Tårar, leenden, minnen, en rädsla som tar över!
Du är så vacker där du ligger,
hade jag inte vetat, hade du varit som vem som helst.
Kommer närmare dig,
du ler, skiner upp och tar min hand.
Dina ögon vattnas, tårarna faller,
försöker allt vad jag kan för att hålla tillbaks mina egna.
Hjärtat värker så extremt och klumpen i min hals tar min luft,
kan inte, försöker men kan inte hejda gråten.
Du drar mig intill dig och i varandras armar gråter vi tillsammans.
Vet inte hur länge vi sitter så, känns som en evighet,
en evighet som jag inte vill ska ta slut!
Sitter hellre här och gråter med dig livet ut,
än att du ska försvinna ifrån mig.
Ser på dig, smeker din kind, försöker le trots gråten som finns där.
Dina ögon är matt gula, kroppens kolaps gör sig synbar på din hud.
Här sitter jag med min bästa vän och döden,
en märklig känsla som jag nog aldrig kommer att förstå,
trots att jag vet att det är så!
Vi ser på varann och mitt i gråten kommer ett kärleksfullt leende
ifrån dig som jag inte med ord kan beskriva.
En märklig värme infinner sig och hela min kropp blir varm.
Noomi, viskar du med en tunn röst.
- Kommer du ihåg när du och jag en kväll satt i Slottskogen och pratade om livet,
vad vi skulle bli när vi blev stora och hur vi skulle leva våra liv.
Kommer du ihåg att vi bägge då nästan sa i kör att "vi önskade att vi var systrar"
Kommer du ihåg att vi svor en ed på att vara som systrar och ta hand om varann.
Minns du?!
- Klart jag minns, minns alla stunder med oss!
Du ler, kramar min hand, och fortsätter,
- Vi har verkligen levt upp till dom orden du och jag. Du är min syster i hjärtat och jag vet att jag är din i ditt!
Åter faller mina tårar. Bröstet värker, bultar. Magen knyter sig, hela kroppen slår backut. Vet att det hon säger stämmer, vi har verkligen levt upp till den eden vi en gång slöt med varann. Att passa på och ta hand om varann, alltid sätta varann först när vi behövde varann, helt enkelt vara som de systrar vi bägge önskade fanns för oss.
En otäck känd fast gammal känsla väcks i mig, ett minne av en förlust, en tragedi som krossade mig. Ont, hela kroppen stelnar, måste ställa mig i fönstret för att få luft. Rädsla, oerhörd rädsla kryper över mig. Andas Noomi, Andas! Håller i mig hårt i fönsterbrädan.
- Noomi, jag vet att du är här trots allt det du fruktar mest i livet finns i detta rum. Jag vet att döden påminner dig om Kim och den smärta och saknad du känner . Jag vet att du för att ta dig hit idag måste gått en hård kamp med dig själv. Jag vet, för jag har gått den vägen med dig många gånger.
Tittar på henne, ler ett sorgset leende som bekräftar hennes ord. Även om jag önskade att jag kunde ge henne hela min odelade uppmärksamhet är jag splittrad av överväldigade känslor som ramlar på mig från förr. Skillnaden då ifrån nu är att då viste jag inte att min syster skulle dö, det vet jag denna gång. En obeskrivligt konstig känsla att veta för den som inte själv varit där. Du väntar på något som kommer men ännu inte inträffat, en förlust, en sorg, en tragedi. Hur ska man klara av att prata, reagera, leva sunt i en sådan osund miljö?!
Går fram till Ellinor igen, sätter mig på sängkanten, ler emot henne,
- Jag är precis där jag vill och ska vara precis som jag alltid varit oavsett hur tufft det än är.
Ellinor klänger sig hårt runt min hals, borrar ner sitt ansikte emot min axel,
-Noomi, jag är så rädd, så fruktansvärt rädd!
Kommentarer
Postat av: Barbara Dusant
Du har fått privilegium att ha en vän. Ta vara på det. Er sista tid tillsammans kommer att ge dig mycket. Var uppmärksamt men förneka inte dina känslor. Ni har varandra och detta försvinner inte med döden. Kram. Jag håller dig trots avståndet. Gå och ge din vän en kram från mig.
Tycker om dig <3
Postat av: Noomi Tingeling
Underbara fina Barbara <3
Så tacksam för dina vackra ord, för vänskapen emellan oss och ditt stöd. Ellinor kommer alltid finnas hos mig i mitt hjärta det vet jag men ändå oerhört tacksam för att du påminner mig om det <3
Trackback
