skulle förmodligen vara allt för rädd att få det vänt emot mig vid ett senare tillfälle eller få slängt i mitt ansikte.

I alla fall, med vetskap om att du läser härinne:

Tack för ditt samtal, Din hjälp med Viktor och för att du är en sådan fantastisk pappa till vår son!

//Noomi