Mina tankar....
Många tankar i mitt huvud. Både positivt och negativt, smått och litet. Känner hur jag dras emellan allt, inte alla men Allt, allt det som ligger inom mig.
Haft en fantastisk helg, en helg som jag kommer att bära med mig länge, länge! Första gången jag jag känner mig hel på evigheter men ändå så kluven!
Har träffat en fantastisk människa, en fantastisk kvinna och en fantastisk vän. Trist bara att hon bor så långt borta men samtidigt, hon finns ju, om inte i närheten så i mitt hjärta. Jag kanske inte var så uppskattande emot henne den första tiden vi talades vid då jag hade alla taggar utåt på samma sätt som jag alltid har då jag känner att jag behöver skydda mig själv. Jag stod mitt i allt med min bästa vän Ellinors sjukdom, vetskap om att hon var på väg att försvinna och kände mig oerhört sårbar och vågade inte släppa någon ny inpå mig. Idag är jag tacksam för att jag återigen vågar, för mitt i allt så saknar jag att ha någon nära på det sättet. En vän, någon som lyssnar men även säger sin mening samtidigt som respekten för olikheternas tänkande existerar. Ingen kommer någonsin ändå kunna ta Ellinors plats i mitt hjärta och det var väl kanske det jag var mest rädd för att någon skulle försöka göra mitt i allt ( ja jag vet, tankar som jag förmodligen inte skulle ha i ett mer "normalt" tänk)
I alla fall, tacksam för en fantastisk helg tillsammans med min "nyvunna" vän, hon är absolut en kvinna i särklass.. Någon som säger sin mening, någon som är stark i sina åsikter men ändå någon som är mänsklig och känslosam... Någon som jag känner mig hemma och trygg med <3
Jag skrev häröver att jag kände mig kluven, lite känslosam... Vill inte och tänker inte gå in djupare på det förutom att det är något som påverkar mitt liv mycket. Ibland blir våra val i livet inte alltid som man önska eller påverkade utav någonting annat. Ibland vill man så mycket men känner att man inte riktigt vet hur man ska nå dit. Ibland så måste man sätta sig själv åt sidan för de man bryr sig om och ta på sig ett visst ansvar för dessa och deras svårigheter. Ibland önska man att man hade svar för allt fast man egentligen inte har en aning om hur man ska få tag i svaren, vart man ska gå eller vart man ska vända sig. Ibland känner man att man vill finnas till, hjälpa, samtidigt som man vet att bästa hjälpen är att kanske bara stiga lite åt sidan. Jag vet inte, jag vet bara att mitt hjärta är sårbart just nu och lite vilset. Önska att det kändes tryggare, att jag visste. Har svårt att leva dag för dag utan att mina mål, drömmar och önskningar blir påverkade utav det.
Lite om utställningen i Stockholm:
Fotoutställningen gick bra, eller rättare sagt bättre än vad jag hade förväntat mig. På fredagen var ganska folktomt, i alla fall på museet men vad jag inte då visste var att bilderna visades även på fotomässan i Stockholm så det var nog en och annan som såg de även där. Lördagen var mycket mer folk, människor som studerade, diskuterade och analyserade mina foton, gud så nervös jag var!! Men (lyckligtvis) hörde jag ingenting negativt om dem alls, faktiskt bara positiva saker vilket värmde hjärtat otroligt då det ändock var min förat utställning. Efter fotoutställningen på lördagen åkte vi till fotomässan. Det var där jag fick se att fotona även visades där, snopen, nervös men ändå glad, hela mässan var ju fylld av människor så min första utställning blev större än vad jag hade trott! En bra start, men bara en start, kommer mera ;)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Alla stora vägar börjar med en första steg. Du är en konstnär, och dina tankar om dig själv i konstens väg, ska vara tvivelaktiga, annars växer du inte. Jag som betraktaren kan säga det här: DU ÄR EN KONSTNÄR!!
Din tid är här och nu, du är inte ensam... aldrig mer. Tack för att du finns.
Galen
Trackback
